Måste kravla mej upp. Men jag är så trött och huvudet bultar. Det känns som att jag inte sovit ett dugg.
Så mycket oro i kroppen att jag mår illa.
De pengarna finns inte, som jag skulle kunna tänka mej betala för att få slippa vissa bitar i tillvaron.
God morgon Lisa. Nu tar vi oss an den här tisdagen.
Söndag och första advent till ända. Tio grader varmt imorse men det struntar tydligen julen i. Kan man förresten köpa julstämning på burk?
Ett långpass i piskande regn och hård vind genomfört. 17 km och jag behöver inte skämmas för tempot. Men det var mycket upp och ned i formen. Hade härliga Miranda i tankarna, sedan jag läst snabbrapporten efter hennes målgång i Bislett 24 h. Femton MIL gjorde damen i fråga. Herregud! Om två veckor kämpar vi ihop ut till Visingsö. Jag hopppas jag håller. Hoppas verkligen det.
Medan jag sprang var Björn och barnen på badhuset. Gissa om det var konstigt men väldigt skönt med en stund hemma helt själv!
Lussebullar har bakats. Och det tillsammans med barnen. Inte speciellt idylliskt, men jösses vad söta de var när de skapade det ena alstret efter det andra.
Nu återstår bara några timmars sömn innan vi kastar oss över en ny vecka. Det känns helt okej när familjen är hel igen!
Hur firade ni första advent?
Vad har jag för förhållande till julen egentligen?
Nä, jag vet faktiskt inte riktigt.
Idag skulle julpyntet iaf fram och innan dess en grovstädning genomföras...
Jo nånstans tycker jag att det är helt underbart mysigt med julen och allt som hör därtill. Men jag vill pyssla och pynta IFRED!! Gud förbjude att jag yppar detta. Jag som är mamma och allt. Man måste ju liksom bara älska att göra alla förberedelser tillsammans med sina barn!!!
Jag gör det inte iaf. Inte om jag får välja. Idag hade jag dock inget val så det var bara att utrusta sej med tålamod och ta tjuren vid hornen.
Erik är långt ifrån mån om att vara med. Jo, om jag t ex ska baka lussekatter. Eller pepparkakor. Fast ärligt talat... Vi har inga såna årligen återkommande baktraditioner inför julen. Och jag antar att det är mitt fel. Jag kan bara inte se det mysiga i att det är mjöl och deg överallt. Det går inte.
Så dagens städande och pyntande har varit något av en prövning. Men samtidigt härligt att beskåda och lyssna på husets prinsessa där hon for fram på hoppsasteg. Som en virvelvind. Alltid.
Nu har vi iaf kommit en bra bit på väg men noterade precis att vi saknar stearinljus till adventsljusstaken. Jag får säkert sällskap av Ella till affären...
Igår kväll somnade jag som en stock strax efter halv nio. På nåt sätt släpper jag fram tröttheten nu när jag vet att målsnöret är precis bakom knuten. Ja det är till och med så att det känns som att jag ska stupa precis innan målet. Fast jag tror det finns en stark psykologisk komponent i detta. För man orkar och klarar så oerhört mycket mer än man kan tro. Om man bara har rätt fokus. Och just fokus har jag sedan ett par dagar fullständigt struntat i. Jag vill bara över mållinjen nu.
Kanske var det en av anledningarna till att det var riktigt jäkla apsegt att ta sej ut på en löprunda i eftermiddag. En annan var vädret. Fy fan vad grinigt!! Blåst och regn. Först en skur från ena hållet. Sedan en skur från andra hållet. Man borde ha medalj för att man överhuvudtaget ger sej ut i sånt här väder, tänkte jag när jag sprang de första stegen.
Kroppen var inte alls med på noterna heller. Det är märkligt hur det kan kännas som att man aldrig sprungit en meter förut. Det känns stelt och onaturligt och flytet jag brukar ha i steget är som bortblåst. Idag gjorde det också ont både här och där vilket är högst ovanligt. Knäna knorrade och vaderna kändes ömma och stela. Typiskt att det händer nu när Luciatåget bara är två veckor bort. Eller är det just därför det händer? Jorå... Jag känner igen mönstret... Men vem vet. Denna gången kanske det inte bara är min hypokondriska ådra som ger sej till känna utan en skada PÅ RIKTIGT!!! Gaaahhhhhh! Fasa!
Så jag lufsade runt och bestämde mej för att släppa all press och stress (som bara kommer från mej själv) i ett försök att lyssna på kroppen.
Det gick aldrig lätt. Men "smärtan" släppte vid Landhs och när jag stoppade klockan hade jag iaf sex kilometer i benen och det hade gått i 6-fart trots att jag upplevde att jag lufsat. Hmmm... Helt okej.
Psykologi var ordet.
Och imorgon blir tre...FYRA!
Ha en toppenfredag!
Ibland är det på sin plats att sätta guldkant på vardagen.
Som igår t ex. När Ella somnat slog jag och Erik på den första filmen i Twilightserien. Sen satt både han och jag som klistrade i soffan över en skål popcorn. Hade aldrig trott att den var så bra. Tack Erik för att du kommit på att du ville se dessa filmer och tack Camilla, för att du lånat ut dem!
Idag hade vi lite sovmorgon så det blev frukost hemma. Kände för att skämma bort oss lite så jag fixade äggröra, mackor med leverpastej och gurka och ett glas apelsinjuice. Det gillade mina underverk!
Nu kan det väl inte bli annat än en bra dag!
PS Jag rev av milen på Öxnehaga på hemvägen igår. 61 minuter kändes riktigt okej. Var rejält mör i benen efteråt. Det är intensiva kilometrar där uppe! Och när vi ändå snackar löpning. Kolla in Susannes blogg. (kostsusanne.blogspot.com) Jag är med på bild! Nu längtar jag om möjligt ännu mer till 10 december! Undrar om jag får bo med Pasi? DS
