Det är nåt visst med att springa med intervalltunga ben. Hahaha... Så jäkla okej att snigelspringa när man vet att man kvällen innan avverkade ett gäng härliga treminutersintervaller. 

Jag har varit ledig idag. Stack ut i löparskor nästan direkt efter att barnen åkt till skolan.

Och det var en sån fin morgon alltså!! Sjuuuukt fin! Var bara tvungen att fota ett par ggr. Dessutom gjorde jag ett kiss-stopp i början. Det är ju så mysigt att krypa ned och kissa i mossan. Hihi. (Ja jag tycker verkligen det oxå)

12 behagliga kilometer, en dusch och lite second breakfast. Det stavas livskvalitet!

Sedan blev det en lååååång eftermiddag/kväll i Jönkan. Erik hos frissan. Behov av att inhandla nya vinterskor till Ella. Hämta biobiljetter. Hämta lite kvarglömda saker på jobbet. En sväng på Media Markt. Ja... Och sen var klockan så mycket och alla vrålhungriga så vi åt på Jensens innan vi styrde hemåt längs den förhatliga väg 26/47. Sedan min kollega frontalkrockade (iofs på en annan väg, men ändå) har min skräck för att det ska hända oss inte direkt minskat.

Missade oxå ett efterlängtat telefonsamtal pga vår "konstiga" kväll. Men det får jag ta igen en annan gång. 

Det blir som det blir ibland. Och det funkar ju faktiskt det med. 

Over and out.

 

Från surmule till eufori. Ja iaf nästan.

Det är det närmaste trolleri man kan komma tror jag. Att känna sej arg, sur och purken från det att man slår upp ögonen. Till att man på kvällen byter om till löparmundering för att i regn och rusk springa intervaller med klubbkompisarna. Jag känner tydligt hur allt skit bara lämnas bakom mej under tiden jag kämpar med våra "treminutrare". Vi kör sex stycken med en minuts ståvila. Självklart noggrann uppvärmning och nedjogg. Alla tillsammans. Hela vägen. 

Efteråt står samma människa (alltså jag) med ett brett leende på läpparna. Har jag haft en dålig dag? Idag? Nä... Inte jag...

Hur tusan gör människor som inte tränar för att hantera (vända) en dålig dag? Hur gjorde jag själv innan träningen var en självklar del av min vardag? 

Sanningen är den att jag inte ens minns riktigt. Men jag tror att jag helt enkelt bara  lät det vara... Istället för att kicka igång endorfinerna i kroppen och må väl accepterade jag att jag mådde skit. Så dumt att det liknar inget. Nu när jag vet att det kan vara annorlunda! Bättre!

Jag har inte för avsikt att slå mej för bröstet och få dem som inte tränar regelbundet att känna sej dåliga. Men jag önskar att alla fick uppleva välbefinnandet som en stunds träning ger. 

Hitta din grej, gör det utifrån dina förutsättningar och på din nivå. Unna dej att njuta av DIN prestation och kom ihåg att den bästa träningen är den som blir av!

Alla kan. Om man vill.

Heja dej. Och dej!! Och dej! Och dej, och dej och dej! HEJA ALLIHOPA!!!

Ingen bra dag

Sömnbrist eller hormoner eller kanske lite av varje. Idag har det hur eller hur varit en skitdag. En dålig känsla rätt igenom bara.

Kryper upp i soffan med prinsessan Ella lite innan det är dags att åka upp till klubbstugan och träna. Förhoppningsvis mår fru Grönlund bättre efter lite intervaller! 

Hur har du haft det idag?

Träningsglädje!

Det är absolut supermysigt och oxå viktigt att familjen delar på sej ibland. Det är jag övertygad om. 

Men känslan när familjen är återförenad igen... Åh, den äger fett alltså! 

Kan inte låta bli att reflektera över att vi, trots att Björn inte är Eriks biologiska pappa, är precis lika mycket familj ändå. En dag som igår, när det var fars dag, gör det dock lite ont i hjärtat. Faktiskt så känner jag för Eriks riktiga pappa... Hur fan det nu är möjligt. Men jag har svårt att vara bitter. 

Mest värker dock hjärtat för Erik. Såklart. Att han ska straffas för att han delade med sej av sina upplevelser. Sviken av en av de viktigaste personerna i hans liv. Det är så jäkla bakvänt som nåt bara kan bli och stavas ORÄTTVISA. 

Fars dag hade vi uppmärksammat lite lagom redan på fredagen, innan grabbarna åkte till Borås. Lyxade med fika (något som är extremt ovanligt hemma hos oss) och så fick "pappa" Winnerbäcks nya skiva i present. Ja, och en bunt prinsessteckningar från Ella. Haha...

