Jag ska berätta en sak. Jag är inte euforisk!
Helt ärligt. Jag går inte omkring på små moln som jag exempelvis gjorde efter att ha sprängt 2-timmars gränsen på Göteborgsvarvet 2011.
Varför??
Läs och begrunda...
Jag kan nog nästan använda uttrycket minutiöst om hur förberedd jag kom till Stockholm för att springa Lidingöloppet detta år.
Bortsett från en light förkylning i slutet av förra veckan har jag kunnat träna fantastiskt bra. Motivationen har varit hög och träningsglädjen mer uttalad än på mycket länge.
Justeringen i kosten har gjort att att hela min kropp liksom jublat och såklart också bidragit till hur härligt det känts att träna.
Men när jag vaknade igår morse efter en natts knackig sömn och bara mådde unket anade jag liksom direkt att jag inte riktigt vaknat på DEN sidan. Visst var det nerver med sedvanliga besök på toa, allmän förvirring mm men det var också nåt mer.
Ändå var jag maxat pepp och som sagt var, minutiöst förberedd.
Jag fortsatte med morgonbestyren och tog mej så småningom ut mot Ropsten där gratisbussarna gick ut till Lidingö. Nu hade jag strålat samman med Kajsa och det kändes så skönt. Jag var vansinnigt nervös men sansade mej på nåt vis när Kajsa visade sej vara supercool.
Ute på Lidingö hade vi en grymt mysig förmiddag tillsammans med flera goa kompisar. I detta sammanhang måste jag nämna Jan, som åkt nattåg till Stockholm. Anlände alltså lördag morgon, sprang sitt första (men inte sista!) LL på finfina 2.49 innan han tog flyget upp till Norrbotten igen. Respekt!!
När starten gick och vi klafsade iväg i geggan var jag grymt fokuserad, ja nästan fixerad vid att köra enligt plan.
Fast strax innan det small fick jag under en mikrosekund en stark känsla av att, nej, jag skiter i detta. Jag gör som jag brukar. Kör safe. Jag vill bara bara bara...ha kul...usch inte slita ont för mycket. Men vips var jag tillbaks på banan. Fokus!!
Vad är det värsta som kan hända?? Att jag blir trött? Skittrött?
Nej för helvete. Bara gasa nu. Jag ska slutföra mitt uppdrag. Jag ska bara göra ett uppdrag.
Sen kutade alla iväg och med undantag för några flaskhalsar där farten bromsades upp rejält gick det hyfsat att springa på första 16-17 km. Men ju tröttare ben desto mindre hänsyn togs till den oskrivna regeln om att långsammare löpare håller till höger. Jo jag fick lite krupp på det. Faktiskt. Jag tror aldrig jag ropat "håll höger" så många ggr under ett lopp tidigare!
Det är oerhört slitsamt att göra omspringningar och speciellt i terräng som både är kuperad och med inslag av t ex hala stenhällar. Men jag kan garantera att jag inte klarat mitt mission om jag istället lagt mej till höger och följt det tempo som hölls. Annars är det som sagt bara energislöseri att springa på det viset. Osmart rent av.
För att inte smittas av någon annan löpares upplägg av loppet sprang jag med ett mantra i skallen. "Bara min fart. Bara min alldelens egen fart." Det hindrade mej faktiskt från att dras med i en för snabb eller långsam hastighet. Dessutom var det en slags påminnelse om att våga lita på min kropp. Jo jag visste att jag hade sub 3 i benen. Det gällde bara att lyckas plocka fram det!
På många sätt var det ett fantastiskt lopp. Inte minst eftersom jag nådde mitt mål med riktigt god marginal. Publiken var otrolig!! Den bar oss fram bitvis! Marcus och Martina i Abborrbacken var en välkommen överraskning! Beata som dök upp på ett par ställen. Hejarop från klubbmedlemmar. Att få passera och klappa om Pia kändes fint. Inte för att jag passerade henne, utan för att det var så gott att se henne ute på banan. Malin Ewerlöf-Krepp som spände ögonen i mej med 500 meter kvar till mål och ropade att "det är bra jobbat, kom igen sista biten nu" gjorde att jag sprang som fan. Och mitt i värsta geggan på upploppet hör jag Thomas vråla...
Tack alla UNDERBARA vänner för att ni peppat mej så! Jag älskar DET och jag älskar ER! Ni vet vilka ni är.
Summa summarum. Jag har fullföljt mitt uppdrag. Nästa år hoppas jag få vakna på rätt sida också. Då är det mycket möjligt att tårarna rinner när jag kommer in under 2 timmar och ... minuter!!
I år var den där rätta känslan inte med helt enkelt.
Puss och god natt!
