Finaste

I väntan på lunchen idag. Barnen åt först nämligen.

Nu har hon både varit här och åkt vidare. Min alldeles egna lilla mamma.

Och nu är det så tomt och tyst. Trots två busungar, en Björn och en misse i huset.

Aldrig har det varit så jobbigt att säga hej-då. Och ändå så vet jag att vi ses igen om bara ett par veckor. Men just nu vill jag bara ha henne i min närhet och kunna pyssla om henne så mycket jag hinner och orkar.

Sånt är livet. Lite upp och lite ned. Och ganska orättvist ibland.

Men hur man än gör.

Så går det vidare.

Vilken tur!