Idag var det jag som gjorde fel.
Jag har förmodligen gjort fel tidigare i mitt yrkesliv, men utan att jag fått veta det. Den enda gång som jag vet att det blev fel var när jag var student ute på praktik på Med 7 i Eksjö. Då gav jag en slemlösande brustablett till fel patient. Och detta pga att jag inte förstått vem på salen som var 2:3. Åh, vad jag grät. Glömmer det ALDRIG.
Så händer det idag igen.
Jag kommer in till en patient vid 8-tiden för att iordningställa en dosett. Dosetten är helt tom och jag reflekterar för en tiondels sekund över om hon fått dagens dos. Ungefär samtidigt ber undersköterskan som är inne hos patienten (för övrigt en bemanningskollega) mej att ge morgondosen eftersom hon "inte har några nycklar till medicinskåpet".
Varför i helvete sa jag inte "nej"?? Det där med att överlämna läkemedel är ju undersköterskornas uppgift!
Nähäpp. Syster duktig plockar fram morgondosen ur dosett samt river också av dospåsen. Kollar på dospåsen. Japp. Rätt patient, antal tabletter i påsen stämmer och idag är det ju tisdag den 5 november och klockan är 8.
Tar du dina tabletter med vatten? Aha. Okej. Varsågod.
Sedan vänder jag mej om för att signera på avsedd lista och...
Någon annan har redan signerat att de givit dagens morgondos!!! Det är ju måndag idag! 4 november! Herregud!
Vänder mej igen, mot patienten, och ser hur hon ställer ifrån sej vatten glaset.
Ungefär i detta ögonblick stannar typ tiden. Det snurrar i huvudet och jag börjar må grymt illa samtidigt som jag säger lite halvhögt "skjut mej, hon har fått dubbel dos, jag gav dubbel dos, skjut mej".
Tur att de flesta äldre hör illa för patienten reagerade inget på det jag sa.
Alltså ångesten.
Ångesten innan man hunnit kolla upp vad hon fått i sej...
Ni anar inte.
Nu gick det trots allt väldigt bra för patienten. Det gick att justera doserna som hon ska ha imorgon utan att patienten riskerade att komma till skada. Jag är oerhört lättad över det!
Men jag blev aldrig riktigt mej själv sedan det här hänt. Jag kände ett motstånd mot att träffa patienter hela dagen och jag tror det hängde ihop med att jag var så jäkla rädd. Rädd för mej själv. Och jag kände mej så totalt värdelös!
Jag kan knappast betraktas som slarvig. Jag vet oxå så väl att ingen är ofelbar. Men att jag skulle göra fel i en sån basal situation där jag för fan LÄR UT till vårdpersonal hur de ska arbeta. Vilka kontroller de ska göra osv. Det kändes riktigt tungt.
Innerligt tacksam över att hon inte stod på några tyngre läkemedel än hon faktiskt gjorde.
Men så. Nu har jag gjort precis allt jag kunnat efteråt. Både i min yrkesroll och som privata Lisa.
Skrivit av mej här efter avslutat arbetspass.
Dessutom kört ett bra pass på crawlskolan med mycket lindriga känningar av mina onda ben.
Blåser nog ur resten på intervallerna imorgon. Både av ångest och träningsvärk.
God natt!
2 kommentarer:
Ja fy vilken ångest! Jag har gjort en annan grej när jag var nyfärdig. Jag jobbade på en demensavdelning, helt färsk ssk. Jag satt o matade en patient i matsalen och en anhörig satt vid sin pappa som åt själv. Det var väl ett par till patienter vid bordet, alla var MYCKET gravt dementa och det gick inte att kommunicera med dem. Den anhöriga frågar mig vad pappan har gjort på handen, där han hade ett förband å jag berättar det. Nån dag efteråt blir jag uppkallad till chefen som åxå var MAS som berättade att anhörig vill anmäla mig för brott mot tystnadsplikten. WHAT!? Jag var helt chockad! Jag såg ju legitimationen o allt möjligt ryka (man ser ju det värsta scenariot...) MEN - det jag vill säga är egentligen att det lärde mig otroligt mycket om tystnadsplikt, vara försiktig när man säger nåt o till vem osv. Konsekvenserna av det jag gjort gentemot pat o anhörig? Absolut ingenting. Men en lärdom för mig. Se det som det! KRAM!
Jag tror mån behöver vara sjuksköterska för att förstå hur det känns... Tack Helene och kram tillbaks!
Skicka en kommentar