Inget telefonsamtal idag

Det börjar bli hemskt träligt att traggla rehabprogrammet nu. Säkert beror det på att jag inte känner de där stora framstegen som jag gjorde i början. Ja, jag tycks ha hamnat på nån slags platå just nu. 

Att promenera funkar ju bara fint och av det traskande jag gjort har inget triggat foten till det sämre. 

Ej heller mountainclimbers verkar vara några problem. 

Foten känns som den känns hur jag än gör. Åtminstone så långt jag testat den. 

Idag har jag väntat på att sjukgymnasten skulle ringa. Funderat på vad jag ska säga när hon frågar hur det gått. Tyvärr ringde hon aldrig men jag vet iaf vad jag ska svara på frågan. 

Det är ju faktiskt ganska bra med foten. Jag är stundtals fortfarande trycköm på den typiska PF-punkten. Oftast på kvällen. Jag går helt normalt med foten sedan "länge". Morgon som kväll. Rehabövningarna (ffa den där jag rullar foten över en boll) gör att foten direkt efteråt känns ett snäpp bättre. Borde jag ligga lågt med löpningen och enbart köra rehab + alternativt lite till? Jag är väääääldigt orolig inför uppstarten även om jag oxå ser fram emot det. Mentalt känns det verkligen inte som att jag klarar ett bakslag.

Jag hoppas hon ringer imorgon. Ni hör att jag är laddad för samtalet...

Jag tog min fina hoj på en kortare tur imorse. Två mil och benen svarade med  ytterligare en nivå av trötthet/träningsvärk. Det var faktiskt ett bra tag sedan jag kände den där oerhört sköna känslan av ren och skär trötthet i kroppen efter att ha kört på och tränat bra flera dagar i rad. 

Inte nog med detta. Husmodersgymnastiken kl 19 fick jag ju inte missa.

Så det blev en riktigt bra och svettig dag!

På hemmaplan går byggandet framåt. Friggeboden börjar ta form och det ser jättebra ut. 

 

Nu är jag så trött att jag helt enkelt inte fixar att hålla ögonen öppna. Semester efter semestern. Kan man ta ut det?