Ja, lite misströstan anas allt efter dagens långpass när knäet inte säger pip på riktigt förrän nånstans efter 15-17 km. Då jäklar sätter smärtan in och det strålar på knäets utsida och nedåt längs med underbenet. Undrar hur mycket psykologi det är i att det oftast kommer efter ungefär samma distans. Jag har ju varit noga med att skriva att smärtan inte är outhärdlig, men idag var det verkligen inte långt därifrån. Vi nåt tillfälle tänkte jag att nu går nåt av därinne. Om någon av er som läser min blogg har nåt tips eller råd tas dessa hjärtligt emot. Maila gärna på lisa.gronlund@hotmail.com.
Tills vidare tragglar jag på med mina styrkeövningar och stretch.
Glädjande idag var att vi faktiskt var fem glada brudar som körde långpass ihop. I och med detta har ju en av mina drömmar blivit sann. Nämligen den om att utöka kretsen av löparvänner. Underbart. Och ändå var det några som saknades, som varit med vid andra tillfällen!
I dagens skara återfanns bland annat Jenny som i och med våra 20,3 km distanspersade med råge. Leendet på hennes läppar fick mej att minnas hur jag kände det efter mina första riktiga långpass. Hur fantastiskt det var att upptäcka att det faktiskt inte är omöjligt att ta sej fram längre än en mil i löparskor.
Det var så härligt och nyttigt att bli påmind om detta när misströstan över mitt knä tänkte sätta klorna i mej.
Glöm det! Jag ska bli av med den här lilla skavanken. No matter what.
God natt mina vänner.
2 kommentarer:
Du har en liten löparvän utanför Jönkan också :-)
Åh lider med dig angående knät.. :( :( vad ska man säga.. jag vet hur det känns. Ska vi börja köra bob istället?
Söt du är...
Men bob? Nä, Mirre. Det är inget för oss. Då känns det som om vi gett upp! Och DET är INTE likt varken dej eller mej. Det är ju i motvind, inte i medvind, en drake lyfter! Eller hur?
Kämpa på gumman.
Tack för dina rader!
Skicka en kommentar