Bakom varje moln finns solen

Det finns många talesätt som jag tycker liksom är uttjatade... Ja, faktiskt. Men att solen finns bakom varje moln går inte att förneka.

Jag vill inte påstå att det är klarblå himmel men det är i varje fall en och annan lucka i molntäcket just nu! Jag är så innerligt tacksam över detta.

Jag funderar samtidigt på varför det vänt uppåt? Så hejdar jag mej och tänker att, näe...det spelar ingen roll. Jag kommer förmodligen inte att få ett rättvist svar på det hur mycket jag än analyserar. Bara att glädjas istället.

Min dag har helt igenom varit bra.

Den började före kl 07 när Ella tjoade på mej från sitt rum. Jag fattade inte riktigt att klockan var "morgon" så jag försökte först få henne att somna om... Det sket sej. När jag sedan kollade på klockan insåg jag att det var lika bra att masa sej upp för att käka lite gröt inför den stundande löprundan som jag bokat med Beata.

En dryg timme senare bar det av i joggingskorna. Härligt väder och härligt sällskap. Hyfsat lätta ben och helt enkelt fantastisk terräng!

Strax över 15 km blev det. Över rötter, på skrå, uppför, nedför, cykelbana, skogsstig... Gud vad roligt det ÄR att springa! Fatta!! Jag vill bara ha mer! Så fort jag kommer hem längtar jag till nästa pass. Sicken galenpanna jag är...

Efter dusch blev det en tur till Jönköping och lunch på bästa matstället, Picnique. Jag åt en helt gudomlig kronärtskockssoppa med kantareller...och massor av grädde! Så nu får vi se hur magen pallar det.

Rundade av på IKEA för inköp av extrasäng innan det var dags för mej att rulla mot öster där jag skulle tillbringa min kväll. Favorit i repris kan jag väl kalla jobbkvällen eftersom jag fick äran att arbeta ihop med min gamla helgkollega R. Guld!

Nu är det dags att sätta sej i bilen och köra hemåt och hoppas att älgarna inte demonstrerar på vägarna ikväll.

Trevlig lördagkväll!

Fint besök

Han var här igår kväll.

Och jag var lyckligast i världen.

Fråga mej inte hur det gick till, men han var definitivt här.

The real Erik. The one and only.

Nångång vid 18-tiden kom han. Och när jag la märke till honom höll jag först andan. Men han stannade så länge att jag ganska snart var tvungen att börja andas igen.

Som jag njöt.

Och som han tycktes mysa.

Jag hoppas innerligt att han stannar länge...

Torsdagstankar

Avslutade min arbetsdag i tid så jag hann plocka upp sonen på hemväg. Det uppskattade han. Men jag såg på hans ansiktsuttryck när han gick mot bilen att det inte hade varit en bra dag idag. Mammahjärtat värker. Arg som ett bi har han varit av och till sedan vi kom hem. Varje stund med "den riktiga Erik" tänder förhoppningen om att nu har det vänt. Ända tills något går emot honom (och ofta vet jag inte ens vad) och han tänder på alla sju cylindrar på en gång. Jag erbjöd honom att köra förbi pappas hus på väg hem från skolan, för det pratade han om att han ville tidigare i veckan. Men nej, absolut inte. Han ville bara hem så fort som möjligt.

Väl hemma grät han över att han inte hade någon att vara med. Många negativa formuleringar om sej själv kom över hans läppar där han satt i trappan och snyftade.

Jag dukade iaf fram lite fika. Vi snaskade i oss pepparkakor med smör och det var ganska lugnt. Jag berättade att jag inte fått tag på Monica på Socialtjänsten. Han reagerar inte på mina ord. Idag är pappasaknaden inte lika intensiv. Helt klart. Idag regerar ilskan och frustrationen.

Lyckas motivera honom till att göra läxorna. Det är kartkunskap, skriva en berättelse färdigt plus en engelskauppgift. Det går över förväntan. Han är förbannad för att jag, som han uttrycker det, tvingar honom. Men detta eskalerar inte som det annars kan göra, utan han koncentrerar sej kanonbra och jag tänker det jag tänkt så många ggr förut. Han är smart, killen. Otroligt smart.

