Löparblues

Ja, det borde jag kunna kalla det. Som från ingenstans känns det bara URKKKK och BLÄÄÄÄ att ge sej ut i löparskorna.

Det är ungefär som att jag från en dag till en annan fullständigt tappat hela min fysiska kapacitet, gått upp 30 kilo i vikt och TOTALT glömt hur man gör när man springer!! Jag känner mej som en flodhäst, heffaklump, klumpeduns. Allt på en gång.

Och ändå vet jag att inget av ovanstående stämmer med verkligheten. Inte ett skit. Så det är väl nån slags mental blockering eller utmattning kanske. Jag vet inte. Fast det kanske inte är så konstigt. Att motivationen och glädjen liksom är på topp konstant är nog nästan onormalt. Och jag tillhör ju hittills dem som varit hyfsat förskonade från motivationsdippar.

Jag hoppas det vänder nu i och med att jag erkänt det för mej själv. Sagt det högt. Många ggr räcker det ju. Men ni får gärna tipsa mej om hur ni hanterar såna här perioder av blues. Jag kan liksom inte tänka mej att vila mej igenom den iaf. Så mycket vet jag. Då blir jag ju sinnessjuk på kuppen. Inte bra.

Idag gick jag och våndades som faaaaan hela förmiddagen. Ska jag ge mej ut eller inte. Alla förutsättningar för att kunna köra en runda fanns där men nej, jag stack inte ut inte!

Inte förrän maken kom hem fick jag arslet ur vagnen. Så vid halv 5 var jag med pannlampa och reflexväst redo att möta skogen och svettas lite.

Det var tunga ben som lufsade runt i skogen. Men på nåt sätt var det tur att jag väntade med att sticka ut tills det blev behov av pannlampa, för det är verkligen mysigt och då kunde jag åtminstone fokusera på det. Istället för att förfäras över mina sega ben och 30 kilos övervikt som kommit över en natt... Jag har ju aldrig tidigare vågat sticka ut helt ensam i mörkret med pannlampa tidigare, men nu vet jag bombsäkert att det blir fler ggr. Det är magiskt. Skogen är så tyst och trygg på nåt vis. Jag gillar det skarpt. Trots tungt sinne och sega ben blev det 11 km innan jag "parkerade" hemma på uppfarten.

Möttes av Ella och fick sällskap av henne i duschen och ja, då kan man inte bli annat än glad i hela kroppen. Jag är så lyckligt lottad som är mamma.

Ett glas rött på det så.

Imorgon ska jag simma. Inte springa.

"Jag blir glad när jag ser dej!"

...som en i min omgivning sa till mej i eftermiddag.

Klart jag jublade av att höra de orden!

Sen blev jag lite arg för att jag inte tidigare sagt detsamma till henne! För jag känner ju likadant. Fast för henne alltså.

Men visst! Jag sa ju det nu. Självklart.
Bara det att jag kan bli knasig på att jag (och många med mej) är så dålig på att lyfta och berömma varandra. Tala om att vi tycker någon är bra när vi verkligen tycker det. Att vi gillar någon. Trivs och mår bra tillsammans med någon.

Alla behöver ju höra dessa ord!

Jag blir alltid mycket ledsen när jag emellanåt får smaka på någons missunnsamhet och avundsjuka. Jag klarar liksom inte att vara oberörd och jag tror inte på nåt vis att jag är unik i detta.

Jag kan också känna mej avundsjuk ibland. Jo, det är klart. Men det är inte detsamma som att missunna någon nåt. Jag kan vara grymt avis och fortfarande glädjas med den människan!

Jag upplever ofta hur människor tycker att det som betyder något är vad man presterar, snarare än vem man är.

Det är inte min religion. Inte alls. Jag blir riktigt bedrövad när jag förstår att många föräldrar kör den sortens uppfostran av sina barn. Många ggr är det kristallklart att "aha, här är en liten krake som ffa blir bekräftad för vad hon eller han presterar och inte för den hon eller han är". Sorgligt.

Vågar du reflektera över hur du gör?

Jag är ingen expert på området. Långt ifrån. Men jag har min religion som sagt och eftersom den på ett vis har värkt fram ur mej är den nog så nära en övertygelse man kan komma...

Du är värdefull för att du är du.

Var stolt över dej själv.

Lär dej tycka om dej själv.

...och GE!!

Ge, ge, ge! Ju mer du ger desto mer får du nämligen igen!

Lycka till!

Ettinläggförattskrivaikapp

Vad konstigt det är. Att ibland går det så enkelt att byta om och sticka ut och träna. Och så ibland (läs "idag") är det fan i mej enklare att bestiga Mount Everest än att komma iväg.

