Och det är väl just det där eländiga vändandet ut och in på sej själv som ställer till det. För barnen de vet precis hur det ligger till. De är så äckligt slipade helt enkelt. Och jag får spader på alltihop då och då!
Jag är ingen självutplånande morsa som lever enbart för mina barn. Eller som endel andra genom dem! Det tror jag är en av anledningarna till att jag ibland får känslan av att de kväver mej. När jag inte får göra nåt färdigt utan att de kommer emellan med något. När de gastar efter mamma fast pappa/Björn sitter en meter ifrån dem. Och även om jag inte avbryter allt på studs för att vara dem till lags får jag hybris av hela grejen. Jag kan inte andas!
Jag försöker lugnt förklara att jag inte accepterar att de kör med mej och att jag t ex behöver göra en viss grej färdigt.
När detta inte fungerar... DÅ BLIR JAG SÅ ARG!!!
Så arg att jag tänker att jag ångrar att jag skaffade barn.
För ett ögonblick.
Möjligtvis chockade jag någon av er läsare som i detta nu längtar som mest efter att bli föräldrar.
Men jag kan garantera att ni kommer känna igen er när det är er tur!
Barn väcker de starkaste känslor. Åt alla håll.
Det är det där fenomenet ni vet.
KÄRLEK❤️!
Gav mej ut i skogen ganska tidigt imorse. En centimeter snö på marken och temperaturen runt nollan skapade optimala förutsättningar för löpning på stigen. Jag passade därför på att lägga till lite till den tänkta rundan så det blev dryga 13 härliga kilometrar. Någon skulle kanske definierat detta som ett mellanmjölkspass och jag ägnade faktiskt en del av rundan åt att grubbla över vad detta egentligen är.
Det har en negativ klang. Definitivt. Men är det verkligen så negativt? Klart att om man är löpare som elitsatsar kan man ju inte laja sej genom träningspassen. Då tappar man förmodligen gentemot konkurrenterna. Det är som bekant jämnt i toppen! Men allvarligt. De flesta av oss blir inte sämre av mellanmjölkslöpning!! Tvärtom så utgör väl de passen uppbyggnad och grunden i träningen? Sedan krävs det variation och "nya grepp" beroende på önskad utveckling och målsättning. Men att kunna köra varje pass med maxfokus är en av de stora skillnaderna mellan elit och motionär.
Kära motionärer (ni vet vilka ni är). Glöm inte att ett mellanmjölkspass är bättre än inget pass!
Hade Beata och Tyra på snabbvisit idag. Vi har inte setts sedan Ångaloppet eftersom de emigrerade till grannlandet i väster på obestämd tid i somras. Ella och Tyra hittade varandra på mindre än en minut. Sedan kuckliurade de oavbrutet i Ellas rum. Jag och Beata hann uppdatera varandra hyfsat medan jag fixade en variant på Flygande Jakob till lunch. Tack för att ni kom förbi och ta det varligt på väg hem till Oslo!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar