Dags igen att testa formen! Förra lördagen sprang jag min andra halvmara denna säsongen. Denna gång i Motala. Jag var anmäld till 10 km ända tills två timmar före start... Då ändrade jag mej alltså till 21 km. Hade ärligt talat haft det i bakhuvudet hela tiden, att jag egentligen ville testa halvmaran, men kände mej ändå lite osäker... Det bor helt klart en tävlingsmänniska i mej och den var orolig för att bli besviken om den inte presterade samma tid som den gjorde för sju år sedan, i samma tävling. Därför tvekade jag in i det sista. Kanske var det också därför det blev den längsta och ondaste halvmara jag genomfört.
Här kostar jag på mej ett leende. Nåja, 16 km återstod av loppet och jag hade inte riktigt fattat hur tungt det skulle bli.
Den här kvinnan i grönt hade jag rygg på ungefär halva loppet. Sedan tappade jag henne.
Ungefär 500 deltagare innebar alltså att det blev mycket ensamlöpning. Psykiskt tungt... Var dock mycket tacksam över att jag valt att springa med min MP3, laddad med massa bra musik.
Vad hände sedan? Tja, från 6 till 18 km var det helt enkelt inte ett dugg kul att springa. Det var varmt, lite folk, värkte i vader, baksida lår, fötter, you name it! Alla positiva bilder jag brukar lyckas hålla uppe framför mej under mina rundor var som bortblåsta. Jag visste inte om jag skulle orka genomföra loppet och bara tankarna på detta gjorde det ännu tyngre. Det var mycket tack vare min egen hejaklack (Erik, Ella, Björn och Thure) som jag fortsatte. De dök nämligen upp på, tror jag, hela fem ställen! Tack för det!
Vid 18 km någonstans insåg jag dock att jag kommer fixa detta. Sista tre kilometrarna kunde jag nämligen hellre tänka mej krypa än att bryta loppet...
Tiden då?? Ja den blev faktiskt ett par minuter bättre än den i Göteborg 16 maj i år men långt ifrån den jag presterade för sju år sedan i samma tävling. Precis tvärtemot vad jag trodde kände jag mej dock otroligt nöjd. Prestationen den här dagen var mer än dubbelt så stor som den i Götet och motsvarande Baltzarlopp för sju år sedan. Att springa mot det onda på detta sättet var något helt nytt för mej. Ja, jag vet vad ni tänker... Vilken tjurskalle hon är... Och faktiskt, jag håller med er!
Äntligen i mål. Seger!! Här till vänster ses min underbara kompis och vän i springspåret, Beata, och hennes make Anders. De hade genomfört 10 km respektive 21 km på strålande sätt!
Härnäst väntar Lidingöloppet i slutet av september. Då ska Beata och jag dansa runt 15 km!
Och vips så såg man ut så här istället!
