En 15 timmars thriller har börjat

OMG! Jag föråt mej visst på buffén. Käkat middag på Scandic i Skövde och jag blev nog lite som Sunes pappa på all inclusive... Men det var supergott! Färskpotatis, ugnsbakad torsk med skirat smör och handskalade räkor toppat med en klick aioli. Salladsbordet var dessutom fantastiskt och även desserten, även om jag villigt erkänner att jag valde barnens efterrättsbord. Den överlägset bästa Scandic-middagen hittills och jag åt alltså lite för mycket av allt. Både Ella och jag parkerade på toa en stund efteråt och såg ungefär lika lättade ut när vi möttes vid handfaten. Inkomster och utgifter it is.

Sedan var det alltså dags att samla ihop sej för att vinka av bästa Erik. Nattåg till Boden på egen hand. Hade du gjort det när du var 13? Definitivt inte jag. Det var både jag och mamma överens om när vi pratades vid på telefon tidigare idag. Mest resfeber alla kategorier har jag stått för, även om Erik oxå yrade lite strax innan vi skulle åka hemifrån. Då letade han nämligen en påse till joysticken. I kylen... Annars är han grymt cool killen! Imponerande skärpt, stark och modig. Ja, jag är ju så stolt!

Och så gräsligt känslosam...

Så naturligtvis trillade några tårar när tåget susade iväg. Trots att jag mest av allt gläds åt hans lilla äventyr!

Men visst blir det 15 timmar av oro tills jag får veta att han är framme...

Ja det verkar vara "avskedens" dag denna fredag. Sjukgymnasten ringde nämligen i eftermiddag och släppte mej fri att försiktigt återuppta löpningen! Så det blev tack och hej och faktiskt "hoppas inte vi hörs igen"... 

Jag ska ingalunda ropa hej ännu och tragglandet med rehabövningarna fortsätter ett tag till. Men det känns så jävla skönt att åtminstone kommit HIT! 

Nu börjar en ny era. Hoppas ni vill hänga med! 

Och är det någon som inte kommit igång med löpningen men som gärna vill göra det på bästa skonsammaste viset, joina mej!! Jag kommer nämligen starta upp med ett nybörjarprogram mot 5 km.

Då kör vi väl?

Kolla förresten! Det verkar som om vår lilla oas och plats för framtida surströmmingsmiddagar hinner bli färdig till premiären! Slet en bra stund på förmiddagen (ja jag glömde faktiskt bort att fixa frukost till barnen mitt i allt...) men precis när jag gått in öppnade himlen sej och sen regnade det mer eller mindre ihållande flera timmar. Trodde jag skulle få göra om en stor del av jobbet men såg nu när vi kom hem från Skövde att det inte syns ett spår av vätan! 

Ni ser, alltid finns det nåt att glädjas åt! Trots att sonens rum ekar tomt (nästan iaf, lillasyster sussar ju sött i hans säng) och hjärtat värker lite. 

Tänker på dej Erik!❤️

Grattis familjens egen Björn!

Ännu en födelsedag att fira! Idag är det nämligen Björn som fyller och gissa vad han fått i present? 

Just det. Cykelprylar! 

Vi har firat med en grillad köttbit, ugnsbakade potatisklyftor, bea och sallad. Efter mitt träningspass och födelsedagsbarnets sväng till soptippen (!) med brädor mm fyllde vi på med tårta och kaffe. Precis som det ska vara på födelsedagar! 

Mellan varven har det blivit lite målat även idag. Barnen är verkligen supersnälla och roar sej på egen hand ända tills magen kurrar. Trots att Ella vaknade vid halv 7 imorse (hon slocknade efter 22 igår...) har hon lyckats hålla humöret uppe väldigt bra. Lite extra retig mot storebror emellanåt kanske och ett våldsamt känsloutbrott när hon inte fick köpa ännu ett gosedjur i eftermiddag. Men annars är jag impad av henne. Hoppas på sovmorgon imorgon!

