Ni har hört mej mala om att det är i inställningen till löpning som hela hemligheten ligger. Nu kan jag inte låta bli att länka till Mirandas blogg där hon skriver om inställningen till löpning, efter att en annan bloggare blivit föremål för riktigt hårda och elaka kommentarer av en läsare. Miranda lyckas så jävla bra och träffsäkert att ni bara måste läsa.
Hope she doesn´t mind...
http://mirandakvist.se/2011/09/om-att-ge-och-ta/
För övrigt kan jag varmt rekommendera er att lyssna på henne och Susanne när de föreläser i Jönköping 15 september.
http://mirandakvist.se/2011/08/forelasning-i-jonkoping/
onsdag 7 september 2011
Ledig
Och jag behöver det.
Idag ska jag göra ingenting. Jag har världens ljuvligaste varelse bredvid mej i soffan som med jämna mellanrum kryper upp och gosar in sej i min famn. Jag får pussar på kinderna, halsen och mitt på munnen samtidigt som hon säger "mmmmmmmmmmmm"... Älskade Ella.
Jag hann med en runda i skogen igår. Det blev sju kilometer terräng i 6-fart. Gelébenen kunde trampa ifrån ganska bra stundtals och jag hade till och med ett "hallelujah-moment" när löparlyckan rusade genom kroppen på det där välbekanta sättet som kan göra att håret reser sej på armarna. Tack träningsguden. Även om jag just nu springer i något slags töcken så var det guld att få uppleva den där passionen ett litet ögonblick.
Jag undrar, hur skulle ni andra beskriva er löparlycka?
Och bomben som briserat i min familj... Min mor och far går skilda vägar. Det är inget hemligt på nåt sätt men av hänsyn till de inblandade väljer jag att inte skriva mer utförligt än så här på bloggen. Men det är fritt fram att höra av sej om någon så önskar.
Kramen!
Idag ska jag göra ingenting. Jag har världens ljuvligaste varelse bredvid mej i soffan som med jämna mellanrum kryper upp och gosar in sej i min famn. Jag får pussar på kinderna, halsen och mitt på munnen samtidigt som hon säger "mmmmmmmmmmmm"... Älskade Ella.
Jag hann med en runda i skogen igår. Det blev sju kilometer terräng i 6-fart. Gelébenen kunde trampa ifrån ganska bra stundtals och jag hade till och med ett "hallelujah-moment" när löparlyckan rusade genom kroppen på det där välbekanta sättet som kan göra att håret reser sej på armarna. Tack träningsguden. Även om jag just nu springer i något slags töcken så var det guld att få uppleva den där passionen ett litet ögonblick.
Jag undrar, hur skulle ni andra beskriva er löparlycka?
Och bomben som briserat i min familj... Min mor och far går skilda vägar. Det är inget hemligt på nåt sätt men av hänsyn till de inblandade väljer jag att inte skriva mer utförligt än så här på bloggen. Men det är fritt fram att höra av sej om någon så önskar.
Kramen!
söndag 4 september 2011
Svettig söndag
Inte konstigt att det är jobbigt att kuta när en bit av marken jag står på rämnat...
Dags för distanspass. Övriga familjen på väg till Flygkalaset släpper av mej vid Prinserydsmacken. Tanken är att jag ska ta mej hem på småvägarna över Klerebo, förbi Habo kyrka, Perstorp och slutligen hoppa på Mullsjörunt-spåret i höjd med Mosseslätt för att få ihop en dryg halvmara.
Visst gjorde jag det även denna gången.
Jovisst.
Men det var det tyngsta distanspass jag genomfört de sista åren. Fick börja med att skita (förlåt) vid macken. Inför ett längre pass bara måste min mage tömma sej fullständigt. Jag tror den har fått en fix idé. Jorå, jag hade papper med mej (har ju varit med förut som sagt) men på nåt vis lyckades ett liiiiitet liiiiitet grässtrå fastna mellan skinkorna och låg där och skavde hela vägen hem. Jag försökte ignorera och lyckades hyfsat men tänkte att fan, nu har jag nog fått hemorroider också. Drog en lättnadens suck när jag några timmar senare skådade ett hur ett grässtrå sköljdes ned i golvbrunnen tillsammans med rester av schampoo och duschkräm.
Efter sju kilometer var jag gråtfärdig och lekte med tanken på att ringa efter hämtning. Tuggade i mej druvsocker och sköljde ned med vatten från vätskebältet. En fot framför den andra. Herregud! Har jag verkligen sprungit fyra mil bara för några veckor sedan? Kraftprovet förra lördagen? Det som jag för övrigt hotat med att ni inte ska slippa läsa om... Tar härmed tillbaks hotet. Livet kom emellan. Skit också.
Sen kommer några kilometer av lite bättre flyt iaf men den outtröttliga löparmaskinen lekte kurragömma med mej under i stort sett hela passet. Jag sniglade mej fram och trodde jag skulle snitta på över 7 minuter per kilometer men landade på 6.34 och är riktigt nöjd. Jag gick nämligen uppför fyra långa backar.