Hittade en föräldrasida på bris.se och knåpade ihop ett inlägg på ett forum där. Kanske någon därute ser det och svarar? Att få kontakt med någon som är i samma sits som vi, eller som jobbat med barn som i liknande situationer vore ovärderligt. Det måste ju finnas iaf någon. Eller?

Jag har medvetet avvaktat med att hämta Ella på dagis. Erik behöver verkligen få känna att han får all min uppmärksamhet om än bara för en timme. Men nu har han satt sej framför datorn och förmodligen fått nog av mej så jag tror jag rullar iväg mot dagis.

Ha en riktigt skön höstkväll. Tänd ett ljus!

Medvetslös men tacksam

Det är den tid på året då många med mej är sådär sjuuuuuukt trötta. För mej är detta mest uttalat på morgonen och idag var det vedervärdigt. Det gör liksom ont i kroppen och jag mår riktigt illa de första minutrarna efter att jag väl masat mej upp. Men när jag sedan kommit upp och duschat av mej, ja då går det faktiskt. Jag är tacksam över att jag åtminstone inte är helt dränerad på ork under eftermiddagarna, när juvelerna i familjen är slitna och det ska fram mat på bordet så fort det bara går. Det är en kritisk stund i vår familj.

Jag är också tacksam över att jag är frisk igen och det firade jag med ytterligare en runda igår kväll. Bästa Beata och jag drog upp till MSOK och rev av 2 x 3,5 km i maklig takt, dvs i en takt som gör det möjligt att lösa världsproblemen samtidigt. Smart att förena nytta med nöje!

Ikväll ska jag packa ned lite kläder inför helgen i huvudstaden, tillsammans med min coola mamma. Det kommer bli fantastiskt!

Hur ser er dag ut?

På promenix med mej själv

Tokhärligt att komma ut.

Men ändå. Jag deppar för att jag inte är iklädd full löparmundering. Ja det är klart.

Samtidigt gläds jag åt att jag iaf är ute och rör på mej lite lätt.

Nu måste det väl ändå ha vänt?

Söndag

En söndag som innehöll sovmorgon till strax före nio.

Frukost i lugn och ro. Perfekt kokta men sådär irriterande svårskalade ägg.

Förmiddag i nationaldräkt. Hann stämma av jobbtider, jobbresor och ''vemsomhämtarpådagisnär'' med maken.

Vi blev av med vinterdäcken från min Saab 9-3. Guld.

Sytt gardin till Ellas rum (rosa med glittriga älvor...) och även till lilla köksfönstret.

Monterat ned studsmattan och plockat ihop i trädgården. Nu är det bara husvagnen som ska in på vinterförvaring innan vi kan säga välkommen vinter och verkligen mena det.

Sorterat och röjt i garaget.

Kvällen avslutades med scones och te. Kändes hur lyxigt som helst.

Värt att notera. Jag har inte tränat.

Favorit i repris

Att träffas i Smögen är på väg att bli tradition för oss och kusinerna Kleveland. Det är en ynnest att ha förmånen att kunna hyra ett helt hus på denna underbara plats som ligger ungefär halvvägs mellan oss.
Det finns gott om plats för lek och bus men också för att kunna gå undan och bara vara.

Vi gör egentligen just inget mer än att bara umgås helt kravlöst och det är väldigt avkopplande. Smögen är liksom lugnet självt och det räcker nära på att komma upp på bron och se ön så blir man lugn i själen.

I helgen har kusinerna som vanligt haft jättekul tillsammans. Erik är stora idolen för Nils men även Nora är förtjust i honom och är blixtsnabb med att sticka sin hand i hans när vi är ute. I andra handen har Erik Nils, som i sin tur håller i Ella. Ja, det är väldigt charmigt att se dem. Tack hela familjen Kleveland! När ska vi göra om det?

Jag klämde in en löprunda igår (8 km i tät dimma) för självklart hade jag träningskläderna med mej. Benen var sugna på lite spring och huvudet likaså. Jag är fortfarande beredd på uppförsbacken som borde komma efter Lidingö men det finns inget som tyder på att den är i närheten. Jag tror kanske jag ska passa mej lite. Nånstans i kroppen finns nog spår av både uppladdning men ffa urladdningen som det innebar i terrängspåret förra lördagen. En elitlöpare varnade just för att fortsätta mala på med träningen i samma utsträckning efter ett långlopp. Det är tydligen inte säkert att man känner behovet av återhämtning. Likväl är det precis lika stort. Hmmmm... Jag fick mej faktiskt en tankeställare när jag läste det.

Till helgen är det ett jätteroligt terränglopp i Skövde. Nämligen Billingehusloppet på drygt 10 km. Jag är helt inställd på att springa. Denna veckan har jag försökt att bara mysspringa. Det har blivit tre pass (men kroppen vill ha meeeeeer). Totalt 22 km vilket är knappt hälften av den veckodistans jag legat på inför Lidingö.

Om det blir som jag vill så springer jag ett par pass veckan som kommer och avslutar sedan med Billingehusloppet på lördag.

Men efter det lutar det åt en tids vila från löpningen. En eller ett par veckor. Jag får se. Har inte funderat klart på detta ännu... Det är nämligen ett visst motstånd mot att verkligen genomföra det hela.

Veckan som kommer ser vi fram emot torsdag. Då kommer nämligen mamma ner på snabbvisit. Ella har redan reserverat en plats till henne i sin säng. Välkommen!

På hemmaplan igen

Sedan onsdag eftermiddag.

Det känns skönt att ha varit uppe och träffat både mamma och pappa. Jätteskönt och märkligt och jobbigt.

Allt på en gång.

I motsats till vad jag trott kom jag iaf hem utvilad för ett par dagar sedan. Ja, jag hade massor av energi faktiskt. Härligt. Och det var förstås ljuvligt att träffa familjen igen.

Igår var jag ute och kutade en runda i skogen kring Stråken. Benen bar inte ett spår av lördagens tremilare. Men visst, det är tuff terräng så jag var förstås inte oberörd. När jag kom ut på hygget innan Trollsjön kände jag en sån tacksamhet till naturen där jag tuffar fram var och varannan dag. Jag har fått mycket ''gratis'' efter att ha tränat i skogarna hemikring. Bättre miljö för ett löparhjärta är svår att finna.

Upplevelsen Lidingöloppet bär jag med mej. Det var fantastiskt. Jag är helhjärtat nöjd med förberedelserna, upplägg och genomförande av loppet.

DESSUTOM.


Dessutom har jag än en gång fått uppleva min kropps osannolika förmåga till återhämtning. Två dagars vila efter loppet och dag tre gav jag mej ut sju kilometer utan minsta lilla känning i benen eller huvudet för den delen. Amazing.

Bestämde mej dock för att hoppa över en detaljerad beskrivning av loppet. Däremot fick jag bilderna från marathon photo igår. De togs vid målgången och jag var totalt omedveten om det där jag flög fram. Ljuvligt. Självklart vill jag dela de med er. Bara att klicka på länken.

http://www.marathon-photos.com/scripts/event.py?event=Sports/GKDE/2011/Lidingoloppet&match=62310&name=Lisa

Ha en fin dag!

Vädergudar på dåligt humör

Scheisse vilket höstrusk! Det blåser och regnar från typ alla håll samtidigt! Och vet ni vad? Jag hade ju tänkt ge mej ut på en liten runda i löparskor!!! Jag har längtat sedan igår. Varför detta väder just IDAG???

Regn brukar normalt sett inte stoppa mej. Jag minns en gång när jag var ute och det verkligen forsade uppifrån. Så pass att mina hörlurar till MP3:n liksom rann ur mina öron när jag var halvvägs... Då började jag garva för mej själv. Det var helt sinnessjukt.

Idag är sista dagen här uppe i Boden. Jag har lite att fixa med innan det är dags att sätta sej på tåget vid 21-tiden ikväll. Ska t ex sticka och krama pappa hej-då och fixa en överraskning till min prins där hemma. Prinsessan har jag redan köpt lite kläder åt. Sedan kommer mina ena moster hit en snabbis ikväll, liksom kusin Stina med lilla bebis Tove och numera storasyster Tilde. Jag har inte bemödat mej ett dugg med att fara runt och hälsa på någon denna gången. Förutom pappa förstås.

Men fan vet hur det blir med den här löprundan...