Om vädret tillåter sätter jag igång med grått på balkongen när den fuktiga morgonluften inte längre hänger så tung över mina staketpinnar! Grått betyder att vi närmar oss mål vad gäller balkongen och jag drömmer om att få mysa däruppe redan i helgen!

Det ska förberedas inför Eriks resa till Norrbotten imorgon oxå. Vi skjutsar honom till Skövde på kvällen och nattåget rullar därifrån vid kl 20. Min älskade prins ska alltså på egen hand åka nattåg till Boden. 

Jag kommer nog vara klarvaken och oroa mej för honom imorgon... Bäst att få några timmars sömn nu kanske?

Gruppcykling i skogen

Det är fantastiskt med cykling. Man kan i stort sett dö i benen, för att strax efteråt finna sej själv trampa på hur enkelt som helst. 

Första gångerna jag var med om det fattade jag ingenting. Och säg den som inte får lite smått panik när det känns exakt som att man inte ska orka hem...

Nu vet jag att det är precis så här det är med cykel. 

And I love it!

Ikväll har jag kört en ny runda. Björn visade runt oss på vägarna kring Brännåsen och det var till stor del helt nya partier. Jag blir inte precis mindre förtjust i naturen här kring när jag hela tiden liksom får uppleva den på nytt! Har ju både cyklat och sprungit i närheten av där vi var men aldrig exakt på vissa av de stigarna/skogsvägarna. 

Än en gång djupt tacksam över att vi hamnade just i Mullsjö. Jag har sannerligen "tagit tillbaks" de marker som en gång bara gav mej ångest eftersom de minde om en tid i livet då det helt enkelt inte var så skoj att leva.

Jag, Jeanette och Tove fick trampa på lite hårdare än vanligt för att hålla hyfsad kontakt med Björn och Per som alltså visade vägen. Knappt 3 mil och drygt 19 i snitt. Ja fy tusan. Nog har jag blivit säkrare och lite snabbare sen min älskade Merida flyttade in här i våras. 

Jag känner iiiiiiingen längtan efter långa löppass som sliter hårt på gammelkroppen just nu! 

Påminn mej gärna om det när jag är igång igen...

Gokväll!

Ihållande regn!

Ja, när hände det senast? Att det regnade typ en hel dag. Det är verkligen ett bra tag sen. Sommaren har varit fantastisk och som tur är så är den inte över ännu! Men idag kom alltså många välbehövliga droppar från ovan.

Morgonen var lugn och tyst. Båda barnen sov länge och när de väl vaknat pysslade de på varsitt håll ett bra tag. Jag hann dricka två stora muggar kaffe och plocka undan både här och där. Bland annat röjde jag i mina sjuksköterskeprylar... Vad himla overkligt det är att jag börjar nytt jobb på måndag! Jag fattar det liksom inte. Mycket förberedelse inför kursen som startar på måndag har jag kvar men jag vägrar i sten att jobba på semestern. Däremot ska det bli kul att sätta tänderna i utmaningen på allvar på måndag. Men fram till dess har jag alltså SEMESTER.

Vid lunchtid fick vi besök av kära kusin Lena och hennes Patrik. Trevligt, enkelt och bara så mysigt! När jag har dem så nära, varför får jag inte tummen ur och träffar dem oftare?? Jag fattar inte det. Lena betyder ju så mycket för mej! Ja, ja, ja... Du oxå Pruttr...nej, Patrik menar jag. ;)

Kvällen bjöd på en ny omgång på Fitcamp Mullsjö. Det verkar onekligen som att ryktet om effektiv styrketräning spridit sej i byn. Det var nämligen en rejäl folksamling uppe vid MSOK ikväll. Kul! Jag tog det dock varsamt med mina mountainclimbers eftersom jag inte riktigt vet vad som irriterade vänsterfoten i torsdags. Dessutom avlägsnade jag stödtejpen från vänstra foten igår så jag tror det är smart att ha några dagars rehab innan jag testar den. Men faktum är att båda fötterna känns otroligt bra. Fantastiskt!! Nu jäklar ska jag snart vara på banan igen! 

 Äh, jag menar förstås stigen! 

Jag ska klara det innan vintern!

Äntligen kom jag ut på ett litet träningspass. Fortfarande med ena foten tejpad men jag inledde lugnt och när det kändes bra körde jag på enligt plan. 

Premiär för backträning på Meridan!

Tack vare lite åska och regn kändes luften klarare och mer syrerik än på länge och det är ingen nackdel när man ska träna. 

Det här med backträning på cykel är jag verkligen nybörjare på. Läste lite i en cykeltidning jag köpt (!) och fick inspiration. 

Jag var ute i ungefär en timme. Hann med uppvärmning och fem vändor uppför en ca 400 meter lång sträcka bakom g:a slalombacken med varierande lutning. Hade bra puls när jag kom upp. Vände direkt ned och tränade teknik utför. Jävligt nyttigt för fega jag. Väl nere trampade jag en runda på ca 500 meter för att få bort lite mjölksyra innan jag vände uppåt igen. 

Passerade den tuffare delen av g:a slalombacken på hemväg. Minns att maken pratat om att han inte lyckats ta sej ända upp. Nyfiken som jag är ville jag oxå testa och gav mej alltså på "liftspåret". Den är bra brant alltså och dessutom lite stenig/sandig så man lätt får släpp. Ungefär mitt i backen slog det mej att jag nog skulle trilla om jag inte lyckades trampa ända upp. 

 

Helt värdelöst att börja tänka alltså. 

För då tvekade jag för ett ögonblick och kom lite ur takten och vips fann jag mej själv stå 2/3 upp i liftspåret. 

Jag svor högt! Fast jag var såklart lättad att jag hann få loss foten och slapp ramla.

Men ÅHHHH om jag inte fegat ur. Hade jag klarat det då??? Sista knixen är riktigt brant...

Innan vintern iaf. Innan vintern ska jag ha tagit mej ända upp. 

Tack pärlan som så säkert tar mej fram över rötter, stock och sten. Det är en ynnest att få trampa fram på en så härlig hoj!

Har precis avlägsnat tejpen även från vänster fot. Så även om jag tjuvstartat med rehab på höger fot redan idag, blir det fullt fokus på detta fr o m imorgon. Nu sjutton ska det väl bära!

Avkoppling

Jag är inte helt säker på att maken instämmer med rubriken på det här inlägget, men jag måste ändå hävda att det här hittills varit en otroligt avkopplande helg! 

Björn har ju som bekant cyklat 1572 MTB challenge idag och det har varit varmt och en rejält kuperad bansträckning för de dryga 63 km som avverkades. 

Vi såg Björn passera strax utanför campingen, vid Övralid och såklart vid målgång. 

Jag måste verkligen uttrycka min beundran för hur han höll ihop det under loppet. Som han uttryckte det efteråt så var det en riktig mjölksyrefest. I 2 timmar och 50 minuter... 

Vi är stolta över honom!

Förutom MTB har det blivit några dopp i Vättern. Varamobaden är fantastiskt när temperaturen i Vättern är som nu 22-23 grader. Jag har dock fått titta på eftersom tejpen på fötterna inte får bli blöt. Då släpper den nämligen. Men jag överlever. I eftermiddag valde jag faktiskt att stanna vid husvagnen och luta mej tillbaka i en stol under markisen medan de andra badade. 

En bonus vi inte kalkylerat med när vi bokade detta är att barnens kusiner från Norge råkar vara här i helgen! Föräldrarna är på bröllop i Sverige och mormor och morfar (farmor och farfar alltså) barnvaktar. Eftersom vi inte ses så ofta är detta extra kul för oss alla! Jag fick en lång guldstund som sent ska glömmas med en frusen Nils i famnen igår eftermiddag. Han är en mycket speciell kille...❤️

Ikväll firade vi så smått 8 år som herr och fru. Dagen D är ju egentligen imorgon. Grillade en fin köttbit och avnjöt den med sallad, bea och färskpotatis. Lyxade lite extra med kladdkaka och lättvispad grädde till efterrätt. Så gott!

