10 år gamla

Det är årets sista dag och faktiskt oxå den dagen som jag och Björn blev ett par.

Idag är det dessutom lite av ett jubileum för oss eftersom det är 10 år sedan allt började.

10 år sedan jag av en slump men till min stora glädje fick Björn som bordskavaljer.

Och nångång kring vid 12-slaget blev det "vi" på riktigt!

10 år som passerat både snabbt och långsamt. Vår historia tillsammans är speciell i många avseenden. Björn blev ju omgående inslängd i karusellen kring min älskade son Erik och turerna här har verkligen satt vårt förhållande på prov.

När vi så småningom ville skaffa gemensamma barn blev det en resa i sej. Det som "inte händer mej" inträffade nämligen två gånger. Vi förlorade två små liv förhållandevis sent i graviditeten och visste ärligt talat inte om vi skulle orka försöka en gång till. Men tredje gången gillt visade sej vara den alldeles förtjusande prinsessan Ella.

Självklart utsätts alla förhållanden för prövningar.

Men prövningar kan oxå bli ett slags klister som håller ihop förhållandet och gör det extra stabilt och rustat för framtida blåsväder.

Precis som barn. Barnen är oxå ett slags klister i mina ögon. Dels sitter de ju allt som oftast som ett frimärke på en. Men sedan limmar även de ihop förhållandet på ett speciellt sätt. Inte så att det löser några problem som redan finns i ett förhållande. Jag vet dock att det inte är mycket som gör att det är värt att separera när man har barn ihop. Men det är en annan historia.

Jag är så stolt och tacksam för min man och familj.

Älskar er mest i hela världen!

Ett angenämt bekymmer

När jag skulle krypa i säng igår kväll kom jag på mej med att inte ha en aning om vilken veckodag det var. Jag fick ägna en stund som kändes som en evighet till att komma på att det var...fredag!

Herregud! Håller jag på att bli dement eller?

Nä det var bara en ganska angenäm konsekvens av att jag är ledig från jobbet. Jag kan leva med det. ;)

Jag valde att starta denna lördag på det absolut bästa tänkbara sättet!

Upp och äta gröt vid halv 8. Sedan hoppa i löparmundering och ge mej ut en lättare runda. Hemma efter 45 minuter och 7.5 km. Betydlig bättre underlag idag. En plusgrad och lite blötsnö hade till min stora glädje luckrat upp isgatan. Hurra! Dock ser det ut som om det kommer frysa på igen efter nyår. Måhända får jag sätta ytterligare en pinne i statistiken över "dagar när jag hade behövt metalldubbar". Den som lever får se.

Disciplinen var god imorse och jag klämde till med ett styrkepass i trädgården. Som vanligt fokus på "korsetten" men även benen fick sej en omgång. När jag tittar tillbaks på vilka muskelgrupper jag brukar köra blir jag lite full i skratt. Det är mage, rygg, ben. Mage, rygg, ben. Mage, rygg, ben. Jag ser mej själv med starka ben och mage och två sladdriga spagettiarmar... Ska nog ta och inhandla ett par kettlebells. Då kan jag bättra på armstyrkan men oxå lägga till lite vikt på utfallsstegen exempelvis. Tar gärna emot tips på bra träningsredskap för hemmabruk. Och om jag ska köpa kettlebells, hur tunga ska de vara? Jag är grymt novis i dessa sammanhang!

Nu är familjen på rull mot Motala. Vi ska träffa en barndomsvän till maken och förhoppningsvis hinna förbi och säga hej till farmor och farfar oxå!

Se till att ni får en fin dag mina vänner!

Kram

Vågat på is

Det blev en mer eller mindre ofrivillig vilodag igår. Hela familjen tog en tur till stan och det tröttade ut mej så mycket att jag helt enkelt inte förmådde att ta mej ut på kvällen. Dessutom var det mörkt och gatorna grymt isiga. Så efter moget övervägande bestämde jag mej för att softa framför TV:n istället. Sen tog maken en tur på cykeln (galning!) och jag stack till ICA för en snabbhandling. Vid mjölkkylen mötte jag Sören som nästan lyckades lura ut mej på en runda iaf! Jag var ju som jag skrev på Facebook på morgonen så sugen på att träna med sällskap!

Imorse vaknade jag till lika eländigt isiga gator som jag somnat till igår... Ångrade för ett ögonblick att jag lämnat mina Icebugs hos mor i Boden. Men jag misstänker att detta underlag snart är ett minne blott. Hur som helst så för jag denna vinter statistik på när det varit underlag som kräver metalldubbar. Om statistiken säger nåt annat än magkänslan får jag fundera på att inhandla ett par Icebugs iaf.

Det blev 12 jättehärliga kilometer imorse och jag kom hem med armar och ben i behåll. Stundtals skridskobana men mestadels fanns en del av vägen med lite "strävare" underlag. Där sprang jag fram på pigga och glada ben för där hade mina Speedcross helt okej fäste.

Imorgon blir det ett kortare löppass och lite styrka för bålen och kanske benen om jag har disciplin till det. På söndag simning och på självaste nyårsafton ett långpass med MSOK. Troligen gubbar mestadels, men va fan. Jag är ju tant!

