Dessa überpedagogiska föräldrar

Just de har jag väldigt svårt för. Försökte förklara vad jag menar för min man häromdagen. Det gick sådär. Han hade inte reflekterat över dem ett skit. Sån är han. På gott och ont. Men nog måste ni väl ha hört dem? De pratar för det första alltid extremt högt. Men det har jag genomskådat. Det är bara för att alla i närheten ska få en chans att höra hur fantastiskt pedagogiskt korrekt de resonerar med sina barn. Sen låter allt de säger bara så oerhört tillgjort och ja, töntigt!! Alltså det är ju rätt meningslöst av mej, att lägga energi på såna här saker. Men jag kan liksom inte riktigt låta bli. Förlåt mej, men jag önskar att föräldrar vågade slappna av lite mer och bara vara som de är. Som de är på riktigt menar jag. Barnen blir lika bra människor av det! För tänk jag tror att de genomskådar sina föräldrar när de lägger sej till med den där überpedagogiska approachen. 

Själv är jag en väldigt opedagogisk förälder. Men jag är klok som en bok och jag älskar mina barn över allt annat. Även fast jag skriker (och det jävligt högt!) åt dem ibland! 

För att boosta mej med kraft och tålamod utövar jag som bekant en hel del fysisk aktivitet. Igår sprang jag 7 km i mina nya Asics Gel DS Trainer (som faktiskt inte gjorde mej jätteimponerad) och sedan simmade jag lite frisim på simhallen. Premiär för hösten och jag kände att det nog tar ett tag innan tretakten sitter där lika självklart som den gjorde innan sommaren. Sommaren som för mej inneburit premiär på öppet vatten och för att lyckas någorlunda med navigeringen vant mej vid att köra tvåtakt. Idag har jag njutit maximalt under en 15 km lång terrängrunda, delvis på x-trailen. Superduperlöpning i behagligt tempo med bara mej själv som sällskap och som grädde på moset var vätskebältet laddat med åkerbärssaft. Inte mycket som toppar det!

Nu har jag äntligen lyckats få Ella att knoppa in. Efter massa massa massa våndor inför morgondagens skola och fritids... Måtte denna vecka bli lite mildare både för hennes och vår skull. 

Amen.