Kärlek, mellanmjölk och fint besök

Det händer faktiskt att jag på riktigt tror att jag ångrar att jag skaffade barn... Bara för ett väldigt kort ögonblick iofs men det är väldigt obehagligt ändå. Jag som älskar mina barn över allt annat liksom! Som vänder ut och in på mej själv för deras skull och till och med skulle kunna dö för dem. 

Och det är väl just det där eländiga vändandet ut och in på sej själv som ställer till det. För barnen de vet precis hur det ligger till. De är så äckligt slipade helt enkelt. Och jag får spader på alltihop då och då! 

Jag är ingen självutplånande morsa som lever enbart för mina barn. Eller som endel andra genom dem! Det tror jag är en av anledningarna till att jag ibland får känslan av att de kväver mej. När jag inte får göra nåt färdigt utan att de kommer emellan med något. När de gastar efter mamma fast pappa/Björn sitter en meter ifrån dem. Och även om jag inte avbryter allt på studs för att vara dem till lags får jag hybris av hela grejen. Jag kan inte andas! 

Jag försöker lugnt förklara att jag inte accepterar att de kör med mej och att jag t ex behöver göra en viss grej färdigt.

När detta inte fungerar... DÅ BLIR JAG SÅ ARG!!! 

Så arg att jag tänker att jag ångrar att jag skaffade barn. 

För ett ögonblick.

Möjligtvis chockade jag någon av er läsare som i detta nu längtar som mest efter att bli föräldrar. 

Men jag kan garantera att ni kommer känna igen er när det är er tur!

Barn väcker de starkaste känslor. Åt alla håll. 

Det är det där fenomenet ni vet.

KÄRLEK❤️!

Gav mej ut i skogen ganska tidigt imorse. En centimeter snö på marken och temperaturen runt nollan skapade optimala förutsättningar för löpning på stigen. Jag passade därför på att lägga till lite till den tänkta rundan så det blev dryga 13 härliga kilometrar. Någon skulle kanske definierat detta som ett mellanmjölkspass och jag ägnade faktiskt en del av rundan åt att grubbla över vad detta egentligen är. 

Det har en negativ klang. Definitivt. Men är det verkligen så negativt? Klart att om man är löpare som elitsatsar kan man ju inte laja sej genom träningspassen. Då tappar man förmodligen gentemot konkurrenterna. Det är som bekant jämnt i toppen! Men allvarligt. De flesta av oss blir inte sämre av mellanmjölkslöpning!! Tvärtom så utgör väl de passen uppbyggnad och grunden i träningen? Sedan krävs det variation och "nya grepp" beroende på önskad utveckling och målsättning. Men att kunna köra varje pass med maxfokus är en av de stora skillnaderna mellan elit och motionär. 

Kära motionärer (ni vet vilka ni är). Glöm inte att ett mellanmjölkspass är bättre än inget pass! 

Hade Beata och Tyra på snabbvisit idag. Vi har inte setts sedan Ångaloppet eftersom de emigrerade till grannlandet i väster på obestämd tid i somras. Ella och Tyra hittade varandra på mindre än en minut. Sedan kuckliurade de oavbrutet i Ellas rum. Jag och Beata hann uppdatera varandra hyfsat medan jag fixade en variant på Flygande Jakob till lunch. Tack för att ni kom förbi och ta det varligt på väg hem till Oslo! 

God kväll!

Trötter som sej bör efter en arbetsvecka som toppades med en fredag i 190 där jag inte helt hundra kan påstå att jag hade läget under kontroll... Längesen sist men lika obehagligt för det. 

Nu säger vi godnatt från Solstugevägen. 

Jag kommer tillbaka.

Invigning

19 personer (men jag kan ha missat nån) strålade samman nere vid Friluftshotellet ikväll. 

Idel glada miner och nöjda klubbkompisar efter premiärturen på reflexbanan! 

Glögg och pepparkakor och lite snicksnackande efteråt.

Jag tänker att man kan definitivt ha en sämre torsdagkväll.

