I huvudet denna fredag

Igår kväll somnade jag som en stock strax efter halv nio. På nåt sätt släpper jag fram tröttheten nu när jag vet att målsnöret är precis bakom knuten. Ja det är till och med så att det känns som att jag ska stupa precis innan målet. Fast jag tror det finns en stark psykologisk komponent i detta. För man orkar och klarar så oerhört mycket mer än man kan tro. Om man bara har rätt fokus. Och just fokus har jag sedan ett par dagar fullständigt struntat i. Jag vill bara över mållinjen nu.

Kanske var det en av anledningarna till att det var riktigt jäkla apsegt att ta sej ut på en löprunda i eftermiddag. En annan var vädret. Fy fan vad grinigt!! Blåst och regn. Först en skur från ena hållet. Sedan en skur från andra hållet. Man borde ha medalj för att man överhuvudtaget ger sej ut i sånt här väder, tänkte jag när jag sprang de första stegen.

Kroppen var inte alls med på noterna heller. Det är märkligt hur det kan kännas som att man aldrig sprungit en meter förut. Det känns stelt och onaturligt och flytet jag brukar ha i steget är som bortblåst. Idag gjorde det också ont både här och där vilket är högst ovanligt. Knäna knorrade och vaderna kändes ömma och stela. Typiskt att det händer nu när Luciatåget bara är två veckor bort. Eller är det just därför det händer? Jorå... Jag känner igen mönstret... Men vem vet. Denna gången kanske det inte bara är min hypokondriska ådra som ger sej till känna utan en skada PÅ RIKTIGT!!! Gaaahhhhhh! Fasa!

Så jag lufsade runt och bestämde mej för att släppa all press och stress (som bara kommer från mej själv) i ett försök att lyssna på kroppen.

Det gick aldrig lätt. Men "smärtan" släppte vid Landhs och när jag stoppade klockan hade jag iaf sex kilometer i benen och det hade gått i 6-fart trots att jag upplevde att jag lufsat. Hmmm... Helt okej.

Psykologi var ordet.

Och imorgon blir tre...FYRA!

Ha en toppenfredag!