Vid nåt tillfälle mitt ute i skogen fick jag nästan lite panik. Tänkte på bomben som briserat i torsdags och blev rädd att jag bara skulle bryta ihop där på vägen. Helt ensam. Men jag höll ihop. Funderade och la pussel och förstod varför jag inte dansade fram och bara var så där löparlycklig på dagens runda.
Här är några av pusselbitarna...
Mullsjö x-trail, förra helgens kraftprov tillika genrep inför Lidingöloppet
Värme, drygt 23 grader och under 3/4 av passet varken vind eller skugga
Konflikt av modell större med fina sonen precis när vi ska åka iväg mot Flygkalaset/löprundan
Spillda tårar, efter den bomb som briserat inom familjen så sent som för tre dagar sedan
Inte konstigt att det är jobbigt att kuta när en bit av marken jag står på rämnat...
Dags för distanspass. Övriga familjen på väg till Flygkalaset släpper av mej vid Prinserydsmacken. Tanken är att jag ska ta mej hem på småvägarna över Klerebo, förbi Habo kyrka, Perstorp och slutligen hoppa på Mullsjörunt-spåret i höjd med Mosseslätt för att få ihop en dryg halvmara.
Visst gjorde jag det även denna gången.
Jovisst.
Men det var det tyngsta distanspass jag genomfört de sista åren. Fick börja med att skita (förlåt) vid macken. Inför ett längre pass bara måste min mage tömma sej fullständigt. Jag tror den har fått en fix idé. Jorå, jag hade papper med mej (har ju varit med förut som sagt) men på nåt vis lyckades ett liiiiitet liiiiitet grässtrå fastna mellan skinkorna och låg där och skavde hela vägen hem. Jag försökte ignorera och lyckades hyfsat men tänkte att fan, nu har jag nog fått hemorroider också. Drog en lättnadens suck när jag några timmar senare skådade ett hur ett grässtrå sköljdes ned i golvbrunnen tillsammans med rester av schampoo och duschkräm.
Efter sju kilometer var jag gråtfärdig och lekte med tanken på att ringa efter hämtning. Tuggade i mej druvsocker och sköljde ned med vatten från vätskebältet. En fot framför den andra. Herregud! Har jag verkligen sprungit fyra mil bara för några veckor sedan? Kraftprovet förra lördagen? Det som jag för övrigt hotat med att ni inte ska slippa läsa om... Tar härmed tillbaks hotet. Livet kom emellan. Skit också.
Sen kommer några kilometer av lite bättre flyt iaf men den outtröttliga löparmaskinen lekte kurragömma med mej under i stort sett hela passet. Jag sniglade mej fram och trodde jag skulle snitta på över 7 minuter per kilometer men landade på 6.34 och är riktigt nöjd. Jag gick nämligen uppför fyra långa backar.
Vid nåt tillfälle mitt ute i skogen fick jag nästan lite panik. Tänkte på bomben som briserat i torsdags och blev rädd att jag bara skulle bryta ihop där på vägen. Helt ensam. Men jag höll ihop. Funderade och la pussel och förstod varför jag inte dansade fram och bara var så där löparlycklig på dagens runda.
Här är några av pusselbitarna...
Mullsjö x-trail, förra helgens kraftprov tillika genrep inför Lidingöloppet
Värme, drygt 23 grader och under 3/4 av passet varken vind eller skugga
Konflikt av modell större med fina sonen precis när vi ska åka iväg mot Flygkalaset/löprundan
Spillda tårar, efter den bomb som briserat inom familjen så sent som för tre dagar sedan
Inte konstigt att det är jobbigt att kuta när en bit av marken jag står på rämnat...
lördag 3 september 2011
fredag 2 september 2011
Fredagsfrågan
Varför?
Jag förstår fortfarande inget. Jag försöker förlika mej med tanken på att jag aldrig kommer att förstå. Livet måste gå vidare ändå. Jag lever i övertygelsen att allt ordnar sej. Jag vet också att det människan ställs inför, det klarar hon. Så hur tungt och mörkt det än är just nu, kommer det att ljusna.
Jag ska försöka förmå mej att komma ut i löpardojjorna i eftermiddag. Snällaste maken har lovat fixa fredagsmaten under tiden. Det känns inte lekande lätt att byta om och sticka ut. Men det är terapi och det får gå i snigelfart och det räcker med fem kilometer. Bara jag gör det.
Varför. Frågan kommer eka i mitt huvud länge till. Men jag är beredd. Det här ska levas igenom.
Trevlig helg.
Jag förstår fortfarande inget. Jag försöker förlika mej med tanken på att jag aldrig kommer att förstå. Livet måste gå vidare ändå. Jag lever i övertygelsen att allt ordnar sej. Jag vet också att det människan ställs inför, det klarar hon. Så hur tungt och mörkt det än är just nu, kommer det att ljusna.
Jag ska försöka förmå mej att komma ut i löpardojjorna i eftermiddag. Snällaste maken har lovat fixa fredagsmaten under tiden. Det känns inte lekande lätt att byta om och sticka ut. Men det är terapi och det får gå i snigelfart och det räcker med fem kilometer. Bara jag gör det.
Varför. Frågan kommer eka i mitt huvud länge till. Men jag är beredd. Det här ska levas igenom.
Trevlig helg.
Published with Blogger-droid v1.7.4
torsdag 1 september 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)