Noteringar på morgonpromenix med mor

Tog en tidig promenad med fina mamma i den tregradiga morgonluften.

Vi gick över ''broarna'' och när vi kom till kraftstation var jag bara tvungen att fota. Jisses vilken snurr det var på vattnet. Det dånade verkligen.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Tungt men skönt

Ungefär så känns det att vara hemma och uppleva kaoset på nära håll.

Jag har träffat både mamma och pappa. Faktiskt redan igår.

Märklig situation. Minst sagt. Men jag försöker anpassa mej så gott det går.

Jag var så samlad första timmarna men framåt kvällen hade nog mycket sjunkit in och det kändes som att bröstet skulle sprängas av sorgen.

Bara att bryta ihop och gå vidare. Ja.Ungefär så.

Höst ute och jag är fattig

Men varför deppa. Jag gillar ju alla årstider. Hösten innebär inte så mycket förväntningar och det tycker jag är väldigt skönt. Allting backar typ. Som nån slags förberedelse för vintern.

Den här dagen inleddes med ett besök hos tandläkaren. Detta som varit min skräck i alla år känns nuförtiden snudd på mysigt. Men så har jag förmånen att få gå till världens goaste och skickligaste tandläkare. När jag gjorde mitt första besök där för typ 12 år sedan hade jag inte träffat en tandläkare på NIO ÅR! Som ni förstår har jag turen att ha utrustats med bra tänder (eller vad det nu är som gör att det inte så lätt blir några hål) och jag gick igenom den besiktningen för 12 år sedan utan anmärkning. Efter det, och jag skyller på mina graviditeter där illamående och kräkningar varvades med småätande, har jag dock åkt på att laga hål både fyra och fem gånger. Ja idag var nog femte gången jag låg där och hörde borren vina i min mun. Lika lättad som när jag var barn och tvåtusen spänn fattigare kom jag så småningom därifrån. Ses om ett år Frank!

Det känns skitjobbigt att jag inte ska springa på två dagar nu. Hur viktigt jag än vet att det är inför lördagens utmaning så är det surt. Jag har numera svårare att motivera mej till att vila än till att knyta på mej dojjorna och riva av några kilometer. Det är ju så himla tokroligt att springa! Nåväl. Jag låter förnuftet styra. Jag vet vid det här laget när det är dags att prioritera förnuft och låta känslorna få stå tillbaks.

Resorbdrickandet inleddes igår. Fr o m idag laddar jag dessutom på med extra vatten och kolhydrater. Planerar för den underbara Lammfärs som i Orienten ikväll.

Vad laddar ni andra upp med?

Published with Blogger-droid v1.7.4

Helg till ända

Äntligen har vi lyckats montera ihop garderoberna som ska rymma mina kläder efter senaste ommöbleringen. Det gick nästan åt en hel (lör-)dag och ändå kan vi inte skylla på att barnen var besvärliga. Nä, de var exemplariska så vi kunde jobba på riktigt bra. Men snabbt går det ju som sagt var aldrig... Det blev iaf himla fint kan jag avslöja!

Jag hade också föresatt mej att under lördagen hinna höstfixa med husvagnen, så att vi kan parkera den i vinterförvaringen i stort sett vilken kväll som helst framöver. Tömma alla vattenledningar inklusive varmvattenberedaren så gott det går. Plocka bort gasolen. Riva ut alla sängkläder (hurra, mer tvätt!) och se till att jag inte glömt några matvaror nånstans. Det känns jätteskönt att ha detta gjort i hyfsad tdl innan den "riktiga hösten" kommit. Husvagnen är väldigt mycket min bebis och jag småpratar nästan med den medan jag går där och pysslar.