Jag har nog sällan njutit så av campinglivet som jag gjort de här dagarna. Massa stress och press hemma med husprojektet och även när det gällde att förbereda resan och komma iväg. Men väl här är det faktiskt bara så ljuvligt! Fint väder, barn som kivas mindre än vanligt, camping modell enkel (hatar packade sillar varianten) och en stad där vi känner oss lagom hemma är några faktorer som förstås bidrar till att det hela blir en såpass positiv upplevelse. Men oj att vi behövde dessa dagar tillsammans!

Och som väl är så gör inte fötterna alls lika ont idag. Men de längtar intensivt efter att få bli befriade från tejpen. Högsommarvärme och stödtejp är inte bästa kombon!

Bjussar på några fler bilder från dagen:

Supportrar på plats

Det är alltid lite "laddat" när man ska iväg med husvagnen. Alla saker ska vara med och huset ska bommas igen med allt vad det innebär innan ekipaget kan rulla. Men till sist kom vi iaf iväg och jag lyckades också komma i tid till besöket hos sjukgymnasten. 

Min högra fot var oförändrad imorse. Så enligt vad jag kan bedöma tålde den promenaden med inslag av lätt löpning från igår. Positivt. 

Vänster fot var bättre än igår men fortfarande gjorde de första stegen ont och jag måste erkänna att det var nåt bekant över upplevelsen... 

Alltså, jag undrar hur långt tillbaka min högra fot gav ifrån sej de första varningsteckena. 

Som jag alltså missade. Eller åtminstone inte tog på allvar. 

Hursomhelst. Sjukgymnasten klämde lite och bestämde sej ganska dirdk för att skjuta på båda fötterna.

Högra foten var nästan inte alls ond under behandlingen idag! 

Men sablar alltså.

Vänster fot var vidrig! 

Jag hade således inte inbillat mej alltihop. Och det kändes ju ändå bra på nåt sätt. Men jag har verkligen ingen lust att börja om den här proceduren med andra foten. Varken mentalt eller ekonomiskt. Sjukgymnasten trodde nu iofs inte att det skulle behövas mer än den här omgången. Jag har alltså bara en antydan till plantarfasciit i ett stadie när man inte skulle tänka tanken att söka hjälp. Därför hoppades hon att en behandling med efterföljande rehabträning (som jag ju iofs kört på båda fötterna sedan dag ett) ska hejda utvecklingen. 

Ja ja. Den som lever får se. Jag kunde iaf inte låta bli att dra lite på smilbanden när jag knallade ut därifrån. 

Med BÅDA fötterna ingjutna i tejp...

En sisådär tre timmar senare log jag dock inte längre. Grymt ont i fötterna alltså. Och inte kunde jag luta mej mer på den ena eller andra. Nu har det lagt sej en smula och det tackar jag för. Vet inte om jag hade kunnat somna ens förut, men det känns absolut som att det ska funka nu! 

Ska ha telefonuppföljning med sjukgymnasten om en vecka. Då hade jag tänkt tacka för mej. Hoppas planen håller!

Cyklade en timme i skogen imorse förresten. Stack ut redan 07.30 då det ännu var gott om dagg i gräset. Är det inte lite kul att jag numera äger en hel cykeloutfit?? Och känner mej hemma i den dessutom. Haha... Tiderna förändras!

Nu ska supporterklubben tagga för att heja fram vår Björn på 1572 MTB challenge imorgon. Nummerlapp är monterad på Cuben som är nyservad. LYCKA TILL imorgon älskling! Du är bäst hur det än går!

Haft en underbar kväll på campingen. Barn som är sams är bland det bästa som finns i avkopplingsväg! Här tränar de på plankan ihop: