Bus med kattluckan

Dockan på väg ut genom kattluckan.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Chicken race

Det där med att simning är meditativt fick jag verkligen omvärdera under dagens 45 minuter i bassängen. Det var ganska mycket folk i vattnet när jag kom och det berodde bland annat på ett pågående vattengympapass. Ha ha ha. Inte för att nedvärdera denna träningsform, men ni anar inte hur kul det såg ut under ytan... Jag kunde helt enkelt inte låta bli att snegla och jag drog på munnen när jag såg alla blommiga baddräkter guppa runt.

Till min stora glädje var en bana helt tom och den lade jag beslag på direkt. Härligt att glida fram och tillbaks i bassängen. Kunna sparka ifrån ordentligt och ta ut armtagen maximalt.

Under typ 10 minuter hade jag drömsituationen i bassängen... SEN fick jag sällskap av en äldre dam. Inget problem i sej och jag menar, jag hade ju inte ensamrätt på banan jag simmade på.

Men det skulle komma att bli ganska irriterande med denna dam. Hon simmade för det första extremt sakta. Men värst var nog att hon inte höll åt sidan (det är moturs som gäller liksom, det lärde man ju sej t o m i skolan) utan varje gång vi möttes var det nåt slags chicken race. Jag tänkte också att hon nog skulle flytta över till den "stora" motionssimdelen när som helst, så jag höll ut.

Men inte då. Hon malde på. Längd efter längd. Och varje gång vi möttes var chicken racet ett faktum.

Så det blev lite av ett adrenalinstint pass i simhallen idag.

Och chicken racen. De vann jag. Vartenda ett.

Moahahahaaaahaaaaa...

Knä till salu

Ja, lite misströstan anas allt efter dagens långpass när knäet inte säger pip på riktigt förrän nånstans efter 15-17 km. Då jäklar sätter smärtan in och det strålar på knäets utsida och nedåt längs med underbenet. Undrar hur mycket psykologi det är i att det oftast kommer efter ungefär samma distans. Jag har ju varit noga med att skriva att smärtan inte är outhärdlig, men idag var det verkligen inte långt därifrån. Vi nåt tillfälle tänkte jag att nu går nåt av därinne. Om någon av er som läser min blogg har nåt tips eller råd tas dessa hjärtligt emot. Maila gärna på lisa.gronlund@hotmail.com.
Tills vidare tragglar jag på med mina styrkeövningar och stretch.

Glädjande idag var att vi faktiskt var fem glada brudar som körde långpass ihop. I och med detta har ju en av mina drömmar blivit sann. Nämligen den om att utöka kretsen av löparvänner. Underbart. Och ändå var det några som saknades, som varit med vid andra tillfällen!

I dagens skara återfanns bland annat Jenny som i och med våra 20,3 km distanspersade med råge. Leendet på hennes läppar fick mej att minnas hur jag kände det efter mina första riktiga långpass. Hur fantastiskt det var att upptäcka att det faktiskt inte är omöjligt att ta sej fram längre än en mil i löparskor.

Det var så härligt och nyttigt att bli påmind om detta när misströstan över mitt knä tänkte sätta klorna i mej.

Glöm det! Jag ska bli av med den här lilla skavanken. No matter what.

God natt mina vänner.

Total kollaps

När Sean banan gjort sitt framträdande kapitulerade Ella i TV-soffan. Hon bara lutade sej åt vänster och fem sekunder senare sov hon.

Ingen blir lyckligare än Ella om Sean banan får representera Sverige i stora finalen.

Själv kommer jag att rodna...

Älska skogen

Terräng är livet!

Hela jag bara ler! Avslutade veckan med ett löppass i skogen på Öxnehaga. Plötsligt är hela jag bara så lycklig!

Det är i skogen jag vill springa! På stigar. Upp och ned. Slita. Rulla. Och njuta.

Trodde att kuperingen skulle trigga igång knäet men det funkade bättre än på länge. Säkert oxå pga att jag stormtrivdes från steg ett, men ändå. Det var viktigt för pannbenet.

Nu ska jag hem till familjen. Streptokockattacken har nu skördat ännu ett offer så det är idag bara jag som hittills stått pall. Peppar peppar...

Fredagsmys till er alla!

Domen

Diagnos halsfluss. Vad annars?

Men är det verkligen möjligt att en enda dos kan göra skillnad?

Ja, så ser det ut.

Och herregud. Det kunde varit så mycket värre.

Kram och go kväll!

Torsdagstankar

Fortsatt feber och även rejält ont i halsen hos lillasyster gjorde att jag imorse ringde vårdcentralen för att få en bedömning av farbror doktorn. Så vid lunch vet vi om hon också drabbats av streptokockattacken. Det känns väldigt logiskt eftersom storbror insjuknade för exakt en vecka sedan. Frågan är nu om vi vuxna kommer undan... Jäkla förkylningar alltså.

Jag tycker inte bara synd om söt-Göta idag, utan även om mej själv. Efter två ynka nätter med osammanhängande sömn och tidiga mornar är jag ett vrak. Huvudet värker och jag vill bara krypa ned i sängen och sova. Gode värld, är det åldern som gör att jag nästan blir sjuk av att inte få sova? Fast ärligt talat tillhör jag dem som alltid behövt mina åtta timmar för att fungera. Men det är klart, åldern lär väl inte göra det bättre. Jag känner mej GAMMAL! GAMMAL GAMMAL GAMMAL! Och jag HATAR det! Såja, nu fick ni smaka lite på min 40-årskris. Varsågoda.

Jag blev igår varse att vår familj är på väg in i en ny fas. Storebror var nämligen positiv till att passa sjuka lillasyster för att mamma skulle kunna ge sej ut på en liten löprunda! Det kändes stort! Han har blivit så cool Erik, när det gäller de här bitarna. Supertrygg liksom. Och jag visste väl att det skulle ge sej även på den fronten, om vi bara inte forcerade honom (som han annars vuxit upp med till stor del...ni vet nog vad jag menar) utan lät det komma från Erik själv. Yes! 

Men löprundan var seg som sjutton. Mycket berodde nog på att det var svårt att koppla av och bara njuta eftersom situationen var ny. Mina tankar var liksom hemma hos barnen även om benen var ute och kutade. Nöjde mej med fem kilometer och måttliga knäkänningar och körde igenom mina vanliga styrkeövningar och stretch när jag var hemma igen. Den bästa träningen är alltid den som blir av! Idag vilar jag. Det känns helt relevant med tanke på betongkepsen.

Föreläsningen igår var en 1½ timma lång och väldigt fängslande berättelse. Jag visste inte innan att den skulle ha en touch av det övernaturliga så det blev en överraskning. När det visade sej att Malin Hammar är medial och också kan hela kände jag mej först ganska malplacerad i folksamlingen. Men det var samtidigt omöjligt att inte fångas av det hon sa! Helt klart fick jag endel att grunna på och det tar nog lite tid innan jag har kunnat smälta föreläsningen. Att visualisera (alltså att leva med attraktionslagen som det också heter) fascinerar mej mycket och jag tror starkt på att det fungerar eftersom jag testat det själv. Jag måste dock erkänna att detta har varit ffa i löparsammanhang. Nu kan jag däremot lova er att jag kommer att pröva det även i andra situationer. Tack Pernilla för att du hängde på!

Kram!