Eriks feber har inte velat ge med sej trots antibiotikabehandling sedan i onsdags. Jag har faktiskt varit orolig när jag dessutom sett hur hans dåliga matlust gjort att han snabbt tappat nåt kilo. Usch vad det märks på den redan smala kroppen. Bestämde mej igår att om inte febern ger sej idag så måste vi uppsöka vårdcentralen igen imorgon. Men hur glad blev jag inte idag när han faktiskt hållt sej feberfri hela dagen! Underbart! Tyvärr håller hostan i sej och ikväll hostade han så han faktiskt till och med kräktes. Så med tanke på att det är utomhus idrottsdag (klasskampen) imorgon har jag bestämt att han får stanna hemma en extra dag. Tydligen var han utsedd till att springa 800 meter för sin klass och han blev förkrossad nu när han inte kan/får vara med. Samtidigt tror jag att det gick upp ett Liljeholmens när han i nästa ögonblick hostade så han kräktes som sagt var. Det går ju faktiskt bara inte att utsätta sej för en sån ansträngning så skruttig som han varit ända till i dag.

Ella däremot får räknas som frisk. Ingen feber sedan i fredags men även hon dras med en ganska jobbig hosta.

I fredags tvingade jag ut mej på en 11 kilometers runda. Sista rycket nu inför Lidingö och det har av och till  känts ganska segt att liksom orka ända fram. Mycket tankar i skallen kring det som hänt mamma och pappa och jag drömmer också om loppet i stort sett varje natt för närvarande. De flesta drömmar är såna där jobbiga när allt liksom bara går fel och kärnan i dem har varit att jag står där på lördag och kommer inte att kunna springa. Alla förberedelser åt skogen alltså. Ja, det är laddat det här. Det förstår ni kanske. I natt drömde jag t ex att det var dagen för loppet och jag var med familjen inklusive mor och far i Göteborg (!). Klockan var tio i två och jag kommer på att jag måste ju äta innan starten kl tre. Oj, vad stressigt! Sen kommer jag på att jag inte hämtat ut nummerlappen. Shit! Det börjar bli riktigt körigt... Så hamnar vi på Burger King (som jag inte alls gillar) och mitt när jag står där går det upp för mej... Vänta lite typ. Lidingöloppet. Går inte det i Stockholm??? Och vi är ju i...GÖTEBORG!!! Fan! Fel stad! All träning och uppladdning åt helvete alltså. Så vaknar jag och känner mej grymt illa till mods. Blir spännande att se vad jag ska drömma denna natten... Men ffa ska det bli spännande att se om jag kommer stå där på startlinjen på lördag och hur isf jag mår när jag kliver över mållinjen!

Sista långa passet inför racet gick iaf av stapeln i eftermiddag. Det var så mycket lättare att komma iväg idag eftersom jag visste att jag skulle ha sällskap på rundan som var planerad till 13 km. Plockade upp Beata (längesen sist) och vi började direkt uppdatera varandra på vad som skett sen sist. Helt underbart trevlig och vips så var vi tillbaks utanför hennes med ca 13 km i benen. Jag stannade inte utan fortsatte uppför backen, mest för att jag inte ville bli kall eftersom vi var ganska blöta. Och benen gick så sjukt lätt att jag bara inte kunde låta bli att ta svängen runt Ruder. Prick 16 km blev distansen och döm om min förvåning när jag inte känner av detta mer än efter en "vanlig" sju kilometers runda. Jag bugar och bockar och tackar kroppen. Hoppas vid träningsguden att detta håller så jag får en fin upplevelse på lördag!

Fred på jorden!

PS Varje gång jag kollar min mail blir jag förvånad...och SKITRÄDD! Där ligger nämligen i inkorgen ett bekräftelsemail med texten "Tack för din anmälan till ASICS Stockholm Marathon 2012". Hjälp! Hur gick detta till egentligen? DS

Livet är som en bok

Du kan inte ändra det som redan är skrivet, men du kan börja på ett nytt kapitel.

Saknar mental styrka. Eller inte.

Just nu längtar jag faktiskt efter att inte ha nåt lopp av Lidingötyp framför mej. Visserligen går Billingehusloppet av stapeln två veckor efter, men det är dryga 10 km och kräver inte alls de förberedelser som Lidingöloppet itself gör.

Sedan bomben släpptes har jag haft en märklig känsla på mina pass. Det har varit tyngre att komma ut och dessutom tyngre att springa. Mest av allt är det huvudet som haft fullt upp och helt enkelt inte varit närvarande under stora delar av löpningen. Helt naturligt med tanke på omständigheterna. Det är "före och efter" på nåt vis. Jag kände mej ju unstoppable innan allt uppdagades. Men varje gång jag är ute noterar jag att efter en sisådär fem kilometer, börjar kroppen svara bättre på ansträngningen. Nånstans långt inne i dimman känner jag att jag är fruktansvärt jäkla stark fysiskt. På den fronten är jag väl förberedd inför uppgiften. Mycket väl. Jag oroar mej dock lite för den mentala. För det är det är så grymt mycket pannben i långa tuffa lopp. Jag har svårt att visualisera och verkligen känna mina mantran. Huvudet pysslar som sagt med annat och är lite smått dränerat just nu.

Hur förbereder jag den mentala delen då?

Svaret är att jag inte vet.

Kanske det enda rätta är att skruva ned förväntningar och målsättning.

Det kanske inte kommer att vara så där fantastiskt kul denna gången som jag hoppats på?

Nä, jag vet inte.

2011 kommer kanske Lidingöloppet att tillfälligt döpas om.

Till Lidingöloppet med smolk i bägaren. Eller Lidingöloppet i resterna av terrorattack.

I så fall vet man ju redan från start att förutsättningarna är annorlunda.

Fram till nu har jag liksom inte ens tänkt tanken att sänka ribban. Jag har bara tänkt på hur jag ska kunna ha lika kul som jag föreställt mej trots rådande omständigheter.

Nu är det annorlunda.

Och vet ni. Under tiden jag suttit här och skrivit har en plan utkristalliserats i min hjärna. En jävla bra plan. Redan nu vet jag att den håller.

Men jag behåller den för mej själv ett tag till. Måste fila lite på detaljerna innan jag delger er den.

Häng med nu!

(Det blev nio kilometer igår. Sneglade inte på klockan en enda gång förrän jag var hemma. I kväll ska jag bråka lite med slalombacken och på onsdag är sista långpasset inplanerat.)

Ta hand om er allihopa. Å glöm inte kommentarerna. Latmaskar.

Helg snart till ända

Tack mysiga Magnus och Lena med grabbs för trevligt sällskap. Det är svårt att inte stormtrivas tillsammans med er. Extra härligt att vi dessutom äntligen fick bjuda igen lite.

Imorgon väntar vardagen med jobb och skola igen. Fast om det blir skola för Erik återstår att se. Han har fortfarande jätteont i halsen och kanske det är bra om han får bli riktigt okej innan han ska tillbaks till verkligheten. Ellas dagis är stängt imorgon och jag och maken har planerat att vara hemma halva dagen var.

Ja, ni hör att livet rullar på ungefär som vanligt. Åtminstone utåt sätt. Riktigt så upplever dock inte jag det. Det känns som att jag lever i resterna av terroristattacken i N.Y. Som att man fumlar i nån slags dimma och allt är bara så oerhört overkligt. Hur många gånger hittills har jag inte hunnit tänka "väck mej ur den här mardrömmen". Säkert är det inte sista gången de orden dykt i mitt huvud.

Jag ska sparka upp mej själv på banan igen i eftermiddag. På med skorna och ut i skogen bara. Bästa terapin alla kategorier. Det står 20 kilometer på programmet, men jag vet inte. Jag tror jag måste skjuta fram detta sista långpass inför Lidingö till mitten av veckan. Bara sticka ut helt kravlöst idag istället. Försökte locka ut Ewa, men hon hade annat på programmet. Undrar om Beata är i form för en sväng. Värt att checka av.

Hoppas ni haft en härlig helg!

Ledig

Och jag behöver det.

Idag ska jag göra ingenting. Jag har världens ljuvligaste varelse bredvid mej i soffan som med jämna mellanrum kryper upp och gosar in sej i  min famn. Jag får pussar på kinderna, halsen och mitt på munnen samtidigt som hon säger "mmmmmmmmmmmm"... Älskade Ella.

Jag hann med en runda i skogen igår. Det blev sju kilometer terräng i 6-fart. Gelébenen kunde trampa ifrån ganska bra stundtals och jag hade till och med ett "hallelujah-moment" när löparlyckan rusade genom kroppen på det där välbekanta sättet som kan göra att håret reser sej på armarna. Tack träningsguden. Även om jag just nu springer i något slags töcken så var det guld att få uppleva den där passionen ett litet ögonblick.