Ofta är det segare att ta sej ut efter en vilodag. Så där i kan väl en del av förklaringen ligga, till att tummen satt så långt in idag. 

Men sedan jag och barnen kom hem från Boden i lördags har jag hunnit svettas endel iaf. 

Söndag hade jag inbokat ett lite längre pass tillsammans med två härliga tjejer, nämligen Kajsa och Emelie. Det blev 19 km snackande om allt mellan himmel och jord. Jag mår så fantastiskt bra av de här passen och känslan sitter verkligen i ett bra tag efteråt. Att springa långpass ihop med andra (som du trivs med förstås) gör att man lär känna varann snabbare än när man umgås "som vanligt". Det är liksom ett avskalat och otroligt enkelt sätt att umgås på. Rekommenderas!

Sedan var det dags för simkola i måndags och den här gången hände det grejor. Jag simmade 300 meter rent frisim (med pustande vid kanten förstås) och var precis skakis hela jag efter passet. Fast vilken cool känsla alltså! Får jag bara ned pulsen emellanåt så kan jag ju nästan!! Nästan.

Tisdag körde jag backträning i slalombacken tillsammans med klubbkompisar. Det var pannlampa på och jag bröt nästan ihop när jag upptäckte att batteriet var helt urladdat i min... Stod där ombytt och klar men hade god lust att skrika FAN så det ekade över hela bygden. Lyckades dock samla mej och istället plocka fram min gamla supersvaga pannlampa, som mest är till för att synas. Inte för att se med. Jag gjorde mitt bästa där i backen, i skenet av de andra kompisarnas lampor, när jag sprang upp sex gånger innan jag vände kosan hemåt till min familj. 

Igår vilade jag och passade istället på att åka upp till Pernilla som hade klädparty. Det är alltid trevligt att träffa folk! Skulle inte handla men va fan. Det går inte att hålla sej! Så jag köpte en skitsnygg hood till mej och en klänning till lilla prinsessan som också hade fått följa med. 

Ja och så har jag som jag började skriva sprungit en kort sväng på morgonen idag. Tungt att ta sej ut i regnet och jag såg liksom bara framför mej hur surt det skulle vara på i skogen och hur kalla och blöta mina fötter skulle bli. Usch vad jobbigt att ta hand om kläderna efteråt. Stoppa tidningspapper i skorna. Bläääää. 

I ärlighetens namn var jag nog inte så sugen på att springa idag men det är ibland en utmaning i sej att ta reda på om det är latmasken som skriker högt eller om det faktiskt är så att jag behöver vila en dag till. Och eftersom jag inte kunde avgöra detta hemma i tvättstugan bytte jag till sist om och sprang iväg. 

När jag rundar Mosseslätt blir det 6 km. Det är lite i kortaste laget känner jag. Om det känns lätt brukar jag därför oftast lägga till svängen runt Ruder, när jag kommer tillbaks till masten, så får jag 8 km vilket är ett lagom "mellanpass" i mina ögon. Det var också tanken idag, men när jag kom tillbaks till masten kändes det inte alls lätt och kul att springa så jag svängde helt sonika hemåt istället. Nöjd med mina sex kilometer. Och även om inte huvudet var taggat för träning idag, ploppade det upp några riktigt spännande tankar ute i skogen. Jag undrar om jag ska göra verklighet av dem!

Det går att sova gott på tåg

Inte som hemma i sin egen säng, men inatt har vi alla tre sovit över förväntan bra.

Vi fick ju en trevlig överraskning när vi steg på i Boden igår kväll. Detta tåget skulle nämligen ända till Göteborg vilket innebar att vi lugnt kunde sitta kvar i kupén och hoppa av i Skövde. Otroligt skönt att slippa byta tåg i Stockholm före kl 07 alltså!

Nu har vi precis klätt oss och ätit vår medhavda frukostmatsäck. Barnen är underbart snälla och pysslar på med lite av varje.

Så nöjda kommer vi snart att mötas av vår egna mysiga Björn.

Tack mor, far och alla andra släktingar. Saknar er redan!

De sista skälvande

Jag har haft en fin dag även idag. Verkligen. Lite stressig kanske men det var å andra sidan viktiga saker som skulle hinnas med. Så det var värt lite stress.

Vaknade lite efter halv 8. Utvilad dessutom. Käkade min älskade gröt och gav mej ut i träningskläder strax före 9.

Styrde mot Åberget och det ganska krävande terrängspåret. Hade mycket nytta av bugsen eftersom vägarna i stort sett var täckta av is. Även på Åberget var det hemskt skönt med dem. Ffa i utförspartierna där jag kunde rulla på helt avslappnat, isen till trots. 

Efter duschen svängde vi förbi hos kusin Jenny. Fick klämma lite till på Adam och dessutom umgås med hans storasyster Line som är jämngammal med Ella. Som en bonus kikade även moster in medan vi ännu var kvar.

Fortsatte turnén mot pappa och Birgit. Ville hinna säga hej då ordentligt och byta några ord till med honom.

Nu står väskorna packade i hallen och vi har ätit en underbar regnbågslax med mamma.

Det ska bli skönt att komma hem till Mullsjö. Lite tungt med en 18 timmars tågresa innan vi är där bara. Men det funkar.

Bye Boden!

Ett pass i poolen

Är det nåt som funkar fint när kroppen är lite trött och sliten så är det ett pass i bassängen! Det mjukar upp samtidigt som det går att köra precis så tufft som man har lust med!

Jag hade fått för mej att Nordpoolen hade en 50-meters bassäng. Att det var en villfarelse och inget annat blev jag varse så fort jag steg in i simhallen. Jag kände hur hakan liksom åkte ned i golvet och en våg av besvikelse sköljde över mej. Folk överallt också. Minsann. Är det inte höstlov även i Boden...

Mjukade upp med lite bröstsim innan jag satte igång med att varva teknikövningar med crawl, ryggcrawl och bröstsim. Pustade ut ordentligt mellan längderna. Framförallt när det gäller frisimmet. Vore det inte för att jag behöver andas emellanåt så skulle jag säga att det går riktigt bra. Men det är den där förbenade andningen som ställer till det alltså! Jag har dock äntligen kommit dithän att jag kan suga i mej lite luft åt båda sidorna. Ja, en och annan kallsup blir det såklart också. Men även om andningen är jobbig känns det som att det blir en bättre rytm när jag inte bara andas åt vänster. Jag vet inte jag. Jag gör så gott jag kan.

En sak som jag hatar är iaf imma på simglasögonen. Tycker det funkar sådär bra med salivtricket. Visst finns det nån typ av anti-fog att köpa?? Är det att rekommendera?

Efter 40 minuters zick-zackande och parerande i vattnet var jag nöjd. Då fick jag syn på en ryggsäck med IronMan-märke vid bassängkanten. Frågade killen som just då tog igen sej lite om det var hans väska, vilket det förstås var. Och det var startskottet på ett trevligt samtal om alla möjliga utmaningar. Det visade sej vara en fd Linköpingsbo, numera bosatt i Luleå. Marathonlöpare i grunden vilket också visade sej rätt tydligt på IM Kalmar då han gjorde löpningen på grymma 3.38. Jag behöver väl knappast nämna att han är anmäld 2013??

Bastun fick jag hoppa över eftersom barn skulle hämtas och mor behövde bilen.

Och till nästa besök på Nordpoolen hoppas de byggt ut bassängen med ytterligare 25 meter!

Ikväll blir det till att njuta av en fin älgstek och ugnsbakade rotsaker till. Det ni! ;)

Fina dagar

Det är ett känt faktum att tiden går alldelens för fort när jag är på besök i min hemstad. Fan, jag gillar det inte. Nu om nåt får tiden gärna luuuuusa sej fram.

Men inte.

På träningsfronten har jag fått till två pass i löparskor. I tisdags stack jag ut strax efter frukosten och slet i snöyran på oplogade vägar i 11 km. OMG vad det kändes i benen! När jag vaknade igår morse anade jag t o m lite ömhet i vader och ljumskar. Det passet satt där det skulle!

Igår var jag inställd på någon form av intervallpass. Gärna med nya pannlampan. Det blev backträning i en 150 meter lång backe på Åberget. Rätt dåliga förutsättningar med snöslask och sörja under fötterna men mjölksyran sprutade iaf efter att ca 2/3 av backen var passerad. Precis som det ska vara alltså. Nöjde mej med att köra fem ggr uppför, lätt jogg nedför. Kroppen var seg och underlaget inte ens i närheten av godkänt så det kändes helt okej. Joggade hem igen och klämde till på en omgång plankor innan jag tog en snabb dusch.

På kvällen var vi bjudna till moster Anita på lite Ladies Night. Så mysigt! Träffade moster Inger och mina härliga tjejkusiner Malin, Stina och Jenny. Bästa brudarna alltså! Det betyder så mycket att få vara tillsammans med dem en stund. Två herrar hade dessutom smugit sej in i sällskapet, nämligen Lars och släktens nytillskott Adam. Så det var inte en helt renodlad Ladies Night.

Tidigare på dagen var jag, efter en sväng på stan, förbi min egen goa mormor också.

Det kanske inte är så konstigt alls att tiden går fort...