I eftermiddag blev det dock ett välkommet avbrott i målandet när vi hälsade på hos Emelie och Björn en stund. Jag passade på att cykla dit och de andra tog svängen förbi Öster cykel för att lämna in Björns (ja, det är många Björnar nu!) hoj inför stundande MTB-tävlingar.
Snacka om ljuvligt att först trampa 3 mil och komma fram till den oas där E och B hänger. Byta om till badkläder och slänga sej i Vättern som idag var 23 grader! Älska detta badvatten alltså! Allihopa badade en bra stund!
Sen myste vi utanför stugan med goda mackor, kaffe och en sagolik jordgubbskompott med turkisk yoghurt och, som jag tror, granola överst. Tiden bara flög iväg där vi satt i kvällssolen!
Ella blev dock för ovanlighetens skull lite gnällig och slö och jag tyckte väl hon kändes lite varm. Men när det är 25 grader ute är det ju inte så konstigt... Hon ynkade hela vägen tillbaks till Mullsjö och väl hemma visade det sej att hon hade 38,5. Då fick jag lite dåligt samvete. Hon är dock kry för övrigt så man kan ju hoppas det var nåt tillfälligt stollaryck bara!
Min plantarfasciit i höger fot är/var som bekant däremot inget stollaryck utan en ganska seg och långdragen historia. Två månader (ja, den 31/7 är det exakt två månader sedan jag haltade fram längs Stockholms gator med tårarna rinnande nedför kinderna) betraktas som en kort tids frånvaro från löpningen för en sådan åkomma, men det känns närmast som en evighet! Jag vet ju heller inte ett skit om hur det ska gå när löpningen återupptas. Det skrämmer mej ärligt talat en hel del.
MEN!!!
Även här törs jag säga att jag nu ser ljuset i tunneln. Det känns i hela mej när jag cyklar runt på skogsvägarna häromkring att "det är inte långt borta nu, Lisa, håll ut!"
Och jag kämpar. Som nu.
Dags för dagens sista rehabpass!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar