Tomt och tyst och tankar om träning

Nä den här dagen kommer inte gå till historien som den roligaste men jag ska försöka lämna känslan av moll i simhallen om en liten stund. 

Att vara ensam hemma och bara få rå sej själv är något jag kan dö för emellanåt. Men jag inser nu (efter tre nätter som ensamma mamman) att det här räcker. 

Familjen är alltså på höstlov uppe i Boden medan jag håller ställningarna på jobbet och kliar katten bakom örat på hemmaplan. 

Jo tack men det går faktiskt bra. Egentligen. Även om jag saknar Björn, Erik och Ella nåt alldeles förskräckligt emellanåt. Det känns verkligen som att jag har oändligt med tid när jag inte har dem (ffa barnen då) att sörja för. 

Imorse tänkte jag att jag nog skulle träna ihjäl mej om jag var singel och barnlös. Mitt hem skulle vara en katastrof och jag skulle ägna all ledig tid åt träning. Seriöst alltså. Jag älskar det verkligen!! Hur knepigt det än kan låta så tror jag att jag skulle ha problem med att inte ramla ned i skadeträsket. När det gäller träning har jag nämligen långt ifrån balans mellan gas och broms och måste aktivt jobba med att det hålls på en för tant lagom nivå. Men det är ju så in i Nordens kul att låta kroppen jobba!

Jag kanske skulle vara så illa tvungen att ta tag i det här med att lära mej sticka då iaf. Haha...

Eller kanske blogga lite mer frekvent? 

Hur har ni det i höstmörkret? Mår ni väl?

Välbehövlig helg

Okej, jag ska vara helt ärlig. Det var otroligt skönt att ta helg idag. Vilka intensiva och omvälvande dagar det har varit!

Fast nu ska jag ju inte vara "ledig ledig" (som jag och kusin Lena brukade säga under högskoletiden). Nej, det blir två heldagar i CRAFT:s anda och det ska bli jättespännande att åter ge sej ut på den relativt okända mark som det fortfarande innebär. Ni hittar mej på Intersport på A6 bland CRAFT:s längdskidkollektion!

Hade egentligen ett träningspass på agendan ikväll men hamnade i Habo med Ella istället. Kalas hos en klasskompis imorgon och därför akut behov av lite kalaskläder! Är inte befintlig garderob extremt somrig så är den urvuxen liksom. Så går det när man är 7 år och växer så det knakar!

Först satte vi oss dock på Konditori Briljanten och myste över en fika. Sedan slank vi in på Per och Lisa som dagen till ära hade 20% på alla barnkläder. Det blev en kort utställd kjol i svart skinnimitation, en top med glitterpaljetter och silverglittriga strumpbyxor. Tufft och gulligt på samma gång. Det var så grymt mysigt att spontanhänga med Ella så där. Ända till hon kom på att hon (superdupermegatrött) bara MÅSTE ha en glass. En GB Sandwich.

Det fick hon inte.

Vilket resulterade i att hon skrek som en stucken gris i bilen på hemväg!

Jag lyckades inte bryta det och till sist stod jag inte ut så jag gjorde en inbromsning modell hårdare. Då först sansade hon sej.

Men vilken pärs det är när hon får såna där förskräckliga utbrott!!!

När vi kom hem och hon gick upp till Björn hörde jag tydligt hur hon deklarerade att "jag vill BAAAARA vara med dej pappa"... Lite ont i mammahjärtat gjorde det allt, även om jag så väl vet att det var trötthet som var boven i dramat. Vi hade iaf haft en go stund tillsammans innan humöret gjorde en kovändning.

När vi kom hem läste vi kalasinbjudan igen och först då noterade jag att det står "kläder för utomhusvistelse" på kortet. Bra där!! Kjol och strumpbyxor känns väl inte direkt som det självklara valet när man ska leka ute den här årstiden.

Nu har Skavlan börjat, men banne mej. Jag tror jag kryper i säng. Imorgon bitti ska det nämligen bli en tidig löprunda!

Trevlig helg!

Medvetet eller omedvetet, ibland glömmer man saker

En annan terapi för mej är som bekant TRÄNING!! 

Åh vad jag älskar att träna!

Det har varit en dag i moll, ja visst. Så vad passade bättre än en lunch med Emelie? Min kloka vän som man bara mår så bra av att umgås med. Egentligen behövs inga ord. Blotta närvaron av henne får mej helt enkelt att må bra i själen. Märkligt det där hörni. Hur vissa människor bara slukar energi och andra fyller en med detsamma. 

