Inte som jag tänkt mej

Nähä. Och vad gör väl det? Egentligen?

Förmiddagen bland "tantbröderna". Mysiga. En ilsken. Nån med en räv bakom örat. 30 olika individer, var och en med en egen historia, i ett hus.

Lite som en påse Gott & Blandat. Sött, surt, segt i en salig blandning. Ja, lite så iaf.

Lunch med en fining. En riktig pärla.

Möte och utlopp för massa frustration. Jag känner inte riktigt igen mej själv. Jag är livrädd. Jo, det är faktiskt just precis vad jag är. Livrädd på ett dåligt sätt. Jag snackar inte om den kittlande känslan som man ibland har när man säger att man är livrädd för något. Det finns ingen utmaning i det jag känner. Inget som jag tror jag växer av att utsätta mej för. Bara en förlamande stark och osund känsla av obehag. Och som sagt var. Jag känner inte igen mej själv.

Har ägnat en stor del av kvällen åt att ventilera (och bryta ihop en smula) med maken. Blev iofs inte så mycket klokare av det. Det är nämligen så svårt, eller till och med omöjligt, att förklara för en som inte arbetar med människor, vilken ÅNGEST man kan få, när man känner att patienternas säkerhet äventyras.

Mitt planerade intervallpass med klubben brann inne till förmån för närhet med de mina och ffa minstingen.

"Du glömmer inte va?? Mamma. Jag har nog inte sagt det idag... Jag älskar dej."

Jag konstaterar att det var värt att skippa ett träningspass ikväll.

De orden var precis vad jag behövde höra.