En katt bland hermelinerna

Ja lite så har jag känt mej idag! Fast det är å andra sidan ganska angenämt. Det kan nämligen aldrig bli mer kravlöst än så.

Novis i sammanhanget. Men när jag testat skidorna och känt att de gick bra började jag slappna av och leendet spred sej över ansiktet.

Jag är löpare, inte skidåkare. Och idag är det bara jag och mina skidor. Full fokus på dem.

Ganska trångt i starten. Grymt glid gjorde att jag bara petade lite med stavarna och ändå höll på åka in i framförvarande löpare. Efter någon kilometer börjar det gå att staka på rätt bra. Men samtidigt är det i princip enkelspår eftersom vi har mötande löpare i vänstra spåret. Så jag tittar på naturen en hel del . Njuter. Ler. Stakar på. Tänker på vad Pia tipsat om. Stakar vidare.

Lite lätt kuperat efter milen är passerad. Jag blir påmind om sista backen. men bestämmer mej för att förtränga det så länge som möjligt. Sedan en lång raksträcka längs rv 40 där jag hade fint flyt och stakade superbra. Tycker jag själv alltså.

Inte tillstymmelse till trötthet och det var lite oväntat. Kanske hade jag löpningen som referens. Där känns ju varje kilometer mycket mer.

Spåren får godkänt under 3/4 av loppet. I skogen kring Axamo var spårkanterna väldigt lösa och låga. Jag kör vidare. Inne på Hallbys skidområde blir jag förvånad över att jag har så dåligt fäste. Men samtidigt är jag ju nästan i mål nu.

Brant backe ned var det oxå. Två gånger. Precis som banprofilen utlovat. Men ingen sväng längst ned där spåren försvinner ut i intet.

Och jag stod på benen hela vägen. Det var en seger i sej!

När jag kom i mål hade jag hur mycket krafter kvar som helst. Jag kände även under loppet att min teknik (eller bristande teknik!) hindrade mej från att ta i mer. Så det kom inte som en överraskning.

Redan sugen på mer:)

Tack för support!

Hälsar startnummer 1000 som gled in på 1.52 h.