Segern är min!

Äntligen har jag samlat tankarna tillräckligt för att kunna få ner något av allt jag känner i skrift! Jag syftar förstås på gårdagen.

Vilken fantastisk dag vi hade i Göteborg, Beata och jag. Optimala förutsättningar på alla vis. Det enda orosmolnet var att jag sovit extremt dåligt natten mot lördag. Vaknade med skallebang och satt som en zombie vid frukostbordet med ett glas brusalvedon och ett glas resorb framför mej. Inte på nåt vidare humör alls faktiskt. Käkade min frukost i lugn och ro. Det blev en tallrik gröt med honung och kanel, ett ägg och en mugg kaffe. Humöret blev så sakterliga bättre. När det väl var dags att sätta sig i bilen och rulla ned för att plocka upp Beata var betongkepsen och det dåliga humöret som bortblåst. Övriga familjemedlemmar hade åkt en knapp timme före mej, men mot Motala för att göra upp bilaffären. Det bidrog till att jag med odelat fokus kunde packa min väska och på allvar börja ställa in hjärnan på vad som komma skulle. Precis vad jag behövde.

Därefter 15 mil i bil. Kissepaus. Pepptalk med min trogna löparkompis. Parkering i samma parkeringshus som vanligt, vid Sahlgrenska. Kissepaus igen, lite mer primitivt än förra gången eftersom det var för långt till bajamajorna. Bakom en buske satt jag fint! En liten promenad mot tävlingsområdet. Hämta nummerlapp. Glida genom mässan. Beata fyndade skor. Pastasallad, bröd, smoothie och vatten i gräset utanför mässan. Lite kalla vindar. Varm och skön sol. Njutning! Klockan går. Hör helikoptern ovan trädtopparna. Eliten startar. Samtidigt går vi för att byta om. Laddade. Inlämning av värdesaker och ombyte. Mot starten. Grupp 9 för min del, 11 för Beatas. Tänker försöka smita in på en bajamaja på väg dit. Får syn på Ewas make och dotter. Blir extra peppad. Stackars Johanna som åkte på en förkylning och blev snuvad på kalaset. Revansch 2012, eller hur? Byter kram och lycka till med Beata innan en bajamaja blir ledig. Klämmer fram fyra ynkliga droppar. Försöker låta bli att kolla ned i holken, men misslyckas... Fy fan. Löparmagar i en salig blandning. Typiskt mej. Alla intryck måste insupas. En klick desinficerande skum känns helt rätt innan jag öppnar dörren och går vidare mot starten. Hittar min startfålla. Tränger mej in och tar plats. Gruppen rör sej framåt. Eliten är i mål. Strax min tur att starta. MP3:n sitter där den ska. Brallorna knytna. Pulsklockan nollställd och beredd. Bara jag kommer ihåg att starta och stoppa den nu! Luften vibrerar av förväntningar. Så börjar folkhavet röra på sej på allvar. Jag får nån slags känsloattack i samma ögonblick. Ryser på hela kroppen. Ler stort. Blundar lite. Känner tårarna stiga upp i ögonen. Jag är så genomlycklig där jag trippar framåt mot mattorna som via chipet kring höger fotled ska registrera att jag startat.

Resan har börjat. Det går i 6-fart eller lite under. Bra. Eller är det för snabbt? Blir osäker på var jag har Säldammsbacken trots att jag memorerat banprofilen. Märker inte av den så tydligt som de två föregående åren. Måste försöka slappna av och låta benen bestämma en lagom fart. Glömma bort alla andra som springer runt mej. Det är bara jag nu. Jag kan det här så jäkla bra. Älvsborgsbron tornar upp sej. Den beryktade. Jag tänker att jag ska slå av på farten men gör det aldrig. Benen är så lätta och pigga att jag i stort sett inte reagerar på uppförslutet. Kan bero på texten på min tröja... Mitt på bron tuggar jag i mej första druvsockertabletten och tittar ut över vattnet. Så vackert, så vackert. En Stena Line färja glider in mot Göteborg. Ser inte bara den vackra utsikten utan också trötta löparansikten. Grimaser. Redan. En våg av tacksamhet sköljer över mej. Tänk att vara rustad för ett sånt här lopp så pass att det går att njuta under tiden man springer det! Vid 7 km ser jag att jag har mer än en minut tillgodo för att klara målet att hålla 6 minutersfart ända i mål. Blir glad. Är inte trött och har inte ont nånstans. Dricker vatten vid vätskekontrollerna fram till 10 km. Sedan kör jag enervit resten av loppet. Lite varmare på denna sidan älven. Spanar efter kusin Anna som jag vet ska stå nånstans efter banan. Hela tiden nära till mina mantran. Positiva tankar slår bort minsta lilla tendens till trötthet eller svacka. Noterar att jag faktiskt ökar marginalen för att klara 6-fart. Då dyker det upp i skallen. Jag kommer kanske att kunna spränga tvåtimmarsgränsen. Fastän jag springer lätt och fint hela tiden och inte sackar ett dugg, tvärtom, känns den tanken så jäkla overklig att jag väljer att slå bort den. Låter benen trumma vidare. Håller det så håller det. Vill inte bli besviken om jag inte klarar det. Strax innan Göta älvbron ligger en man på marken, omgiven av sjukvårdare. Han blöder från huvudet hinner jag se innan jag passerat honom. Han har nog snubblat tänker jag och koncentrerar mej extra på var jag sätter ned fötterna. Det är ganska trångt bitvis och svårt att hålla sin egen takt. Göta älvbron är härlig. Den känns förstås i benen, annat vore ju konstigt, men det går ändå lätt lätt lätt och jag kollar GPS:en och ser att jag aldrig är över 6-fart. Efter krönet släpper jag bara på. Det går som fan nerför. Härlig känsla. Jag lutar mej framåt och följer med i steget. 16 avverkade kilometrar. Avenyn upp mot Götaplatsen. Publik i mängder. Riktigt trångt hela vägen upp till "svamparna" vid Götaplatsen. Nån jävel fiser. Jag kan inte hålla tyst, utan säger "åh fy faaan" högt, medan jag zick-zackar min väg upp. Mäkta irriterad över att folk inte håller till höger när de börjar slira. Får två blöta kalla svampar i näven när jag är uppe. Kramar ur den ena i nacken, den andra över ansiktet. Känner hur jag får ny energi. Många är de som lider nu. Men inte jag. Jag njuter. Så kommer det tyngsta partiet. Allén efter att man svängt av vänster från avenyn. En sträcka som gjord för att verkligen krama ur det sista ur benen på den allra starkaste löparen. Lätt att bli stum i steget här. Kastar en blick på klockan igen. Räknar...inser det fantastiska att jag kommer att klara tvåtimmarsgränsen 2011. Nu dansar jag fram. Njuter fett av att veta att jag har åtta minuter på mej att springa knappa en och en halv kilometer. Jag som legat i lite drygt 5-fart ett bra tag nu. Så sista knicken upp innan man ser de tillfälliga trapporna som går över banan. Det blir åter trångt. Jag har inte en chans att kräma ur benen som jag vill, men försöker ta det med ro eftersom jag ju vet att jag är under två timmar. UNDER TVÅ TIMMAR! 1.58.21 står det på klockan när jag stannar den efter att ha passerat mållinjen. Armarna åker rätt upp i luften. Nån sprayar mej i ansiktet med en blomspruta. Jag går framåt. Har fortfarande musiken på. Då väller känslorna fram. Tårar tårar. Jag lutar mej över ett staket för jag skäms lite över att jag grinar. Men det är magiskt ska ni veta. Ett oförglömligt ögonblick. Det kändes precis exakt som om det var jag Lisa Carina Grönlund som VUNNIT hela jäkla Göteborgsvarvet 2011. Så ofattbart lycklig och stolt var och ÄR jag över min prestation.

Det är så mycket mer än att bara ta sej runt ett lopp på en viss tid. Så mycket målmedveten träning bakom den här upplevelsen. Så många härliga stunder ihop med fina löparvänner.

Tusen tack till min familj. I början av min "karriär" förstod varken man eller barn vad löpningen gjorde med mej och jag upplevde att jag ibland fick strida för att kunna komma ut. Nu säger Erik "låt mamma springa, hon blir så sur annars". Björn har dessutom kommit igång och springa han också och anställt mej som PT. Det säger mycket.

Jordens kram till dej, Beata, och tack för alla timmar du stått ut med mej i spåret. Det har gett mej oerhört mycket, det vet du. Nu får vi jobba på att behålla Annelie, lura med oss Helene och definitivt planera in några pass med fina Ewa framöver. Ja, den som har lust helt enkelt!

Sist och bäst av allt. Det här är bara början!

Jag har redan bläddrat fram träningsprogrammet för Lidingöloppet. Under 3.45 är målet. Jag vet att vi kommer att kirra det!