Torsdagstankar

Fortsatt feber och även rejält ont i halsen hos lillasyster gjorde att jag imorse ringde vårdcentralen för att få en bedömning av farbror doktorn. Så vid lunch vet vi om hon också drabbats av streptokockattacken. Det känns väldigt logiskt eftersom storbror insjuknade för exakt en vecka sedan. Frågan är nu om vi vuxna kommer undan... Jäkla förkylningar alltså.

Jag tycker inte bara synd om söt-Göta idag, utan även om mej själv. Efter två ynka nätter med osammanhängande sömn och tidiga mornar är jag ett vrak. Huvudet värker och jag vill bara krypa ned i sängen och sova. Gode värld, är det åldern som gör att jag nästan blir sjuk av att inte få sova? Fast ärligt talat tillhör jag dem som alltid behövt mina åtta timmar för att fungera. Men det är klart, åldern lär väl inte göra det bättre. Jag känner mej GAMMAL! GAMMAL GAMMAL GAMMAL! Och jag HATAR det! Såja, nu fick ni smaka lite på min 40-årskris. Varsågoda.

Jag blev igår varse att vår familj är på väg in i en ny fas. Storebror var nämligen positiv till att passa sjuka lillasyster för att mamma skulle kunna ge sej ut på en liten löprunda! Det kändes stort! Han har blivit så cool Erik, när det gäller de här bitarna. Supertrygg liksom. Och jag visste väl att det skulle ge sej även på den fronten, om vi bara inte forcerade honom (som han annars vuxit upp med till stor del...ni vet nog vad jag menar) utan lät det komma från Erik själv. Yes! 

Men löprundan var seg som sjutton. Mycket berodde nog på att det var svårt att koppla av och bara njuta eftersom situationen var ny. Mina tankar var liksom hemma hos barnen även om benen var ute och kutade. Nöjde mej med fem kilometer och måttliga knäkänningar och körde igenom mina vanliga styrkeövningar och stretch när jag var hemma igen. Den bästa träningen är alltid den som blir av! Idag vilar jag. Det känns helt relevant med tanke på betongkepsen.

Föreläsningen igår var en 1½ timma lång och väldigt fängslande berättelse. Jag visste inte innan att den skulle ha en touch av det övernaturliga så det blev en överraskning. När det visade sej att Malin Hammar är medial och också kan hela kände jag mej först ganska malplacerad i folksamlingen. Men det var samtidigt omöjligt att inte fångas av det hon sa! Helt klart fick jag endel att grunna på och det tar nog lite tid innan jag har kunnat smälta föreläsningen. Att visualisera (alltså att leva med attraktionslagen som det också heter) fascinerar mej mycket och jag tror starkt på att det fungerar eftersom jag testat det själv. Jag måste dock erkänna att detta har varit ffa i löparsammanhang. Nu kan jag däremot lova er att jag kommer att pröva det även i andra situationer. Tack Pernilla för att du hängde på!

Kram!