Livet är fullt av prövningar

En av dem är att måla staketpinnar. 

Hur i allsindar man nu kan bli ledbruten av denna aktivitet men det var jag big time när jag klev ur sängen imorse. 

Räcket blir hur fint som helst, men det ser tyvärr ut som att vi kommer få vänta på överliggaren. Den måste beställas från ett hyvleri och går alltså inte att bara köpa i nån byggshop. Typiskt! Hade vi bara pratat om vilken variant vi ville ha kunde ju detta varit gjort. Dessutom ska undertaket sättas upp, en hängränna monteras och säkert lite annat småplock fixas innan Ingvar är helt färdig här. 

Och av oss krävs ytterligare en massiv insats med pensel och färgburk. 

Jag önskar verkligen att vi har energi kvar till att inreda friggeboden (och jag brinner ju föga förvånande mest för gäststugedelen) redan i höst men just nu orkar jag inte ens tänka i de banorna. 

Först och främst ska huset bli klart och det är lätt att glömma (förtränga) att gillestugan fortfarande står ostädad, belamrad med cyklar och annan bröte från garaget. 

Ikväll har jag kört Fitcamp igen. Resultatet är faktiskt påtagligt och det sporrar verkligen! Dock gjorde jag nåt (och jag har ingen aning om vad) som min vänstra fot inte gillade. För helt plötsligt började den ömma i häl/hålfot!! 

WTF?? 

Skratta eller gråta liksom. Men så var det. Jag valde hursomhelst att tro att det var inbillning. Jag visste ju att efter styrkepasset väntade en rask promenad på ca 5 km för att se hur högerfoten reagerade.  

Så hem, byta skor och ge mej ut i skogen kring Mosseslätt. 

Bestämde mej för att köra ett nybörjarupplägg för en som vill klara att springa 5 km. Uppvärmning först med 6 minuters promenad. På den tiden hann jag precis uppför backen vid masten och det var här det hände. Jag varvade en minuts löpning med två-tre minuters gång och när jag på lätta ben tog de första löpstegen på två månader, ja då bara brast det.

Känslorna svämmade över fullständigt och jag började storgråta i min ensamhet! 

Det tog närmre en kilometer innan jag sansat mej och jag har svårt att förklara vad som hände. Det var bara så sjukt starkt! 

Fötterna sprang så lätt och precis exakt som vanligt! Vilken fantastisk känsla!! Min högra fot kändes t o m BÄTTRE än den vänstra. Helt galet. 

Efter passet har vänster fot fortsatt känts mest irriterad. 

Gissa om tankarna snurrar i skallen just nu.

Låt oss hoppas att sjukgymnasten har nån mirakelkur imorgon. 

Livet är som sagt var fullt av prövningar. 

Och nu svämmade det över på flera plan. 

Få se om en natts god sömn kan göra under med mej.

Natti natti!

Så många pinnar...så lite tid

Det är ingen överdrift att säga att det är enformigt att måla pinnar till balkongen... Tjatigt rent av. Vi försöker alltså vara i hyfsad takt med Ingvars arbetsplan och det ger lätt stressmjäll. Men det ska bli så fint när det är klart! Idag har golvet kommit på plats och det mina vänner, går INTE av för hackor! Sketasnyggt! Tänk att vi snart sitter där och myser i kvällssolen! Vi har förresten redan bestämt att det blir surströmming på menyn när den ska invigas. Mums!!

Nästan synd att vi drar till Motala i helgen. För jag annars hade vi nog hunnit färdigställa det sista, städat av och alltså kunnat njuta av strömmingen redan på lördag eller söndag. Men det är MTB-tävling på agendan (http://1572challenge.se) och maken är anmäld som ett genrep inför Cykelvasan. Så det blir lite husvagnsliv på Z-Parken! Det pirrar lite i magen av tävlingssug på mej oxå men dels blir det lite krångligt med barnpassning och sedan blir det en ny stötvågsbehandling på fredag, vilket betyder helvila på lördag när tävlingen går av stapeln. Så var det med den saken! Vi ska iaf vara bästa supporterklubben till Björn! Och undrar om det ändå inte är lite för tekniskt för lilla mej...

Idag pratade jag alltså med sjukgymnasten och det resulterade som sagt i att jag nu har en ny tid för stötvågsbehandling på fredag kl 12. Den där trötthetskänslan i hålfoten är inget större problem, men den ska ju såklart försvinna när foten är bra och det är väl i stort sett det som dröjer sej kvar och påminner mej om att jag inte ska ge mej ut på nån löprunda ännu. Däremot fick jag i uppdrag att innan nästa behandling promenera 5 km för att se hur foten reagerar. Det får bli imorgon nångång under dagen och sen avslutar jag med Fitcamp på kvällen. 

Idag har jag avstått från träning (förutom rehab då) och alltså målat istället. Däremot cyklade jag en härlig runda på Meridan igår kväll, med både Jeanette och Tove som sällskap! Vi gjorde en stark uppförscykling från Bottnarydsvägen och upp till Gaståsen. Lite stolt över den! Jag har länge tänkt att jag skulle cykla upp där men motlutet i kombination med att jag varit osäker på hur jag hittar runt på andra sidan åsen har gjort att jag fegat ur och valt tråkiga kilometer på asfalt istället. Not anymore säger jag bara! Det var ljuvlig cykling när man väl kommit upp! 

Inga jätteavancerade stigar kanske men jag är glad över att jag känner mej allt säkrare i sadeln. Så här kan det t ex se ut:

 

Sov gott nu! Imorgonbitti blir det nog lite...målning!!!

Pust!

Jag tror banne mej man kan jämföra ett riktigt långlopp med vårat "lilla" projekt här hemma. Man behöver pannben för att orka ända in i mål. Kort sagt, idag är det TUNGT! 

Jag vill bara ha semester och hitta på mysiga saker med familjen. Såsom alla andra verkar göra. 

Känna mej avslappnad och utvilad istället för stressad och trött.

Min idé om att boka en utlandsresa när allting här hemma är klart, eller iaf så gott som klart känns faktiskt klockren. Nu har vi åtminstone den att se fram emot som en perfekt belöning för alla de timmar som lagts på husprojektet istället för på stranden i Sverige. 

Idag målar vi stolpar till balkongen. 140 stycken ska oljas, grundmålas och helst strykas två varv med grått innan Ingvar sätter upp dem. Vi hinner förstås inte allt idag men jag antar att det är lika bra att fortsätta om jag ska få tid till nån träning ikväll.

 

Dopp i Vättern

Åh vad det målas. Lite segt börjar det allt bli även om jag inte är den av oss som hållit i penseln mest. Efter ikväll är det "bara" balkong och friggebod kvar så vi börjar faktiskt se ljuset i tunneln!

I eftermiddag blev det dock ett välkommet avbrott i målandet när vi hälsade på hos Emelie och Björn en stund. Jag passade på att cykla dit och de andra tog svängen förbi Öster cykel för att lämna in Björns (ja, det är många Björnar nu!) hoj inför stundande MTB-tävlingar. 

Snacka om ljuvligt att först trampa 3 mil och komma fram till den oas där E och B hänger. Byta om till badkläder och slänga sej i Vättern som idag var 23 grader! Älska detta badvatten alltså! Allihopa badade en bra stund!

Sen myste vi utanför stugan med goda mackor, kaffe och en sagolik jordgubbskompott med turkisk yoghurt och, som jag tror, granola överst. Tiden bara flög iväg där vi satt i kvällssolen! 

Ella blev dock för ovanlighetens skull lite gnällig och slö och jag tyckte väl hon kändes lite varm. Men när det är 25 grader ute är det ju inte så konstigt... Hon ynkade hela vägen tillbaks till Mullsjö och väl hemma visade det sej att hon hade 38,5. Då fick jag lite dåligt samvete. Hon är dock kry för övrigt så man kan ju hoppas det var nåt tillfälligt stollaryck bara!

Min plantarfasciit i höger fot är/var som bekant däremot inget stollaryck utan en ganska seg och långdragen historia. Två månader (ja, den 31/7 är det exakt två månader sedan jag haltade fram längs Stockholms gator med tårarna rinnande nedför kinderna) betraktas som en kort tids frånvaro från löpningen för en sådan åkomma, men det känns närmast som en evighet! Jag vet ju heller inte ett skit om hur det ska gå när löpningen återupptas. Det skrämmer mej ärligt talat en hel del. 

MEN!!!

Även här törs jag säga att jag nu ser ljuset i tunneln. Det känns i hela mej när jag cyklar runt på skogsvägarna häromkring att "det är inte långt borta nu, Lisa, håll ut!"

Och jag kämpar. Som nu. 

Dags för dagens sista rehabpass!

Vilken rubrik ska jag ha på det här inlägget tro? Det blev ju så spretigt!

Jag vaknade på fredag morgon och var så himla trött i precis hela kroppen. Drömde om att sova ut ordentligt, men det här renoveringsprojektet innebär ju att bästa Ingvar är på plats strax efter kl 07 no matter what. Barnen sussar gott trots ivrigt snickrande men jag fixar inte det. Så allt som oftast har det blivit ett tidigt träningspass istället. Och vetskapen om att jag inte skulle få tillfälle till träning varken fredag eftermiddag/kväll eller under hela lördagen gjorde att jag stack iväg en drygt fyra mil lång tur på racern. Förmodligen mitt livs jobbigaste landsvägspass pga slitna ben men jag älskar ju den där känslan när det verkligen känns i kroppen att jag tränat. Har haft svårt att nå dit utan löpningen men i fredags hade jag äntligen lyckats! Jag börjar nog bli cykelfrälst på riktigt eftersom jag numera känner mej lika bekväm i cykeloutfit som i löparoutfit. 

I fredags och lördags var det triathlontävlingar i Jönkan. Närmare bestämt Vätterchallenge som anordnas av IKHP. Faktiskt till och med svenskt mästerskap så flera storfräsare var på plats. 

Än en gång fick jag äran att jobba för Enervit och denna gång tillsammans med Jeanette. Så jag var definitivt i gott sällskap och kände mej helt trygg med hennes rutin i sammanhanget. Vi hade hur kul som helst och bland alla dessa glada tävlande, funktionärer och besökare kan man inte bli annat än lycklig! Även om det var så galet varmt att vi höll på förgås stundtals! Tack käraste Jeanette! Du förgyller mitt liv med galna framtidsplaner och intressant tjejsnack:) 

Förutom att vi hade första parkett på målgången var vår tältgranne en OS-simmerska som glatt lärde ut teknik vid frisim. Så när vi inte hade kunder stod vi där på torra land och vevade med armarna och låtsades simma frisim... Ser verkligen fram emot att testa tipsen vi fick!

Efter avslutat arbetspass igår anslöt övriga familjemedlemmar och hela familjen Grönlund och familjen Wiberg gick så ut och käkade en smarrig middag tillsammans på piren i Jönköping. Fin lördag!

Sjukgymnasten ringde mej vid lunch på fredagen. Jag drog hela storyn ungefär som jag skrivit i förra inlägget och det resulterade i att hon ansåg att jag inte skulle smyga in nån löpning ännu. De är fortsatt rehab till tisdag-onsdag som gäller, då hon kommer ringa igen. Om jag är kvar på samma "platå" och inte känner någon markant förbättring i foten blir det en ny stötvågsbehandling. Jag bävar. 

Men hoppas att det inte ska behövas. Faktum är att det har känts riktigt bra både efter (eller kanske trots?) gårdagen då jag stod stilla en hel del på triathlontävlingarna och sedan på kvällen hade jag "vanliga" skor eftersom jag inte ville ha löparskor till klänning. Det var en glad överraskning! Så myrsteg i all ära men de går åt rätt håll.

Vi sov äntligen ut imorse! Hjälpte Björn lite med målningspyssel och insåg att det var lika bra att käka lunch innan jag stack ut och tränade. 

Det var förhållandevis svalt på förmiddagen (22 grader) men när jag väl kom iväg var det samma tryckande som tidigare i veckan, fast betydligt högre luftfuktighet. Jag ska egentligen inte klaga som satt på min MTB och iaf fick lite fartvind, men det var äckligt varmt! Påpassligt nog hade jag smugglat ned en tjugolapp i cykeltröjan och det gjorde att jag kunde svalka mej med en isglass ute vid golfbanan. Perfekt! 

Hemma igen efter drygt 30 km. Lycklig och trött! Avslutade uppför samma jäkla Gruveredsbacke som sist på MTB. Och när svetten rann (för här kan jag inte säga att jag lyckades åstadkomma nån fartvind direkt...) tänkte jag på Paolo Robertos uttryck "svett är bara fett som gråter". 

Och nog var det väl själve fan om jag inte också ska lyckas bli ännu starkare av den där förhatliga backen. 

Tack kärleken, som tog mej runt i skogen idag. Matchar husvagnen så fint. 

Over and out.

/Lisa 

Inget telefonsamtal idag

Det börjar bli hemskt träligt att traggla rehabprogrammet nu. Säkert beror det på att jag inte känner de där stora framstegen som jag gjorde i början. Ja, jag tycks ha hamnat på nån slags platå just nu. 

Att promenera funkar ju bara fint och av det traskande jag gjort har inget triggat foten till det sämre. 

Ej heller mountainclimbers verkar vara några problem. 

Foten känns som den känns hur jag än gör. Åtminstone så långt jag testat den. 

Idag har jag väntat på att sjukgymnasten skulle ringa. Funderat på vad jag ska säga när hon frågar hur det gått. Tyvärr ringde hon aldrig men jag vet iaf vad jag ska svara på frågan. 

Det är ju faktiskt ganska bra med foten. Jag är stundtals fortfarande trycköm på den typiska PF-punkten. Oftast på kvällen. Jag går helt normalt med foten sedan "länge". Morgon som kväll. Rehabövningarna (ffa den där jag rullar foten över en boll) gör att foten direkt efteråt känns ett snäpp bättre. Borde jag ligga lågt med löpningen och enbart köra rehab + alternativt lite till? Jag är väääääldigt orolig inför uppstarten även om jag oxå ser fram emot det. Mentalt känns det verkligen inte som att jag klarar ett bakslag.

Jag hoppas hon ringer imorgon. Ni hör att jag är laddad för samtalet...

Jag tog min fina hoj på en kortare tur imorse. Två mil och benen svarade med  ytterligare en nivå av trötthet/träningsvärk. Det var faktiskt ett bra tag sedan jag kände den där oerhört sköna känslan av ren och skär trötthet i kroppen efter att ha kört på och tränat bra flera dagar i rad. 

Inte nog med detta. Husmodersgymnastiken kl 19 fick jag ju inte missa.

Så det blev en riktigt bra och svettig dag!

På hemmaplan går byggandet framåt. Friggeboden börjar ta form och det ser jättebra ut. 

 

Nu är jag så trött att jag helt enkelt inte fixar att hålla ögonen öppna. Semester efter semestern. Kan man ta ut det?

Morgonträning. Inget går upp mot morgonträning!

Det kändes närmast som om vi varit på värsta partyt igår när vi vaknade strax efter kl 07 imorse. Så tung i huvudet har jag inte varit sen den där gången när jag var på en alldeles för blöt AW med jobbet för typ fem år sedan... Sedan dess har jag nog knappt vaknat med riktig baksmälla. Ärligt talat. Och jag tycker det är så skönt! 

Förutom imorse då. Tydligen tog Skara sommarland rejält på krafterna. Ella har flera gånger sagt att hon önskar att "igår var idag". För hon vill åka till Skara igen! 

Ja, såklart! Värsta drömstället ju!

Trots att jag kände mej väldigt trött på alla plan imorse lyckades jag komma iväg på cykeln en sväng. Bäst att passa på medan det ännu var lite svalt i luften ju! Dessutom är, som säkert många av er listat ut, morgonen numera min favorittid att träna på. Det är sagolikt att få komma ut i skog och mark innan "alla andra" gör detsamma. 

Jag sänder ungefär en miljon tacksamhetstankar till min man varje gång jag är ute och kör MTB. Utan honom (och plantarfasciiten) hade det aldrig vuxit fram en sån kärlek i cyklingen. Det är liksom livskvalitet, glädje OCH träning. På två hjul!! 

Idag är faktiskt foten bättre. Gissa min glädje liksom?? Speciellt som jag testade att vara med på mountainclimbers på gympan går. 

Så jag har närapå fått binda fast mej själv för att inte knyta på skorna och bara köra! Härligt! 

Men det blev några gymnastiska övningar i trädgården istället. Strax efter maten. Tur att den inte vände och kom upp likdom...

Nu tror jag på några timmars skön sömn. Det finns nämligen tankar på en kort MTB-runda imorgon. Bitti 

Natt med er!