Jag har fått mina ben åter!

Jag lurade med mej Jeanette och Sören på en drygt 11 km lång skogsrunda med pannlampa igår. Så galet mysigt det är att lufsa fram i en kolsvart skog alltså! Helt klart en vanesak att köra med pannlampa. Det är fullt fokus på att sätta fötterna rätt mellan rötter och ojämnheter och inte speciellt bra koll på omgivning för övrigt. Men som sagt en riktig favorit hos mej! Jag grät ju inte precis när jag dessutom kände att min kropp var med på noterna!

Men ikväll förväntade jag mej INTE några löpvilliga ben. Mötte upp klubbkompisarna och vi var ett bra gäng idag! Sjukt skoj alltså! 

Vår lilla maskot Svea var lika uppspelt som vanligt. Svea är för övrigt en väldigt charmig fyrbenting som inte haft ett så kul liv fram tills för en tid sedan. Då omplacerades hon och hamnade alltså hos en MSOK:are som sedan dess haft med henne på ffa torsdagsträningarna. På så sätt blev hon en del av oss! MSOK-kläderna blev nån slags trygghet och så fort hon ser dem mår hon som en prinsessa. En riktig solskenshistoria!

Men åter till dagens pass. Jädrar vad skön känsla i kroppen alltså! Inte för att det gick så rasande fort, men benen var precis mina vanliga ben och det var vansinnigt härligt! Jag hade bestämt mej för max 7 km och var lite nyfiken på hur vaderna skulle reagera om jag snörade på mej mina älsklingar x-talon 212. Döm om min förvåning när de inte protesterar ett skit! Jag var så så lycklig! 

Det har varit flera veckor av tunga pass (både fysiskt och mentalt) där jag litegrann undrat vad som är fel med mej. Dessa toppades med träningsvärk från yttre rymden typ, efter rundan med (eller efter...) Raven. 

Men uppenbarligen har jag hittat igen gammelbenen nu. De som på riktigt älskar att springa. Som njuter mer av träningspassen än raceday liksom. 

Tror fan att jag är glad!! 

Glad blev jag oxå igår, när jag stötte ihop med en person som jag alltid haft ett gott öga till. Och som tyvärr varit svårt sjuk en tid men nu, såvitt jag förstår, friskförklarats. Att det kunde göra mej så varm i hjärtat var jag inte förberedd på. Men åh! Den kramen! Heja dej i fortsättningen! 

Skakades sedan tyvärr om rejält efter att en tragedi inträffat i min hemstad inatt. En kvinna bara några år yngre än jag dog oväntat inatt och lämnade man och två barn efter sej. 

Åter känns det rätt B att haka upp sej på triviala ting som att fönstren är smutsiga här hemma eller på något som en mindre trevlig kollega kläckt ur sej på eftermiddagens möte.

Det finns annat i livet. 

As if you didn't know...

Det tål att upprepas. Hursomhelst.

Så när vår fina lilla prinsessa inte kunde somna nyss för att hon var rädd för vulkaner... Då kändes det jäkligt lätt att krypa ned bredvid henne och bjussa på att hon fick somna med min arm om sej. 

Snart övningskör hon. Då kommer jag sakna de här läggningsprocedurerna. Bombis. 

Hur mår ni då??