Oss tjejer emellan

Vi har det riktigt mysigt på tu man hand, Ella och jag. Enligt rapport från grabbarna så går det ingen nöd på dem heller, på O-Event i Borås. Nattsprinten igår var ingen höjdare tyckte Erik men det var härligt att höra honom berätta om dagens downhill sprint. För den hade rullat på riktigt bra. 

Att helgen inte skulle innehålla så mycket av träning har jag varit mentalt inställd på. Men i förrgår fick jag frågan av Heléne, om jag hade lust att springa en sväng med henne och Poppy på lördag förmiddag. Först svor jag lite eftersom det kändes rätt kört. Men sen tänkte jag att "vad tusan, jag måste ju iaf försöka ordna barnvakt". En dryg timme liksom. Hon kanske kan leka hos nån kompis? Ja jag tänkte till och slängde ut en krok åt två håll. Och tänka sej! Jag fick napp på båda ställena! Underbara människor! 

Så Ella fick leka ett par timmar. Och jag oxå, på mitt vis. Och som grädde på moset blev vi bjudna på sopplunch! Jag måste erkänna att jag kände mej nästan omtumlad av att allt liksom gick i lås. Så TACKSAM! 

När vi åkte från Höganäs (nä inte det med keramik...) stannade vi och i handlade mat för kvällen och en påse lördagsgodis slank oxå med! 

Entrecote, klyftpotatis och bearnaisesås med ett glas rött till (okej, Cola till Ella) framför Så mycket bättre blev en perfekt avslutning på den här lördagen. 

Tack för bästa sällskapet min mysiga prinsessa!

Jag har fått mina ben åter!

Jag lurade med mej Jeanette och Sören på en drygt 11 km lång skogsrunda med pannlampa igår. Så galet mysigt det är att lufsa fram i en kolsvart skog alltså! Helt klart en vanesak att köra med pannlampa. Det är fullt fokus på att sätta fötterna rätt mellan rötter och ojämnheter och inte speciellt bra koll på omgivning för övrigt. Men som sagt en riktig favorit hos mej! Jag grät ju inte precis när jag dessutom kände att min kropp var med på noterna!

Men ikväll förväntade jag mej INTE några löpvilliga ben. Mötte upp klubbkompisarna och vi var ett bra gäng idag! Sjukt skoj alltså! 

Vår lilla maskot Svea var lika uppspelt som vanligt. Svea är för övrigt en väldigt charmig fyrbenting som inte haft ett så kul liv fram tills för en tid sedan. Då omplacerades hon och hamnade alltså hos en MSOK:are som sedan dess haft med henne på ffa torsdagsträningarna. På så sätt blev hon en del av oss! MSOK-kläderna blev nån slags trygghet och så fort hon ser dem mår hon som en prinsessa. En riktig solskenshistoria!

Men åter till dagens pass. Jädrar vad skön känsla i kroppen alltså! Inte för att det gick så rasande fort, men benen var precis mina vanliga ben och det var vansinnigt härligt! Jag hade bestämt mej för max 7 km och var lite nyfiken på hur vaderna skulle reagera om jag snörade på mej mina älsklingar x-talon 212. Döm om min förvåning när de inte protesterar ett skit! Jag var så så lycklig! 

Det har varit flera veckor av tunga pass (både fysiskt och mentalt) där jag litegrann undrat vad som är fel med mej. Dessa toppades med träningsvärk från yttre rymden typ, efter rundan med (eller efter...) Raven. 

Men uppenbarligen har jag hittat igen gammelbenen nu. De som på riktigt älskar att springa. Som njuter mer av träningspassen än raceday liksom. 

Tror fan att jag är glad!! 

Glad blev jag oxå igår, när jag stötte ihop med en person som jag alltid haft ett gott öga till. Och som tyvärr varit svårt sjuk en tid men nu, såvitt jag förstår, friskförklarats. Att det kunde göra mej så varm i hjärtat var jag inte förberedd på. Men åh! Den kramen! Heja dej i fortsättningen! 

Skakades sedan tyvärr om rejält efter att en tragedi inträffat i min hemstad inatt. En kvinna bara några år yngre än jag dog oväntat inatt och lämnade man och två barn efter sej. 

Åter känns det rätt B att haka upp sej på triviala ting som att fönstren är smutsiga här hemma eller på något som en mindre trevlig kollega kläckt ur sej på eftermiddagens möte.

Det finns annat i livet. 

As if you didn't know...

Det tål att upprepas. Hursomhelst.

Så när vår fina lilla prinsessa inte kunde somna nyss för att hon var rädd för vulkaner... Då kändes det jäkligt lätt att krypa ned bredvid henne och bjussa på att hon fick somna med min arm om sej. 

Snart övningskör hon. Då kommer jag sakna de här läggningsprocedurerna. Bombis. 

Hur mår ni då??

Tokeffektiv tisdag

Väldigt stolt över mej själv!! 

Och detta trots att jag försov mej en timme och dessutom nästan missade att jag hade tid hos tandläkaren kl 15. Tack gode Gud för påminnelse via sms! 

Som vanligt när man försovit sej infinner sej nån slags hyperstressad känsla som ofta sitter i hela dagen. Men jag vet inte om det var just den som gjorde att jag hade ett grymt flow på jobbet. Idag har jag suttit och knåpat ihop ett material som ska användas i hemsjukvården inför delegering av insulingivning till hemtjänstpersonal. Helt klart är det inte, men nu behöver jag att andra ska tycka till innan jag kan slutföra det.

Efter att ha fått konstaterat att det inte fanns några hål att laga i mina tänder hämtade jag Ella på fritids och åkte hem för att grädda pannkakor. Som alltid numera gör jag dem på fullkornsdinkelmjöl och barnen älskar det! Till mej själv stekte jag coltingvarianten och hade hallon till. 

Sedan såg jag att vi hade ovanligt gott om tid till löpträningen vid klubbstugan som idag dessutom innebar fika efteråt. Så jag bakade en av mina favoritkakor, nämligen Norrlandskaka. 

Sedan åkte vi upp till MSOK-stugan och jag hoppades Jeanette skulle hinna dit med sina hundar för då hade vi tänkt turas om och springa och låta Ella passa Happy. Björn är nämligen på kundbesök med hotellövernattning. 

Men nix. Inga fyrbenta barnvakter dök upp så jag tog med mej Ella in i gymet istället. Lite surt när vi var så många på träningen!! Men helt klart bättre än ingen träning alls. 

Så det blev 15 min uppvärmning på löpband och sedan 30 minuters styrketräning. Och om sanningen ska fram så tror jag det var precis vad mina ben var mottagliga för! 

Det är för övrigt dag 2 i plankutmaningen och precis som igår 20 sekunder som gäller. Har slarvat lite med bålstyrkan det senaste och även om jag inte har några problem med 20 sekunder så blir det extremt tydligt vad mycket färskvara muskelstyrka och uthållighet är. Mitt pers i plankan är 3 minuter och det ska bli riktigt spännande att se om jag lyckas fullfölja utmaningen. Isåfall kommer det perset att vara historia om bara 28 dagar! 

Nu ska ni få njuta av en bild på min alldeles egenhändigt bakade MSOK-kaka. Någon pysselmorsa blir jag aldrig och jag är allt annat än begåvad med kreativa fingrar. Men ungdomarna tyckte kakan var god iaf och det är ju huvudsaken! 

Klantarsle!!

I mitt arbete får man helt enkelt inte göra fel. Ändå händer det. 

Idag var det jag som gjorde fel. 

Jag har förmodligen gjort fel tidigare i mitt yrkesliv, men utan att jag fått veta det. Den enda gång som jag vet att det blev fel var när jag var student ute på praktik på Med 7 i Eksjö. Då gav jag en slemlösande brustablett till fel patient. Och detta pga att jag inte förstått vem på salen som var 2:3. Åh, vad jag grät. Glömmer det ALDRIG.

Så händer det idag igen. 

Jag kommer in till en patient vid 8-tiden för att iordningställa en dosett. Dosetten är helt tom och jag reflekterar för en tiondels sekund över om hon fått dagens dos. Ungefär samtidigt ber undersköterskan som är inne hos patienten (för övrigt en bemanningskollega) mej att ge morgondosen eftersom hon "inte har några nycklar till medicinskåpet". 

Varför i helvete sa jag inte "nej"?? Det där med att överlämna läkemedel är ju undersköterskornas uppgift!

Nähäpp. Syster duktig plockar fram morgondosen ur dosett samt river också av dospåsen. Kollar på dospåsen. Japp. Rätt patient, antal tabletter i påsen stämmer och idag är det ju tisdag den 5 november och klockan är 8. 

Tar du dina tabletter med vatten? Aha. Okej. Varsågod. 

Sedan vänder jag mej om för att signera på avsedd lista och...

Någon annan har redan signerat att de givit dagens morgondos!!! Det är ju måndag idag! 4 november! Herregud!

Vänder mej igen, mot patienten, och ser hur hon ställer ifrån sej vatten glaset. 

Ungefär i detta ögonblick stannar typ tiden. Det snurrar i huvudet och jag börjar må grymt illa samtidigt som jag säger lite halvhögt "skjut mej, hon har fått dubbel dos, jag gav dubbel dos, skjut mej". 

Tur att de flesta äldre hör illa för patienten reagerade inget på det jag sa. 

Alltså ångesten. 

Ångesten innan man hunnit kolla upp vad hon fått i sej...

Ni anar inte. 

Nu gick det trots allt väldigt bra för patienten. Det gick att justera doserna som hon ska ha imorgon utan att patienten riskerade att komma till skada. Jag är oerhört lättad över det! 

Men jag blev aldrig riktigt mej själv sedan det här hänt. Jag kände ett motstånd mot att träffa patienter hela dagen och jag tror det hängde ihop med att jag var så jäkla rädd. Rädd för mej själv. Och jag kände mej så totalt värdelös! 

Jag kan knappast betraktas som slarvig. Jag vet oxå så väl att ingen är ofelbar. Men att jag skulle göra fel i en sån basal situation där jag för fan LÄR UT till vårdpersonal hur de ska arbeta. Vilka kontroller de ska göra osv. Det kändes riktigt tungt. 

Innerligt tacksam över att hon inte stod på några tyngre läkemedel än hon faktiskt gjorde.

Men så. Nu har jag gjort precis allt jag kunnat efteråt. Både i min yrkesroll och som privata Lisa.

Skrivit av mej här efter avslutat arbetspass.

Dessutom kört ett bra pass på crawlskolan med mycket lindriga känningar av mina onda ben.

Blåser nog ur resten på intervallerna imorgon. Både av ångest och träningsvärk. 

God natt!

För jävla bra!

Precis hemkommen från Mullsjörevyn och snacka om väl investerade pengar! Den var riktigt riktigt bra! Så häftigt att se bybor i en helt ny situation och att de dessutom verkligen kom till sin rätt. Jag är mäkta imponerad! Stolt över att bo här!

Bild lånad från jnytt.se

Med tanke på hur invalid jag var igår känns det nästan overkligt att jag är så bra i benen som jag är idag. Då är det lätt att tänka att "fan, jag skulle kämpat mej runt igår iallafall". Men ärligt talat så tror jag inte att jag känt mej så här idag isf. Och jag hade som jag skrev egentligen inte mycket att välja på... Jag har inget emot att komma sist i en tävling, men att förnedra mej genom att stappla runt en bana "bara för att" och sedan kanske tvingas vila helt en period. Det är inte jag. Det känns alltid så mycket lättare att leva med konsekvensen av något om man varit med och gjort ett medvetet val.

Min plan idag var inköp av Diklofenak och helvila. Men jag känner inte att jag har behov av antiinflammatoriska tabletter, så jag avvaktar. Snarare känner jag att det skulle vara skönt att springa en runda. Ja, faktiskt. Men det är nog inte så troligt att jag kommer ut ikväll. 

Kanske ska göra ett medvetet val och bestämma mej för vila?

DNF

Jag har gjort det. 

Idag bröt jag för första gången ett lopp.

Vaknade och kände mej i fin form. Fortfarande ont i framsida lår, men fullt hanterbart och dessutom var jag riktigt sugen på att springa!

