Bråk med Ella. Nej, hon är inte alltid så lätt att tas med. Om nu någon trodde det.
En (indirekt!) kontakt med Eriks pappa fick mina murar att rasa. Så olika vi tänker... Stundade byte av skola för Erik (dags att inse att det tar för lång tid att rätta till miljön på Trollehöjd, han har missat massor hittills) måste godkännas av båda vårdnadshavarna. Jag har inget att invända mot att han inte bara säger ja tack och amen. Men att vi (som bor 2 km ifrån varandra) ska SKICKA pappret till honom. Fan vad lågt. B erbjöd sej åka upp med det men nej... Till sist enades de om att B iaf skulle åka upp med det och lägga det i hans brevlåda. Så kan han fundera, skriva på och meddela när B kan hämta det. I brevlådan.
Den där lilla episoden rev upp såret på nolltid. Så ont det gör att bli varse att inte ett skit har förändrats. Jag vill verkligen inte fira jul med honom men FAN vad jag skulle vilja att vi kunde mötas och prata med varandra som två vuxna människor. Som föräldrar till Erik.
Simmade av mej en del av min frustration. Sorgen. Kilometern jag la på slutet tog 22 minuter.
Det kändes bättre efteråt. Absolut. Men det är väl ingen underdrift att säga att nerverna på nåt sätt varit utanpå resten av dagen. Jag tål ingenting.
Det verkar tyvärr som om tiden inte alls läker alla sår.
Imorgon är en ny dag. Då tar jag nya tag.
Godnatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar