Jag hade Ölmstad som mål (ca 28 km) men nånstans på vägen ut till Kaxholmen flög fan i mej och jag bestämde mej för att jag ska till Gränna om jag så ska krypa sista biten. Varmt, fuktigt och på långt ifrån lätta ben nådde jag iaf målet. Det känns fantastiskt! Inte magiskt, som att spränga tvåtimmarsgränsen på Varvet, men härligt och skönt och coolt att min kropp faktiskt klarade det. Tack kroppastollen! Du har fött två barn, är 38 år och inte nån typisk lätt löparkropp men du äger fett!
Vädret såg ut att bli perfekt, med lätt duggregn och ca 20 grader. Men redan vid Kinnarps arena tittade solen fram och stekte rejält. Jag som inte är nån vän av att kuta i värme blev faktiskt lite orolig men samtidigt tänkte jag att jag får känna av benen och kanske lägga av i Kaxholmen om det är så. Förutsättningar som väderlek är det bara att förhålla sej till. Ingen stor katastrof. Liten, men klart hanterbar. Det här är ju ändå bara en kul grej. Ett äventyr!
Körde min vanliga strategi vad gäller energitillförsel och magen var glad och nöjd. Vid kaffe och kackel slukade jag en Piggelin (förmodligen den godaste som någonsin tillverkats) och en halv coca-cola. Bytte löparskor eftersom tårna knorrade lite. Var på toa och lät löparmagen få avreagera sej där det är okej att avreagera sej och sprang så småningom vidare. Då hade jag också deklarerat för Björn att jag ska till Gränna. Han och barnen hängde nämligen med och fotade massor längs vägen. Visst är de enastående!
Två riktigt sega backar till Ölmstad och tårna var inte helt glada så jag plåstrade om ena stortån vid stoppet utanför glasskiosken. Klämde en Piggelin till och en halv coca-cola. Nästa stopp skulle alltså vara Gränna hamn! Mitt mål...
Ungefär fem kilometer efter Ölmstad märker jag till min FASA att jag missat att slå igång min Garmin efter sista stoppet. Jävlar. Men jag får bekräftat att vi kutat fem kilometer och slår igång den där vi är, inte långt från avfarten mot Wettershus. Nu protesterar mina tår oerhört och jag blir förbannad på nerförsbackarna där trycket mot dem ökar. Åh, äntligen uppför, tänker jag varje gång vi har en backe framför oss. Ja, det är dagens sanning. Det var långt ifrån min kropp som var slut idag. Det var mina tår!
Så småningom passerar vi Gyllene Uttern och jag har svårt att hänga med i tempot i den långa utförsbacke eftersom det i princip känns som att ena stortånageln lossnat. Hamnar tre meter bakom klungan. Genast fångas jag upp av Thomas, en av de som är med och arrangerar Sommartåget. "Hur går det?" Jag gnäller av mej lite och får sedan energi att fortsätta. Annars var jag nära att ge upp där. Ärligt talat. Såg dessutom Björn och barnen i bilen precis när jag tappade fart och fick en gruvlig lust att hoppa in med dem...precis när de svängde runt och åkte vidare.
Vid Franssons polkagristillverkning springer Miranda bak till oss och berättar att vi måste speeda på lite så att de inte missar färjan. Holy! Det går inte med mina tår!! Men ack vad fel jag hade. Det gick över förväntan. Sista backen ned mot hamnen grimaserade jag säkert när jag med viss möda följde Thomas råd "Ignorera". Ja, jävlar vad jag ska ignorera. Aj aj aj...
På raksträckan förbi Gränna äldreboende frossar jag lite. Har inte känt av detta obehagliga tillstånd ett dugg tidigare under loppet och nu...nu spelar det ingen roll. Jag drar inte av på farten som jag annars brukar när jag får ståpäls. Nu vet jag att jag fixar det. Gött mos!
Gänget sprang i princip ombord på färjan. Medan de väntade in de två sista löparna hann jag precis krama om Miranda, Alex och Thomas och tacka för den här gången. Susanne försvann på färjan med de andra i gruppen.
Möts av Erik, Ella och Björn. Sliter av mej skor och strumpor för att titta på förödelsen. En maffig blåsa på höger stortå och fler än en öm tånagel. Tja, inte så farligt. Hyfsat slutkörda men inte alls speciellt smärtande ben. Trycker i mej en banan och dricker lite coca-cola. Bara börja påfyllningen direkt. En väldigt viktig del av återhämtningen. Och omkring 3000 kcal har förbrukats. Det är nästan overkligt mycket.
I bilen hem känner jag mej lite sorgsen. Jag gör alltid det när ett event är över. Oavsett det är en tävling eller ett Sommartåg. Men sorgsenheten vägs förstås upp med tillfredsställelsen över att ha klarat utmaningen som detta inneburit. Och faktum är att när vi rullade in i Mullsjö och jag såg skogarna där de flesta av mina pass är förlagda, längtade jag ut i spåret igen!
Idag har jag lärt mej att:
-Jag ska köpa ett halvnummer större löparskor för mina riktiga långlopp
-Resorb och Piggelin är ett vinnande koncept
OCH!!! Min övertygelse om att ALLA KAN är fr o m idag huggen i sten.
Ut och spring med er!
/Puss å kram från en lycklig löperska
Ett varmt och innerligt tack till fantastiska Susanne, outtröttliga Miranda, ständigt leende Alex och omtänksamma Thomas!
Och naturligtvis tack till alla er som var med och bidrog till denna härliga dag!
På återseende<3
3 kommentarer:
Så där, då har man själv åter sprungit samma sträcka som du. Herre min skapare, 4 mil! En blånagel har jag också men den är gammal. Du fattar nog inte så stolt man blir som mor att läsa dessa rader. Kram till dig
DU ÄR BÄST!
När jag läser detta så ångrar jag lite att jag inte vågade (ekänner att det var nog faktiskt mest huvudet som sa nej) eller orkade hänga med men samtidigt tänker jag på farten ner mor Gränna - det hade gått för fort för mig. Men jag lovar att göra allt för att hänga med om det blir Tomtetåg igen.
Kram bästa löparkompis!
Du är ju bara bäst! Underbart att läsa om dina bravader, och att se fotot i JP var inte illa det heller. Kram hela dan / Pernilla
Skicka en kommentar