Packade ihop och rullade ned för att plocka upp Kjell och Jessica och i Bottnaryd väntade även Anna. 

Stannade och åt lite lätt strax efter Borås. Kroppen kändes inget sämre än på morgonen.  

Så när vi stigit ur bilen framme vid Skatås och började promenera mot nummerlappsutdelningen ger sej plötsligt sätesmuskeln tillkänna. Aj!

What?? Det var ju framsida lår som bråkat! Och nu hade jag typ svårt att gå uppför!! Tänkte dock mest att det nog berodde på att jag suttit stilla i bilen för länge. 

Gjorde mej iordning och rullade iväg på en liten uppvärmningsrunda med Kjell. Hade bestämt mej för att se till att vara riktigt varm när starten gick. Men direkt som jag började småjogga kände jag en otäck smärta i sätesmuskeln. Allra mest på höger sida. Flaggade lite till Kjell om att jag kände mej VÄLDIGT osäker på huruvida jag skulle kunna ta mej runt den 19 km ganska kuperade och delvis tekniskt krävande banan. Gjorde vad jag kunde när det gäller uppvärmning och lätt stretch. 

Starten gick och jag trippade iväg. Anmäld i tävlingsklass som jag var så stack startfältet iväg rätt snabbt. Jag hade inte en chans att haka på så jag la mej i strax under 6-tempo och försökte känna mej stark i att jag iaf vågade starta även att jag inte kunde springa som önskat. Och med lite tur skulle det onda kanske släppa av successivt. 

Men idag var turen på nån annans sida. För smärtan i sätesmuskeln avtog inte ett dugg. Istället började det stråla ned i baksida lår och jag insåg då att jag kanske inte borde fortsätta. 

Spanade in passerande löpare som jag egentligen borde sprungit ganska jämnt med. Huvudet ville öka farten men samtidigt kände jag att jag verkligen inte sprang med mitt "vanliga" steg. Inte för fem öre faktiskt. 

Alltså.

Inget av det jag ville ha ut av dagen var inom räckhåll.

Jag njöt inte, jag kunde inte "bara mysspringa" och jag hade inte ens kul! 

Saken var biff. Ett förhållandevis enkelt beslut var fattat. 

Jag kliver av.

Så efter drygt 9 km knäppte jag loss nummerlappen och meddelade en funktionär att jag bryter.

Fick skjuts tillbaks till start- och målområdet av en trevlig dalmas. Sedan väntade jag in resten av gänget. Ja, Kjell var ju redan duschad och klar. Han knep f.ö. en skitsnygg andraplats i sin klass när han kommit in på tiden 1.14. Anna dundrade in på 1.32 och Jessica på 2.10 nånting. Fantastiska prestationer som ni hör!

Gläds med dessa människor och har faktiskt vuxit en smula i och med min DNF.

När det tydligt känns att man går illa åt kroppen var det faktiskt inte alls förenat med en så stor besvikelse. Nä, det är precis tvärtom! 

Jag är mycket mycket stolt över att jag lyssnade på min kropp. 

Nu blir det nog en hel del alternativ träning ett tag. Och en kur Diklofenak. Är snart tillbaks på banan. 

Tack!

Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för Lisa

Härmed meddelas att jag idag kan sätta mej ned på en stol utan att hålla emot med armarna. Jag klarar oxå att gå nedför trappan med bara hälften av stödet mot trappräcket, jämfört med gårdagen.

Så det finns hopp! 

Inte för att jag känner mej speciellt taggad för uppgiften. Men imorgon ska 19 km terräng kring Skatås i Göteborg avnjutas. Banan ska tydligen vara helt i min smak men jag har en känsla av att jag inte är tillräckligt förberedd för att kunna plocka fram mina (jämför inte med nån annan än mej själv!) snabba ben. 

Så det ska bli en 19 km lång upptäcksfärd eftersom jag aldrig sprungit loppet förut. 

Och om målsättningen är att ha kul kan man egentligen inte misslyckas. Även om startnumret (199) mest låter som en prislapp. 

Häng med mej på Finalloppet!