Skogen, mitt element

Det är både kul och tråkigt att inse att jag springer snabbare upp och ned i skogen än på plan asfalt. Minns en tid när jag ogillade kuperade skogsslingor eftersom jag kände det som att jag aldrig kom in i nån skön rytm. Nu njuter jag stort av att få trixa och traila och slita i terrängen. Då mår jag som bäst och det är inte utan att jag oroar mej lite för träningen inför Stockholm marathon. Det kommer krävas ett antal mil på det underlag som själva loppet går av stapeln på, dvs asfalt. Spontant känner jag usch och blä och ångrar snudd på att jag anmälde mej. Men blir det en lika snörik vinter som det brukar här ute så ger det sej självt. Då kommer jag helt enkelt att under vintermånaderna vara förpassad till vägar och därigenom ett hårdare underlag. Ja vi får väl an se hur det artar sej med förberedelserna. 

Jag var ute och testsprang reflexbanan alldeles nyss. Ett par ställen kräver lite förstärkning med reflexer enligt min bedömning, men det är inte så att det behöver åtgärdas inför morgondagen och invigningen. Det funkar riktigt riktigt bra som det är nu. 

Slängde iväg ett mail till JP (lokala tidningen) med info om spektaklet i förmiddags. Bifogade oxå ett par bilder. Sannolikt tycker de inte att det är nåt att uppmärksamma i tidningen men då tror jag faktiskt de går bet. För jag är rätt säker på att om allmänheten får veta att den finns kommer det inom kort att dyka upp fler reflexbanor i Jönkan och DET skulle vara som att vinna första pris! 

Undrar om det är för tidigt att värma glöggen?