Botemedel mot sura miner

Det är såklart krassliga Ella det är "mest" synd om.

Nu är hon ju inte så överdrivet krasslig längre, utan snarare tvärtom. Det är jätteskönt!

Nu till mej. Ego-woman herself! Att vabba två dagar pga just kräksjuka gör mej lite smått tokig. Kontakten med verkligheten blir sporadisk och vardagen känns plötsligt helt overklig.

Min räddning blev kvällens träning, som bestod av ett distanspass löpning (9 km) och ett enklare styrkepass under stjärnklar himmel. Hade bra ben där jag dansade fram mellan isfläckar och snöslask. Hemma i trädgården fick jag till ett hyfsat styrkepass dessutom. Välbehövligt! Körde bl a en rak planka under tre minuter. Och ja, det brände ordentligt...har ni testat?

För övrigt tog jag en bild på mitt anspråkslösa gym förresten.

Nu har jag åter ett leende på läpparna. Det får ni bildbevis på!

Kram på er

Konstaterar att det ser stabilt ut ännu. Lite tidigt att blåsa faran över men jag har nog aldrig hoppats så starkt att kräksjukan inte ska skörda fler offer här hemma. Ella är på benen, men aptiten är förstås inte tillbaks helt.

Frågan är om det betyder otur att jag börjar packa lite inför veckan som kommer?

Imorse såg hon iaf ut så här...

Va?? Igen?!?

Vaknar av att någon kräks över mej.

Förbannade jävla spysjuka. Tredje gången på sex veckor som vi har besök av denna vidriga åkomma.

Och om fem dagar är alltså tanken att vi ska dra till Björnrike. Kan det komma mer olägligt?

Klorinstädning inledd och vi får bara hoppas på det allra bästa. Ingen som blir smittad och ett lindrigt förlopp för lilla fröken Ella som redan sussar sött bredvid mej.

Själv är jag så rasande på att det händer oss igen att det nog tar en stund innan jag kan somna om.

Lägger ett ord på wordfeud så länge...

Mest sammanfattningar nuförtiden...

Redan söndag!! Var tog helgen vägen? Efter en riktigt intensiv vecka känns det som att jag faktiskt skulle mått väl av en extra dags ledigt. Men det är bara spotta i nävarna och ta sej an veckan som kommer. Gärna med ett leende. Och det ska väl inte vara några större problem eftersom sedan väntar en vecka i Björnrike och umgänge med bästa familjen Söderholm! Fru Söderholm som gjorde sin debut i Vasaloppssammanhang igår, när hon plättlätt fullföljde Tjejvasan. Snyggt jobbat!

Så hur har den gångna veckan då sett ut efter senaste blogginlägget?

Jo i torsdags klämde jag in ett löp- och styrkepass. Tyvärr var jag helt ofokuserad (på styrkedelen) så jag fick väl inte ut så mycket som jag kunnat. Men vadå? Vi har alla våra dagar, bra och dåliga. Inget att deppa för. TRX:en gav ändå en härligt öm "korsett" så nån nytta gjorde väl passet:)

Fredag kände jag mej måttligt sugen på att simma. Det satt nog i mej som en liten tagg, att jag varit ofokuserad dagen innan. Fy vad trist om det blir likadant nu liksom. Det tog i vanlig ordning nästan en halv kilometer innan rytmen infann sej och jag kunde slappna av och njuta. Och faktum är att jag hann 1400 meter under tiden Ella hade simskola! Nöjd och glad när jag steg upp ur bassängen!

Igår, lördag, hade jag ett löppass på agendan. Dessutom krävdes en massiv insats i hemmet som blivit ordentligt eftersatt under veckan. Kom inte i löparmunderingen förrän efter detta var klart så det hann bli ganska sen eftermiddag. Inte heller då fanns den där rätta känslan när jag stack iväg. Något bättre blev det efter ett tag och jag hittade en fart strax under 6 min/km som jag bara kunde ligga och rulla i. Vad gäller löpningen så börjar jag tröttna på att inte komma åt de härliga stigarna kring Stråken. Jag har en stark längtan efter barmark och kvällar med sommarsol som värmer... Men jag vet att jag får vänta ett bra tag på dessa ännu och det har ju funkat förut så. Hang in there bara! Med 16 km i benen stoppade jag klockan här ute på gatan och det är klart att jag kände mej nöjd. Det var faktiskt ett tag sedan jag sprang lite längre distanser och det var självklart härligt att känna att jag fortfarande har det i benen. 

Men idag skulle höjdpunkten komma, i form av ett pass på längdskidor! Spårstatus i Bottnaryd såg helt okej ut så jag vallade skidorna imorse och stack iväg. Mötte två danskar på parkeringen som tyckte att det var mycket bra spår. Jag skröt lite om Mullsjös anläggning, så nu får vi se om de dyker upp vid klubbstugan framöver. Jag blev dock inte lika lyrisk över banvallen idag. Det var helt okej spår, om än lösa spårkanter och på vissa delar av sträckan helt kass fäste för ffa den högra staven. Och med halvtaskig teknik blir det så mycket jobbigare när inte förutsättningarna är bättre!! Jag hade tänkt mej runt 15 km men det blev 12 till sist. Jag var helt säker på att jag på sin höjd snittat på 5.30 men det blev faktiskt drygt 5-fart trots att jag hade flera partier när jag "tränade" på att diagonala och inte satte i stavarna alls. Mötte lilla Aila som stakade för kung och fosterland! Kul:)

Den kommande veckan önskar jag att jag får känna mej full av energi och motivation! Det kommer inte enbart av sej själv så nu ska jag fundera på vad jag själv kan bidra med för att nå dit!

På återseende:)

Bildkavalkad från Rallarloppet 17/2

På plats vid V Jära . Cheerleader Ella i täten!

Glad att det bara är -2 grader.

Fixa till det sista... Jag ser lugn ut, eller hur?

Startnummer 1000. Det kan inte misslyckas. Väl??

Stina Nero åkte som en oljad blixt!

Så här bra gick det för henne! Grymmaste tjejen!

Men jag var iaf väldigt glad:)

Knappt 2 km kvar men inget fäste...

Ren vilja tar en oxå långt!

Ja faktiskt ändå in i mål! Pigg och nöjd!

...och här kommer hon!

Orsaken till att det blivit så många pass på skidorna i vinter heter Pia. Att hon älskar det hon gör går inte att ta miste på. Kolla leendet:)

Ingen Bambi på hal is här inte!

Nöjda och glada efter målgång. 

Orka

Nä. Jag gör inte det. Idag är det vilodag.

Simmade i vanlig ordning i måndags. 1000 meter fritt före kursen. Därefter ett program liknande det vi körde förra måndagen. Upplägget är bra men vi är så många i bassängen nu att vi behöver organisera oss lite bättre. I måndags frontalkrockade jag t ex efter att ha missförstått en kompis i vattnet. Frågan är om hjälm är ett alternativ...

Igår blev det drygt 8 moddiga kilometrar med Emil vid min sida. Inte mycket tempo men en trevlig pratstund!

Tre intensiva arbetsdagar så långt och egentligen finns det väl inget härligare än att då ge sej ut och rensa huvudet i löparskor. Men jag valde ändå att vila ikväll och det känns helt rätt.

Väskan är packad inför morgondagen. Då vankas ett styrkepass när jag har en av de där luckorna i schemat som jag gärna tar tillvara. Det är hög tid att framkalla lite träningsvärk igen! Hej hej TRX!

Må så gott:)

En katt bland hermelinerna

Ja lite så har jag känt mej idag! Fast det är å andra sidan ganska angenämt. Det kan nämligen aldrig bli mer kravlöst än så.

Novis i sammanhanget. Men när jag testat skidorna och känt att de gick bra började jag slappna av och leendet spred sej över ansiktet.

Jag är löpare, inte skidåkare. Och idag är det bara jag och mina skidor. Full fokus på dem.

Ganska trångt i starten. Grymt glid gjorde att jag bara petade lite med stavarna och ändå höll på åka in i framförvarande löpare. Efter någon kilometer börjar det gå att staka på rätt bra. Men samtidigt är det i princip enkelspår eftersom vi har mötande löpare i vänstra spåret. Så jag tittar på naturen en hel del . Njuter. Ler. Stakar på. Tänker på vad Pia tipsat om. Stakar vidare.

Lite lätt kuperat efter milen är passerad. Jag blir påmind om sista backen. men bestämmer mej för att förtränga det så länge som möjligt. Sedan en lång raksträcka längs rv 40 där jag hade fint flyt och stakade superbra. Tycker jag själv alltså.

Inte tillstymmelse till trötthet och det var lite oväntat. Kanske hade jag löpningen som referens. Där känns ju varje kilometer mycket mer.

Spåren får godkänt under 3/4 av loppet. I skogen kring Axamo var spårkanterna väldigt lösa och låga. Jag kör vidare. Inne på Hallbys skidområde blir jag förvånad över att jag har så dåligt fäste. Men samtidigt är jag ju nästan i mål nu.

Brant backe ned var det oxå. Två gånger. Precis som banprofilen utlovat. Men ingen sväng längst ned där spåren försvinner ut i intet.

Och jag stod på benen hela vägen. Det var en seger i sej!

När jag kom i mål hade jag hur mycket krafter kvar som helst. Jag kände även under loppet att min teknik (eller bristande teknik!) hindrade mej från att ta i mer. Så det kom inte som en överraskning.

Redan sugen på mer:)

Tack för support!

Hälsar startnummer 1000 som gled in på 1.52 h.