Tack och tack för att ni kom! 

Och hoppas ni vågar sticka ut på egen hand framöver. Det är nåt speciellt att vara ensam med reflexerna. De blir liksom dina kompisar! 

Testa för tusan!

Kram på er alla mysiga klubbkompisar! 

Skogen, mitt element

Det är både kul och tråkigt att inse att jag springer snabbare upp och ned i skogen än på plan asfalt. Minns en tid när jag ogillade kuperade skogsslingor eftersom jag kände det som att jag aldrig kom in i nån skön rytm. Nu njuter jag stort av att få trixa och traila och slita i terrängen. Då mår jag som bäst och det är inte utan att jag oroar mej lite för träningen inför Stockholm marathon. Det kommer krävas ett antal mil på det underlag som själva loppet går av stapeln på, dvs asfalt. Spontant känner jag usch och blä och ångrar snudd på att jag anmälde mej. Men blir det en lika snörik vinter som det brukar här ute så ger det sej självt. Då kommer jag helt enkelt att under vintermånaderna vara förpassad till vägar och därigenom ett hårdare underlag. Ja vi får väl an se hur det artar sej med förberedelserna. 

Jag var ute och testsprang reflexbanan alldeles nyss. Ett par ställen kräver lite förstärkning med reflexer enligt min bedömning, men det är inte så att det behöver åtgärdas inför morgondagen och invigningen. Det funkar riktigt riktigt bra som det är nu. 

Slängde iväg ett mail till JP (lokala tidningen) med info om spektaklet i förmiddags. Bifogade oxå ett par bilder. Sannolikt tycker de inte att det är nåt att uppmärksamma i tidningen men då tror jag faktiskt de går bet. För jag är rätt säker på att om allmänheten får veta att den finns kommer det inom kort att dyka upp fler reflexbanor i Jönkan och DET skulle vara som att vinna första pris! 

Undrar om det är för tidigt att värma glöggen?

Den är klar!

Efter ungefär fem timmars vandrande i skogen och en hel del oflyt, sitter den nu äntligen uppe. Reflexbanan i Mullsjö. Var ute i kolsvarta skogen själv till kl 20.30 igår. Helt slut när jag väl kom hem. Men jag menar inte att göra mej till martyr genom att säga så, för det är helt och hållet självvalt att jag i slutändan inte bett om hjälp. Så självklart känner jag mej smått nervös över hur projektet ska tas emot av klubbkompisarna.  Men mest är jag dock stolt över det jag åstadkommit. Jag har verkligen gått in helhjärtat för detta och gjort precis så gott jag kunnat. Så det ska bli mycket spännande med invigningen på torsdag! Tänkte göra det lite festligt genom att inhandla nåt band som vi sedan ska klippa och förstås tända ett par marschaller vid starten. Kommer det några barn som vill testa finns oxå en kortare variant på ca 1,5 km. Långa banan är som sagt ca 7,4 km. Träffade löne-Stefan idag förresten och slängde naturligtvis ut en krok till honom. Fick oxå bekräftat att IKHP (med stor säkerhet) inte har någon reflexbana. Det betyder att vi (fortfarande med stor säkerhet) är FÖRST i nejden! Känns lite stort faktiskt! 

Som sagt var. Rigga pannlampan och kom ut och testa! 

Abstinent

Det sämsta med träning är att jag mår så in i vassen pissigt när jag inte får utöva den!

Som nu i helgen exempelvis. 

Halsen sa bestämt nej till ett pass igår och även imorse var jag för sträv eller kärv i halsen för att våga träna. Framåt eftermiddagen blev det dock väldigt mycket bättre. Så mycket bättre att jag var snubblande nära att hänga med Jeanette på en liten löprunda...

Men förnuftet kom ikapp och hejdade mej ungefär samtidigt som jag noterade att utomhustemperaturen var -2.

Nix pix. Andas in kall luft med den halsen. Nope! Ge upp. Okej. Om än motvilligt.

För jag mår ju så dåligt när jag inte kommer ut på mina rundor!

Helgen på jobbet har gått fort. Jag har haft sällskap av en go tjej, tillika duktig sjuksyrra, inte ens fyllda 30. Vi hade lagom mycket att göra och insatser och bedömningar gjordes med gemensam kraft. Utvecklande till tusen både för en ganska nyutexaminerad sjuksköterska och en med 15 års erfarenhet av yrket. 

Men jag har känt mej så GAMMAL! 

Något som jag till stor del skyller den uteblivna träningen för.

Jag brukar nämligen inte fastna i att jag är rynkig, gråhårig, har påsar under ögonen, slapp hud och hängbröst samt ÅTER lagt på mej de där förbannade två extrakilona (hej hej kolhydrater!) runt magen. 

Men jämfört med min kollega blev det så uppenbart liksom... Jämn och slät hy. Bara antydan till rynkor ännu. Liten och nätt. Söt som en karamell typ!

Vi var som Skönheten och Odjuret IRL. (Och jag var alltså inte Skönheten.)

Anyways. Visst reflekterar jag liknande ting även annars. Men bara för ett ögonblick då och då! Och aldrig att nån sorgsen känsla biter sej fast efteråt liksom. 

När jag är fullt frisk och har kunnat träna som jag brukar känner jag mej så stark och oövervinnerlig att såna här "småsaker" liksom inte biter på mej. Då är jag snarare stolt över att jag är fyrtio och jävligt mer fit än när jag var trettio. 

Låt oss hoppas att jag valde rätt som vilade ikväll. I så fall ska jag ut i skogen imorgon och byta häxan surtant mot vanliga Lisa. 

Kommer jag lyckas? 

Missa inte den spännande fortsättningen.

Reflexbana på G

Jag jobbar som sagt i helgen och med anledning av det tog gubbe och barn lite pick och pack och stack till farmor och farfar i Motala. Jag tror att om Björn fick ändra på nåt i min jobbsituation så vore det att helt fimpa jobbhelgerna. Själv tycker jag egentligen att det är helt okej och ffa så är det grymt skönt med en ledig vardag! Men lite smittad av maken, det har jag blivit, och när det dessutom har funkat sådär bra med barnen är en tripp till Korsörvägen en lösning som underlättar för oss alla. 

Efter att familjen rullat iväg drog jag på mej varma kläder och stack iväg ned till Friluftshotellet för att jobba lite på reflexbanan. Börjar ju inte jobba förrän halv fyra idag och förkylningen har satt stopp för all typ av träning, åtminstone idag. Så det kändes lagom att promenera runt i min ensamhet och spraya lite reflexspray på träden. Riktgt mysigt faktiskt. 

Lite otur visade det sej dock snart att jag skulle ha. 

Reflexsprayen tog slut innan jag ens kommit fram till VIP-rondellen. Suck! Odrygt och dyrt är mitt utlåtande. Så jag åkte upp till Pia för att hämta vad jag trodde var reflexpinnar... Jaha, det visade sej då vara såna mindre typ "hängen" och jag insåg att det där blir inte lätt. Ett hänge kräver ju liksom en gren att hängas på. 

Näe. 

Åkte runt på byns tre affärer (haha, ja nästan så är det) och på tredje placet hittade jag vad jag sökte. Reflexband! ModeLinn överraskar!!

Hämta sax och häftpistol hemma och sedan ett nytt försök! 

Och nu jäklar, mina damer och herrar, börjar det likna nåt! Dessutom går det SÅ MYCKET SMIDIGARE!!! Att jag gör lite lite åverkan på träden i form av ett häftklammer i barken får jag alltså leva med. Markägaren har ju godkänt spektaklet så nu vill jag bara få detta färdigt! 

Om du har pannlampa på huvudet och vägarna förbi på torsdag 28/11 kl 18.30 så är du hjärtligt välkommen att provspringa reflexbanan som är ca 7 km och utgår från spårtavlan vid Friluftshotellet. Glögg och pepparkaka efteråt!

Trevlig lördag på er:)