Förresten, var är Fjant?

Julbad

Efter att ha fixat 1000 meter frisim utan att ha en nära döden upplevelse kände jag att det distansperset nog inte skulle vara speciellt länge. Det gick absolut inte fort men liksom lite för lätt. Så nästa distans som skulle erövras blev 1500 meter och det fick jag tillfälle att pröva på idag när hela familjen åkte till Skövde och deras fina upplevelsebad. Ett stort plus i kanten med Skövde är att de har saltvatten i bassängerna. Det är så härligt att simma i! Och nej, jag fick ingen nära döden upplevelse idag heller. Det svåraste idag var att hålla räkningen på hur många längder jag simmat så jag tog kulramen till hjälp. Efter knappt 45 minuter hade jag ett nytt distanspers med mej upp ur bassängen. Cool känsla! Nu siktar jag på 2000 meter. Och att kunna öka farten något! Kanske lägga till en snygg vändning nån gång?

En glad överraskning idag var att jag såg att datum för Niliterrängen 2013 är spikat. Den 15 juni blir det och anmälan är redan klar. 30 km löpning i riktigt norrländsk natur. Kommer bli helt fantastiskt! Ingen som är sugen på att hänga på?

För övrigt så är det sista av julmaten nu ett minne blott. Den smakade till och med nästan bättre idag än på julafton. Men kanske det berodde på att vi varit en heldag på badhuset??

Imorgon bitti ska vi sätta mormor på tåget. Sen får vi se vad vi hittar på. Förslag någon?

God fortsättning!

En julafton och en juldag till ända. Spontant så känns det väldigt skönt. Mmmmm. Det gör faktiskt det.

Vi hade det jättemysigt igår. För första gången hade vi valt att fira julafton bara vi fyra här hemma. Visste ju inte hur det skulle komma att kännas när vi väl var där men det var verkligen något vi alla njöt av!

Inga måsten. Inga tider att passa. Och inga andra att, ursäkta att jag säger det, ta hänsyn till.

Det är kanske till och med så att vi kommer att välja att fira julafton precis så här ett tag framöver.

Igår vilade jag från träning. Om jag nu inte ska räkna passet framför nya Wii-spelet. Barnen fick Just Dance 4 tillsammans och det blev några sköna moves framför det efter julmaten. Ganska svettigt dessutom!

Idag drog jag en repa runt sjön i snöblasket. La till en liten sväng längs blå spåret oxå eftersom jag trodde det var upptrampat. Men där bedrog jag mej så det blev allt en riktig pulshöjare. Kommer på mej själv med att springa med ett leende på läpparna. Fan vad kul jag har här i min ensamhet! Önskar mej en timme till ute i skogen, men idag väntar vi gäster så tiden är lite knapp. Det slår mej att inställningen "avverka sin träning" är lika illa som att "fördriva tid". Jag tänker oxå att de som tränar med den inställningen faktiskt är hjältar. De måste ha en sabla vilja alltså. Kanske det till sist blir kul? Om de orkar hålla på tillräckligt länge?

Gästerna var min fina lillebror och hans familj. Min mamma som firat jul hos dem var förstås oxå med och till barnens (och våran!) stora glädje stannar hon hos oss tills det är dags för henne att vända norrut igen.

Vi har ätit lax med gorgonzola och ostkaka till efterrätt. Dessvärre åkte jag på däng av både brorsan och hans fru, i nya dansspelet. Men jag kommer igen. På nyårsafton ska jag knäcka dem i Singstar. Om det så ska till falsettsång.

Jag längtar redan.

JULBREV 2012

Kära vänner!

Det blir ett julbrev i år igen! Vare sej ni vill eller ej.

Men först av allt! Tack för alla julkort!

Att blogga innebär ofta att kontinuerligt dela med sej av sitt liv och sin vardag. Nu har ju min blogg kommit att innehålla ganska många inlägg om träning, vilket iofs inte är speciellt konstigt om man tittar på vad jag helst gör på dagarna. Men i julbrevet ska även övriga familjemedlemmar få utrymme!

Vi börjar med minstingen. Eller minstingen och minstingen. Ella är som bekant 5 ½ år och går alltså sista året på dagis. Dagis som är bland det bästa hon vet! Ibland undrar jag hur det ska gå i skolan. Hon vill nog egentligen stanna kvar på sitt älskade Igelkotten ett tag till. Och på nåt sätt förstår jag henne, för det är en fantastisk förskola med alldeles underbara pedagoger. Ett varmt tack för denna terminen, passar vi på att hälsa er!

Ella är annars fortfarande en pigg, uppfinningsrik, förnöjd och (oftast) GLAD tjej. Jag vet inte hur många ggr jag och maken sagt till varandra att vi är så innerligt tacksamma över hennes lynne och att vi hoppas hon behåller det genom hela livet. Ella kan man exempelvis väcka kl 06 på morgonen och hon börjar med att tala om att idag är det hennes favoritdag. Utan någon egentlig anledning liksom. Jag önskar faktiskt att jag var mer som henne!

Det är mycket Barbie, en del docklek men också mycket rita, måla och pyssla. Datorn har storebror introducerat på allvar i hennes liv numera och det är faktiskt rätt häftigt när hon sitter framför datorn nere i gillestugan och Erik uppe i sitt rum. Sedan spelar de Minecraft eller Roblox ihop och pratar samtidigt på Skype. Ja, mina vänner. Så ser det ut 2012.

Erik som nu är 11 ½ år började spela fotboll i somras och tyckte det var jättekul. Inte så att mamma gråter då precis, med tanke på att jag i stort sett vuxit upp på fotbollsplanen. Annars är det datorer som upptar Eriks intresse till stor del och han är verkligen familjens hacker. Läxor är sådär intressant men bara han lägger manken till så är de klara på ett kick.

Det bor en grymt klok och självständig kille i Erik. Ja, det är himla häftigt att få se hur barnen växer. Jag menar då ffa som människor. Att Erik är 155 cm lång är förstås också häftigt men det coolaste är när man får vara med om att de ger sej ut på lite okänd mark, reder ut det, och VÄXER! Åh, jag älskar det! Hade ingen aning om att det skulle vara en så fin del av föräldraskapet, men det är det verkligen. Finaste Erik har under detta året tagit några såna riktiga elefantkliv i utvecklingen.

Björn har nu kommit igång bra med cykling. Både landsväg och mountainbike men efter att han investerat i en ny mountainbike har racern fått stå tillbaks en hel del. Det är kartor av olika slag över hela Mullsjö med omnejd och när han inte ritar in potentiella cykelrundor, klurar han på fina löparrundor åt mej. Ha ha ha. En riktig kart-nörd är han, min fine Björn. Extra kul är det att han då och då lyckas få med sej Erik ut i skogen. De har gjort några fina rundor tillsammans i höst!

Själv har jag lagt till både cykling och simning på träningsrepertoaren och faktum är att löpningen utvecklats och känns ännu roligare i och med detta. Jag har persat rejält på några löpartävlingar men ärligt talat så är den största behållningen av träningsåret 2012 att jag lärt mej simma frisim! Och inför nästa år står en riktigt häftig utmaning på agendan, nämligen Ångaloppet. Ja, det är mycket i mitt liv som handlar om träning. När damtussarna rullar efter golvet kan det gå upp för mej att jag numera knappt har tid att dammsuga. Ni som känner mej vet att jag varit ganska nitisk på den fronten tidigare. Nuförtiden prioriterar jag lätt en löprunda framför en svängom med slangdraken. Och jag mår bra. Jag mår så in nordens bra... Träningen har detta året  verkligen gett så otroligt mycket mer än svett och mjölksyra!

Vi har under året gjort två fina resor tillsammans. En skidsemester (när söt-Göta hade armen i gips!) och en bilresa genom Europa med Italien som mål. Under sommaren tog jag dock semester från bloggandet så tyvärr finns det inget att läsa och inga bilder från den resan. Men vi hade det riktigt riktigt härligt!

Ja, här tror jag att jag sätter punkt för årets julbrev. Av hela mitt hjärta hoppas jag att ni får en lugn och stillsam julhelg! Se till att koppla av (sitt på HELA stolen!!) och ta hand om varandra när ni har möjlighet.

Tack för att ni finns!

//Lisa

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR FRÅN OSS!

Oförglömlig runda

Har precis varit ute och provsprungit mina nya trailskor och det blev en minst sagt oförglömlig upplevelse. Av flera skäl.

För det första var det en grym känsla att tuffa iväg med för underlaget "rätt skor" på fötterna. Jag har investerat i ett par Salomon Speedcross vilket hittills verkar vara ett bra drag. Mina Icebugs lämnade jag kvar hos mor i Boden eftersom det gått upp för mej att vi i Mullsjö väldigt sällan har den typen av underlag som metalldubbar gör sej bäst på. Dvs riktig vinterväg eller blank is. I terräng med mycket snö gör de varken till eller från. Därav beslutet om att alltså införskaffa ett par riktiga trailskor!

För det andra hände en ganska äcklig grej... När jag kom tillbaks från partiet i skogen hade en liten traktor kört upp på skogsvägen och jag skymtade ryggen på någon som satt ned mellan träden. Min första tanke var att "åh vad mysigt, någon har med sej en termos kaffe och sitter där och myser". Men ack vad jag bedrog mej. För i nästa ögonblick har jag en naken rumpa mitt i blickfånget. Och för min del fanns ingen reträttväg så det var bara att springa förbi. När mannen blir varse om att en någon (jag) kommer springande på vägen bakom honom vänder han sej om med ett skräckslaget ansiktsuttryck. "Ojdå!!" Och jag hasplar ur mej nåt om att jag inte ska titta. Då säger mannen det som nästan får mej att bryta ihop av skratt. "Ja ja. Det är ingen fara. Jag kissar bara." I samma ögonblick som jag passerar jag honom passerar jag även ett moln av skitlukt som till och med skulle få den med världsrekord i nästäppa att må illa.

Tror han att jag är dum?

En man som sitter med nerdragna brallor ute i skogen i fyra minusgrader kissar inte.

Punkt slut.