Som sagt. Helgen i Borås var lyckad. Att Erik kan ha precis hur kul han vill i löparskor framgår rätt tydligt av bilden nedan. Vi snackar DET löpsteget! Give it to me!!

På tal om löpsteg så kom jag ut på en sån där mysig pannlampstur på kvällen. Jeanette och Raven som sällskap och bortsett från stukad fot på både (!!) fru Wiberg och fru Grönlund var det riktig njutning i skogarna kring Ryfors, Stråken och Trollsjön. 

Idag hade jag en oplanerad förmiddag men fyllde den bl a med ett lätt löppass följt av styrketräning hemma i trädgården. Kroppen kändes pigg och sugen på träning och det slog mej ytterligare en gång att "jag har fått mina ben åter". Det känns som att jag inte kan få nog av träning helt enkelt. Det är ju så himla roligt!

Premiär för vintertights och dessutom snörade jag på mej mina Icebugs med spikar och fasen vad go känsla de är i dem alltså! Fyndade dem på en OL-tävling i somras där de sålde ut en massa skor och om jag minns rätt så gav jag typ 400 spänn för dem... Ibland ska man ha tur helt enkelt.

Efter ett pass nattdelegering och lite käk hemma med övriga familjen var det sedan dags för ett besök i simhallen. Måndag betyder ju simskola! Det var inte min bästa dag vad gäller crawlen, men jag ska inte klaga... Det är flera kursdeltagare som har det värre. Min största svaghet är dock helt klart benspark men jag ursäktar mej med att jag ska använda simningen i ett sammanhang där benen helst ska "vila"... De ska ju jobba på cykeln och löpningen istället. Haha.

Nu ska dock hela jag få vila några timmar. Det är nämligen hög tid att krypa i säng. Så god natt med er allihopa! Sov gott!

Oss tjejer emellan

Vi har det riktigt mysigt på tu man hand, Ella och jag. Enligt rapport från grabbarna så går det ingen nöd på dem heller, på O-Event i Borås. Nattsprinten igår var ingen höjdare tyckte Erik men det var härligt att höra honom berätta om dagens downhill sprint. För den hade rullat på riktigt bra. 

Att helgen inte skulle innehålla så mycket av träning har jag varit mentalt inställd på. Men i förrgår fick jag frågan av Heléne, om jag hade lust att springa en sväng med henne och Poppy på lördag förmiddag. Först svor jag lite eftersom det kändes rätt kört. Men sen tänkte jag att "vad tusan, jag måste ju iaf försöka ordna barnvakt". En dryg timme liksom. Hon kanske kan leka hos nån kompis? Ja jag tänkte till och slängde ut en krok åt två håll. Och tänka sej! Jag fick napp på båda ställena! Underbara människor! 

Så Ella fick leka ett par timmar. Och jag oxå, på mitt vis. Och som grädde på moset blev vi bjudna på sopplunch! Jag måste erkänna att jag kände mej nästan omtumlad av att allt liksom gick i lås. Så TACKSAM! 

När vi åkte från Höganäs (nä inte det med keramik...) stannade vi och i handlade mat för kvällen och en påse lördagsgodis slank oxå med! 

Entrecote, klyftpotatis och bearnaisesås med ett glas rött till (okej, Cola till Ella) framför Så mycket bättre blev en perfekt avslutning på den här lördagen. 

Tack för bästa sällskapet min mysiga prinsessa!

Jag har fått mina ben åter!

Jag lurade med mej Jeanette och Sören på en drygt 11 km lång skogsrunda med pannlampa igår. Så galet mysigt det är att lufsa fram i en kolsvart skog alltså! Helt klart en vanesak att köra med pannlampa. Det är fullt fokus på att sätta fötterna rätt mellan rötter och ojämnheter och inte speciellt bra koll på omgivning för övrigt. Men som sagt en riktig favorit hos mej! Jag grät ju inte precis när jag dessutom kände att min kropp var med på noterna!

Men ikväll förväntade jag mej INTE några löpvilliga ben. Mötte upp klubbkompisarna och vi var ett bra gäng idag! Sjukt skoj alltså! 

Vår lilla maskot Svea var lika uppspelt som vanligt. Svea är för övrigt en väldigt charmig fyrbenting som inte haft ett så kul liv fram tills för en tid sedan. Då omplacerades hon och hamnade alltså hos en MSOK:are som sedan dess haft med henne på ffa torsdagsträningarna. På så sätt blev hon en del av oss! MSOK-kläderna blev nån slags trygghet och så fort hon ser dem mår hon som en prinsessa. En riktig solskenshistoria!

Men åter till dagens pass. Jädrar vad skön känsla i kroppen alltså! Inte för att det gick så rasande fort, men benen var precis mina vanliga ben och det var vansinnigt härligt! Jag hade bestämt mej för max 7 km och var lite nyfiken på hur vaderna skulle reagera om jag snörade på mej mina älsklingar x-talon 212. Döm om min förvåning när de inte protesterar ett skit! Jag var så så lycklig! 

Det har varit flera veckor av tunga pass (både fysiskt och mentalt) där jag litegrann undrat vad som är fel med mej. Dessa toppades med träningsvärk från yttre rymden typ, efter rundan med (eller efter...) Raven. 

Men uppenbarligen har jag hittat igen gammelbenen nu. De som på riktigt älskar att springa. Som njuter mer av träningspassen än raceday liksom. 

Tror fan att jag är glad!! 

Glad blev jag oxå igår, när jag stötte ihop med en person som jag alltid haft ett gott öga till. Och som tyvärr varit svårt sjuk en tid men nu, såvitt jag förstår, friskförklarats. Att det kunde göra mej så varm i hjärtat var jag inte förberedd på. Men åh! Den kramen! Heja dej i fortsättningen! 

Skakades sedan tyvärr om rejält efter att en tragedi inträffat i min hemstad inatt. En kvinna bara några år yngre än jag dog oväntat inatt och lämnade man och två barn efter sej. 

Åter känns det rätt B att haka upp sej på triviala ting som att fönstren är smutsiga här hemma eller på något som en mindre trevlig kollega kläckt ur sej på eftermiddagens möte.

Det finns annat i livet. 

As if you didn't know...

Det tål att upprepas. Hursomhelst.

Så när vår fina lilla prinsessa inte kunde somna nyss för att hon var rädd för vulkaner... Då kändes det jäkligt lätt att krypa ned bredvid henne och bjussa på att hon fick somna med min arm om sej. 

Snart övningskör hon. Då kommer jag sakna de här läggningsprocedurerna. Bombis. 

Hur mår ni då??

Tokeffektiv tisdag

Väldigt stolt över mej själv!! 

Och detta trots att jag försov mej en timme och dessutom nästan missade att jag hade tid hos tandläkaren kl 15. Tack gode Gud för påminnelse via sms! 

Som vanligt när man försovit sej infinner sej nån slags hyperstressad känsla som ofta sitter i hela dagen. Men jag vet inte om det var just den som gjorde att jag hade ett grymt flow på jobbet. Idag har jag suttit och knåpat ihop ett material som ska användas i hemsjukvården inför delegering av insulingivning till hemtjänstpersonal. Helt klart är det inte, men nu behöver jag att andra ska tycka till innan jag kan slutföra det.

Efter att ha fått konstaterat att det inte fanns några hål att laga i mina tänder hämtade jag Ella på fritids och åkte hem för att grädda pannkakor. Som alltid numera gör jag dem på fullkornsdinkelmjöl och barnen älskar det! Till mej själv stekte jag coltingvarianten och hade hallon till. 

Sedan såg jag att vi hade ovanligt gott om tid till löpträningen vid klubbstugan som idag dessutom innebar fika efteråt. Så jag bakade en av mina favoritkakor, nämligen Norrlandskaka. 

Sedan åkte vi upp till MSOK-stugan och jag hoppades Jeanette skulle hinna dit med sina hundar för då hade vi tänkt turas om och springa och låta Ella passa Happy. Björn är nämligen på kundbesök med hotellövernattning. 

Men nix. Inga fyrbenta barnvakter dök upp så jag tog med mej Ella in i gymet istället. Lite surt när vi var så många på träningen!! Men helt klart bättre än ingen träning alls. 

Så det blev 15 min uppvärmning på löpband och sedan 30 minuters styrketräning. Och om sanningen ska fram så tror jag det var precis vad mina ben var mottagliga för! 

Det är för övrigt dag 2 i plankutmaningen och precis som igår 20 sekunder som gäller. Har slarvat lite med bålstyrkan det senaste och även om jag inte har några problem med 20 sekunder så blir det extremt tydligt vad mycket färskvara muskelstyrka och uthållighet är. Mitt pers i plankan är 3 minuter och det ska bli riktigt spännande att se om jag lyckas fullfölja utmaningen. Isåfall kommer det perset att vara historia om bara 28 dagar! 

Nu ska ni få njuta av en bild på min alldeles egenhändigt bakade MSOK-kaka. Någon pysselmorsa blir jag aldrig och jag är allt annat än begåvad med kreativa fingrar. Men ungdomarna tyckte kakan var god iaf och det är ju huvudsaken!