Löparblues

Ja, det borde jag kunna kalla det. Som från ingenstans känns det bara URKKKK och BLÄÄÄÄ att ge sej ut i löparskorna.

Det är ungefär som att jag från en dag till en annan fullständigt tappat hela min fysiska kapacitet, gått upp 30 kilo i vikt och TOTALT glömt hur man gör när man springer!! Jag känner mej som en flodhäst, heffaklump, klumpeduns. Allt på en gång.

Och ändå vet jag att inget av ovanstående stämmer med verkligheten. Inte ett skit. Så det är väl nån slags mental blockering eller utmattning kanske. Jag vet inte. Fast det kanske inte är så konstigt. Att motivationen och glädjen liksom är på topp konstant är nog nästan onormalt. Och jag tillhör ju hittills dem som varit hyfsat förskonade från motivationsdippar.

Jag hoppas det vänder nu i och med att jag erkänt det för mej själv. Sagt det högt. Många ggr räcker det ju. Men ni får gärna tipsa mej om hur ni hanterar såna här perioder av blues. Jag kan liksom inte tänka mej att vila mej igenom den iaf. Så mycket vet jag. Då blir jag ju sinnessjuk på kuppen. Inte bra.

Idag gick jag och våndades som faaaaan hela förmiddagen. Ska jag ge mej ut eller inte. Alla förutsättningar för att kunna köra en runda fanns där men nej, jag stack inte ut inte!

Inte förrän maken kom hem fick jag arslet ur vagnen. Så vid halv 5 var jag med pannlampa och reflexväst redo att möta skogen och svettas lite.

Det var tunga ben som lufsade runt i skogen. Men på nåt sätt var det tur att jag väntade med att sticka ut tills det blev behov av pannlampa, för det är verkligen mysigt och då kunde jag åtminstone fokusera på det. Istället för att förfäras över mina sega ben och 30 kilos övervikt som kommit över en natt... Jag har ju aldrig tidigare vågat sticka ut helt ensam i mörkret med pannlampa tidigare, men nu vet jag bombsäkert att det blir fler ggr. Det är magiskt. Skogen är så tyst och trygg på nåt vis. Jag gillar det skarpt. Trots tungt sinne och sega ben blev det 11 km innan jag "parkerade" hemma på uppfarten.

Möttes av Ella och fick sällskap av henne i duschen och ja, då kan man inte bli annat än glad i hela kroppen. Jag är så lyckligt lottad som är mamma.

Ett glas rött på det så.

Imorgon ska jag simma. Inte springa.