Jag undrar, hur skulle ni andra beskriva er löparlycka?

Och bomben som briserat i min familj... Min mor och far går skilda vägar. Det är inget hemligt på nåt sätt men av hänsyn till de inblandade väljer jag att inte skriva mer utförligt än så här på bloggen. Men det är fritt fram att höra av sej om någon så önskar.

Kramen!

Svettig söndag

Inte konstigt att det är jobbigt att kuta när en bit av marken jag står på rämnat...

Dags för distanspass. Övriga familjen på väg till Flygkalaset släpper av mej vid Prinserydsmacken. Tanken är att jag ska ta mej hem på småvägarna över Klerebo, förbi Habo kyrka, Perstorp och slutligen hoppa på Mullsjörunt-spåret i höjd med Mosseslätt för att få ihop en dryg halvmara.

Visst gjorde jag det även denna gången.

Jovisst. 

Men det var det tyngsta distanspass jag genomfört de sista åren. Fick börja med att skita (förlåt) vid macken. Inför ett längre pass bara måste min mage tömma sej fullständigt. Jag tror den har fått en fix idé. Jorå, jag hade papper med mej (har ju varit med förut som sagt) men på nåt vis lyckades ett liiiiitet liiiiitet grässtrå fastna mellan skinkorna och låg där och skavde hela vägen hem. Jag försökte ignorera och lyckades hyfsat men tänkte att fan, nu har jag nog fått hemorroider också. Drog en lättnadens suck när jag några timmar senare skådade ett hur ett grässtrå sköljdes ned i golvbrunnen tillsammans med rester av schampoo och duschkräm.

Efter sju kilometer var jag gråtfärdig och lekte med tanken på att ringa efter hämtning. Tuggade i mej druvsocker och sköljde ned med vatten från vätskebältet. En fot framför den andra. Herregud! Har jag verkligen sprungit fyra mil bara för några veckor sedan? Kraftprovet förra lördagen? Det som jag för övrigt hotat med att ni inte ska slippa läsa om... Tar härmed tillbaks hotet. Livet kom emellan. Skit också.

Sen kommer några kilometer av lite bättre flyt iaf men den outtröttliga löparmaskinen lekte kurragömma med mej under i stort sett hela passet. Jag sniglade mej fram och trodde jag skulle snitta på över 7 minuter per kilometer men landade på 6.34 och är riktigt nöjd. Jag gick nämligen uppför fyra långa backar.

Vid nåt tillfälle mitt ute i skogen fick jag nästan lite panik. Tänkte på bomben som briserat i torsdags och blev rädd att jag bara skulle bryta ihop där på vägen. Helt ensam. Men jag höll ihop. Funderade och la pussel och förstod varför jag inte dansade fram och bara var så där löparlycklig på dagens runda.

Här är några av pusselbitarna...

Mullsjö x-trail, förra helgens kraftprov tillika genrep inför Lidingöloppet
Värme, drygt 23 grader och under 3/4 av passet varken vind eller skugga
Konflikt av modell större med fina sonen precis när vi ska åka iväg mot Flygkalaset/löprundan
Spillda tårar, efter den bomb som briserat inom familjen så sent som för tre dagar sedan

Inte konstigt att det är jobbigt att kuta när en bit av marken jag står på rämnat...

<3

Published with Blogger-droid v1.7.4

Fredagsfrågan

Varför?

Jag förstår fortfarande inget. Jag försöker förlika mej med tanken på att jag aldrig kommer att förstå. Livet måste gå vidare ändå. Jag lever i övertygelsen att allt ordnar sej. Jag vet också att det människan ställs inför, det klarar hon. Så hur tungt och mörkt det än är just nu, kommer det att ljusna.

Jag ska försöka förmå mej att komma ut i löpardojjorna i eftermiddag. Snällaste maken har lovat fixa fredagsmaten under tiden. Det känns inte lekande lätt att byta om och sticka ut. Men det är terapi och det får gå i snigelfart och det räcker med fem kilometer. Bara jag gör det.

Varför. Frågan kommer eka i mitt huvud länge till. Men jag är beredd. Det här ska levas igenom.

Trevlig helg.

Published with Blogger-droid v1.7.4