"Jag blir glad när jag ser dej!"

...som en i min omgivning sa till mej i eftermiddag.

Klart jag jublade av att höra de orden!

Sen blev jag lite arg för att jag inte tidigare sagt detsamma till henne! För jag känner ju likadant. Fast för henne alltså.

Men visst! Jag sa ju det nu. Självklart.
Bara det att jag kan bli knasig på att jag (och många med mej) är så dålig på att lyfta och berömma varandra. Tala om att vi tycker någon är bra när vi verkligen tycker det. Att vi gillar någon. Trivs och mår bra tillsammans med någon.

Alla behöver ju höra dessa ord!

Jag blir alltid mycket ledsen när jag emellanåt får smaka på någons missunnsamhet och avundsjuka. Jag klarar liksom inte att vara oberörd och jag tror inte på nåt vis att jag är unik i detta.

Jag kan också känna mej avundsjuk ibland. Jo, det är klart. Men det är inte detsamma som att missunna någon nåt. Jag kan vara grymt avis och fortfarande glädjas med den människan!

Jag upplever ofta hur människor tycker att det som betyder något är vad man presterar, snarare än vem man är.

Det är inte min religion. Inte alls. Jag blir riktigt bedrövad när jag förstår att många föräldrar kör den sortens uppfostran av sina barn. Många ggr är det kristallklart att "aha, här är en liten krake som ffa blir bekräftad för vad hon eller han presterar och inte för den hon eller han är". Sorgligt.

Vågar du reflektera över hur du gör?

Jag är ingen expert på området. Långt ifrån. Men jag har min religion som sagt och eftersom den på ett vis har värkt fram ur mej är den nog så nära en övertygelse man kan komma...

Du är värdefull för att du är du.

Var stolt över dej själv.

Lär dej tycka om dej själv.

...och GE!!

Ge, ge, ge! Ju mer du ger desto mer får du nämligen igen!

Lycka till!