Träningspasset med MSOK gav oxå massa positiv energi. Först ett varv på femman där jag höll Anita sällsis och hann prata om ditt och datt. Sedan en rejäl genomkörare i styrkerummet med Jeanette. Undrar hur många pass vi kört ihop vid det här laget. (Och hur många samtalsämnen som avhandlats...) Vad tusan gjorde jag utan dej? Räkna med att du kommer få släpa runt på mej lång tid framöver... 

Om det är någon som tvivlar på att vi har kul kan ni ju spana in det här:

Okej, Raven ser lite lidande ut även om jag vet att han myser. Idag stretchade han faktiskt t o m med oss...

Det blev dock något av ett abrupt uppvaknande när jag efter avslutat pass plötsligt insåg att jag fullständigt glömt att vi ju skulle städa hemma ikväll!! Hoppsan hejsan! Men herregud alltså. Vem bryr sej om hundra år. Jag tar det en annan dag. Ikväll behövde jag nåt HEEEELT annat än en svängom med slangdraken.

Så trots att det är lite moll i min knopp rundar jag av den här dagen med en skön känsla i kropp! 

Rimmat å klart. Utan att ens vara skinka.

Godnatt.

Ord som ingen vill höra

Det här är terapi för mej. 

Att sätta mina tankar och känslor på pränt. 

Vissa dagar behöver jag det mer än andra och idag är en sån dag. 

Idag fick jag nämligen höra ord ingen vill höra. 

Egentligen har hela dagen genomsyrats av det som bilden beskriver. Att det alltid alltid ALLTID finns något att vara tacksam för. 

Hur orkar man haka upp sej på att alla datorer är upptagna redan från morgonen? Eller att man får vänta en halvtimme på anslutande tåg/buss? Eller att man inte vet vilket klassrum man ska vara i från dag till dag?

Jag hoppas filmen jag visade om kvinnan med ALS tillsammans med våra diskussioner i klassrummet, gav lite annat perspektiv på tillvaron. Om än bara för en kort stund.

För det är ju så vi människor för det mesta fungerar. 

På det privata planet har jag under de senaste veckorna dagligen påmints om hur snabbt tillvaron kan förändras. 

Det har varit en väntan på ett besked som alltså kom idag. 

Ord som ingen nånsin vill höra och som plötsligt gör farhågorna besannade. 

Orättvist. Fast jag är kritisk till ordet (det är nämligen lätt att det anslår en ton av bitterhet när det används) så måste jag erkänna att det är det som ekar i mitt huvud. 

Genuina människor växer inte på träd. Att de ska drabbas är ologiskt på nåt sätt. Orättvist. 

Jag är dock tämligen säker på att det snarare spottas i nävarna än tänker destruktivt hos den drabbade. 

Bryt inte ihop, bit ihop. Det är ett solklart vinnande koncept i sej. 

Om jag dessutom väger in en målmedvetenhet utöver det vanliga så bara vet jag att det här kommer gå vägen! 

Som sagt. Det finns alltid alltid ALLTID något att vara tacksam för! Gör vad du kan för att se det goda i tillvaron och fördriv ingen tid. Ta tillvara på den!

Säsongens roligaste (och skitigaste) MTB-runda

Ajajaj mina ben och ffa vader är sargade efter gårdagens löpning. Var uppe en sväng inatt när katten krånglade och jag stapplade liksom fram. Fötterna känns nästan precis som vanligt och det är ju otroligt positivt! Dock inser jag att det kommer dröja tills jag vågar utsätta fötterna för löpning mer än två dagar i rad. Så då är det ju otroligt tur att jag t ex har en cykel! 

Idag hade jag bokat precis just en tur på Meridan med Emelie. Cykeln på takräcket och in mot Jönkan bar det efter frukost. Regnet stod som spön i backen så lusten att sticka ut var sådär men jag hade inte träffat Emelie på ett tag. Så jag såg jättemycket fram emot att bara få hänga med henne. 

Men jag trodde nästan hon ville bli av med mej när vi efter att ha passerat Ljungarum började cyklingen uppför Strömsberg. Många långa uppförsbackar och jag trampade så det brann i låren. Skönt och asjävligt på samma gång. 

Regnet gjorde uppehåll ganska omgående och vi fick faktiskt till och med inslag av sol. 

Sedan var det av in på stig... Stig med lera, rötter hala av regnet och stenar täckta med höstlöv i fantastiska färger. Väldigt tekniskt men väldigt nyttigt. Bitvis en del av- och påhoppade på cykeln men summa summarum en nästan två timmar lång tur med bra variation! Ingen snittfart att skryta med men jag var riktigt slut i hela kroppen (underarmarna liksom!) efteråt. 

Dusch på makens jobb, mat med honom och Ella på Jensen's och så en tur på stan innan vi åkte hemåt igen. 

Nu har vi kämpat som tusan med att sätta upp de sista fyra (vita) dörrarna på övervåningen och NATURLIGTVIS tog en dryg timmes jobb typ TRE timmar istället eftersom det var tvunget att JÄVLAS. 

Och uppe på det behöver jag jobba en stund, hemmet behöver dammsugas , kylskåpet fyllas på, skolväskor packad... 

Så nej, det blev allt annat än ett harmoniskt och skönt avslut på den här helgen. Suck.  

Tant har tävlat två gånger denna veckan!

Ja det är nästan så jag får nypa mej i armen. Nu ÄR jag verkligen igång och springer igen! Efter en sommar i princip utan ett enda löpsteg är jag naturligtvis smått lyrisk.

I torsdags klubbmästerskap i terräng och idag blev det omtag på ÖIS-loppet. 

Min Garmin har fått stanna hemma båda tillfällena och jag fattar inte riktigt att jag (i mina mått mätt) springer så pass bra som jag gör. 

I torsdags var jag t ex fast besluten om att inte köra skiten ur mej. Banan vid klubbstugan är 5,1 km och rejält tuff och det här med backar har jag ju inte vågat utsätta fötterna för i nån större utsträckning. "Låt benen bestämma" var mottot och gå inte för hårt. De där fem kilometerna var såklart jobbiga men jag gick inte på mitt max och jag var faktiskt inte mer än 30 sekunder långsammare än förra året. Mycket nöjd naturligtvis och loppet gjorde nog att jag faktiskt själv förstod att nu är jag tillbaks igen! Även om inte båda fötterna är helt hundra ännu (och jag förväntar mej att sista "tillfrisknandet" kommer ta tid) så KAN JAG SPRINGA! Jag var oxå lite lätt euforisk efteråt när jag insett detta. 

Idag plockade jag så upp Alexandra för att tillsammans åka till Ölmstad och än en gång uppleva ÖIS-loppet. Ett 13 km terränglopp med x-trailkaraktär och alltså stark kupering. Att ta mej runt hel under 1.18 var målsättningen och det kan man väl säga att jag klarade med bravur när jag kom in på 1.12.24. Leende! Men nog fasen hade det varit jobbigt... Gaaahhh! Ärligt talat så hade jag helt glömt hur jävliga backar det var. Men bitvis oxå helt fantastisk natur! Stig med sten, gegga och rötter på den del som gick längs Bauerleden. Och så backar på det. Lisa-terräng som Sören skulle beskrivit det. Kan dock erkänna att jag gick i vissa av backarna. Hellre det än dra på mej mjölksyra. Tyckte loppet passerade fortare än jag föreställt mej och vips så var jag i mål! Grattis till Alexandra som blev fjärde dam. Jag tror jag blev nionde. Fick pris (sele till pannlampsbatteriet) och kunde åka hemåt med en positiv dag i minnet. Dessutom visade det sej att jag sprungit snabbare i år än när jag var med sist, 2012. Tack för sällskap Alex och än en gång grattis till fjärdeplatsen!

På en sån förmiddag måste man bara sova middag, så nu slänger jag upp mina trötta ben och blundar en stund. Lycklig. 

Onödigt mörkt

Ja, eller så var det jag som var dum nog att tro att "det hinner inte mörkna så fort" så jag lämnar pannlampan hemma. En halvtimmes löpning. Herregud. Det är lugnt! 

Jag skulle bara testa mina nya trailskor en runda (Salomon sense mantra) innan Jeanette kom förbi för att ihop med mej förbereda jubileumstidskriften till MSOK:s 60-årsfirande. 

Lite skumt, javisst, men jag skulle lätt hinna hem innan det blev behov av lampa. 

Det var min bedömning och den var uppåt väggarna fel. 

TUR att jag känner mej som hemma på de här stigarna för det var helt mörkt sista kilometern. 

Helt mörkt. 

Men även om jag kände till stigarna lika bra som min egen bakficka är man inte garanterad att slippa stå öga mot öga med t ex en älg. 

Så jag hostade högt och tillgjort med jämna mellanrum. 

Och slapp möta vilda djur! Skönt!

Skorna var inte som mina Inov8. Men jag ska ge dem några rundor innan jag utvärderar. Låt oss hoppas att de blir aningens mjukare t ex. 

Vilka är dina favvotrailisar?