Helgen går verkligen såååå fort. Åter slår det mej att jag tycker synd om människor som hela tiden trånar efter fredag och helg och tycker att tiden däremellan är pesten. Men det finns alltför många personer som lever på det viset. Det gör det faktiskt.
Hade jag varit av det virket hade jag varit sjukt besviken nu. Eftersom det är söndag kväll nu och denna helgen så att säga är "förbrukad".
Så jag är glad att jag är jag! Och ingen annan!!
Jag sprang in helgen i fredags och åt sedan en fin köttbit, hemmagjord bea (typ standard hos oss numera) och drack ett glas rött till. Somnade rätt tidigt, i soffan såklart, och kände mej grymt utvilad när Ella tyckte det var morgon runt halv 8 igår morse. Härligt. Körde ett race med dammsugaren hemma medan Björn handlade och slängde skräp. Det behövdes kan jag lova. Både dammsugningen, handlingen och skräpslängningen! Lunch i 190 innan det var dags att åka till jobbet och pyssla om tantbröderna. Fastnade på ett boende där en äldre herre försämrats kraftigt under eftermiddagen. Det blev en hård nöt att knäcka och jag lugnt säga att jag "sov med honom" i natt, om ni förstår hur jag menar.
Imorse ringde alarmet klockan halv 7. Upp och mumsa gröt, dricka kaffe och hinna smälta det lite innan jag väntade att fru Olin skulle komma förbi för en tidig löprunda. Makalöst vad jag lyckats ställa om kroppen till att kunna springa på morgonen. Det är faktiskt min bästa tid för träning, på morgonkvisten. Okej, jag kanske inte kör intervaller precis och klockan är ju heller inte typ sex, men benen är inte alls så mycket segare bara för att de är nyvakna.
Så vi gav oss av ned mot Trollsjön och småpratade i vanlig ordning. Tyvärr fick fru Olin känning i ena knäet så efter drygt fyra kilometer bestämde vi därför att dela på oss. Jag skulle köra en lite annan sträckning och kanske förhoppningsvis komma ikapp henne så småningom var tanken, men det gjorde jag nu inte. Pinnade iaf på rätt bra och gissar att jag låg en rätt bra bit under 6-tempo i min ensamhet utan att det kändes för jobbigt. Väl hemma stannade klockan på 11,3 km och ingen Beata hade synts till men jag fick strax bekräftat att även hon "hittat hem". Bra jobbat och hoppas knäet blir bra fort!
Passade på att ta en sväng ut till Bönared med familjen sedan, med förhoppningen om att de börjat med sin gudomliga jordgubbstårta. Där gick vi dock bet och hamnade istället på Landhs där vi svullade i oss av deras kakbuffé. Fin lunch? Nja. Men gott var det!
Klockan går alldelens för fort när man vet att man ska iväg på kvällsjobb och det var i stort sett bara att svira om och åka mot la stada när vi kom hem. Glädjande nog möttes jag av en bemanningskollega när jag kom fram till jobbet och vi hade en trevlig kväll tillsammans. Tryggt och bra kändes det i jämförelse mot hur det kändes efter lördagkvällen. Sån skillnad det kan vara... Min man som jag pysslat med i stort sett hela lördagen hade gjort en kovändning och hämtat sej fantastiskt. Än en gång fascineras jag över hur stark en människokropp är. Helt otroligt. Jag trodde ärligt talat inte att jag skulle träffa honom igen...
Nu när jag kryper under täcket är det riktigt gott att veta att imorgon bitti har jag och barnen ingen tid att passa. Vi är lediga och ska verkligen inte göra många knop!
So long!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar