Vilken rubrik ska jag ha på det här inlägget tro? Det blev ju så spretigt!

Jag vaknade på fredag morgon och var så himla trött i precis hela kroppen. Drömde om att sova ut ordentligt, men det här renoveringsprojektet innebär ju att bästa Ingvar är på plats strax efter kl 07 no matter what. Barnen sussar gott trots ivrigt snickrande men jag fixar inte det. Så allt som oftast har det blivit ett tidigt träningspass istället. Och vetskapen om att jag inte skulle få tillfälle till träning varken fredag eftermiddag/kväll eller under hela lördagen gjorde att jag stack iväg en drygt fyra mil lång tur på racern. Förmodligen mitt livs jobbigaste landsvägspass pga slitna ben men jag älskar ju den där känslan när det verkligen känns i kroppen att jag tränat. Har haft svårt att nå dit utan löpningen men i fredags hade jag äntligen lyckats! Jag börjar nog bli cykelfrälst på riktigt eftersom jag numera känner mej lika bekväm i cykeloutfit som i löparoutfit. 

I fredags och lördags var det triathlontävlingar i Jönkan. Närmare bestämt Vätterchallenge som anordnas av IKHP. Faktiskt till och med svenskt mästerskap så flera storfräsare var på plats. 

Än en gång fick jag äran att jobba för Enervit och denna gång tillsammans med Jeanette. Så jag var definitivt i gott sällskap och kände mej helt trygg med hennes rutin i sammanhanget. Vi hade hur kul som helst och bland alla dessa glada tävlande, funktionärer och besökare kan man inte bli annat än lycklig! Även om det var så galet varmt att vi höll på förgås stundtals! Tack käraste Jeanette! Du förgyller mitt liv med galna framtidsplaner och intressant tjejsnack:) 

Förutom att vi hade första parkett på målgången var vår tältgranne en OS-simmerska som glatt lärde ut teknik vid frisim. Så när vi inte hade kunder stod vi där på torra land och vevade med armarna och låtsades simma frisim... Ser verkligen fram emot att testa tipsen vi fick!

Efter avslutat arbetspass igår anslöt övriga familjemedlemmar och hela familjen Grönlund och familjen Wiberg gick så ut och käkade en smarrig middag tillsammans på piren i Jönköping. Fin lördag!

Sjukgymnasten ringde mej vid lunch på fredagen. Jag drog hela storyn ungefär som jag skrivit i förra inlägget och det resulterade i att hon ansåg att jag inte skulle smyga in nån löpning ännu. De är fortsatt rehab till tisdag-onsdag som gäller, då hon kommer ringa igen. Om jag är kvar på samma "platå" och inte känner någon markant förbättring i foten blir det en ny stötvågsbehandling. Jag bävar. 

Men hoppas att det inte ska behövas. Faktum är att det har känts riktigt bra både efter (eller kanske trots?) gårdagen då jag stod stilla en hel del på triathlontävlingarna och sedan på kvällen hade jag "vanliga" skor eftersom jag inte ville ha löparskor till klänning. Det var en glad överraskning! Så myrsteg i all ära men de går åt rätt håll.

Vi sov äntligen ut imorse! Hjälpte Björn lite med målningspyssel och insåg att det var lika bra att käka lunch innan jag stack ut och tränade. 

Det var förhållandevis svalt på förmiddagen (22 grader) men när jag väl kom iväg var det samma tryckande som tidigare i veckan, fast betydligt högre luftfuktighet. Jag ska egentligen inte klaga som satt på min MTB och iaf fick lite fartvind, men det var äckligt varmt! Påpassligt nog hade jag smugglat ned en tjugolapp i cykeltröjan och det gjorde att jag kunde svalka mej med en isglass ute vid golfbanan. Perfekt! 

Hemma igen efter drygt 30 km. Lycklig och trött! Avslutade uppför samma jäkla Gruveredsbacke som sist på MTB. Och när svetten rann (för här kan jag inte säga att jag lyckades åstadkomma nån fartvind direkt...) tänkte jag på Paolo Robertos uttryck "svett är bara fett som gråter". 

Och nog var det väl själve fan om jag inte också ska lyckas bli ännu starkare av den där förhatliga backen. 

Tack kärleken, som tog mej runt i skogen idag. Matchar husvagnen så fint. 

Over and out.

/Lisa