Kärt återseende som tydligen gjorde mej modig?!?

En händelserik dag är snart till ända.

Hade inriktat mej på att vara ledig till efter lunch idag. Men ödet (?) ville annorlunda. Tio över åtta ringde bokningen och undrade om jag kunde tänka mej att jobba några timmar "på andra sidan sjön". Jojomän! Jag är på!

Kom iväg så småningom och möttes av min f.d. helgkompis. Så kul att träffa honom efter ganska lång tid. Blev ganska omgående påmind om episoder vi haft under våra helgpass... Gud vad vi garvat! Sjuk humor är bara en av flera gemensamma nämnare oss emellan. Javisst var det värt att stressa iväg!

Eftermiddagen innebar avslutning på etiken där vi skulle formulera en gemensam värdegrund. Mycket utsvävningar blev det dock men synnerligen intressanta sådana. Mot slutet fick jag för mej att läsa upp min lilla berättelse om när jag mötte Alice. (Finns att läsa som ett inlägg i bloggen från 14 januari.) Blev plötsligt både nervöst och känslosamt att läsa upp nåt jag skrivit själv! Vilket jäkla infall. Fan! Nä, jag slog bort de negativa tankarna ganska fort. Vilade istället i att jag faktiskt bara rätt och slätt kände för att dela med mej av vårt möte och kanske bjuda mina kollegor på ytterligare en sida av mej som de flesta av dem inte hade en aning om! Måhända kommer det mer om andan faller på.

Blev sen hem men gulliga Beata hämtade prinsessan på dagis. Kan inte tacka henne nog. Visst hade det funkat att jag ringt dagis och bett om ursäkt och sagt att jag var sen. Men att ha folk omkring sej som ställer upp på ett så okomplicerat sätt är ovärderligt. Jag tror jag uppskattar det extra mycket eftersom vi inte har några släktningar på nära håll.

Lyckades komma ut på en liten löprunda ihop med Beata också. Rehabjogg kallar jag den sväng på fem kilometer som vi lufsade runt och tjatade om ditt och datt. Nu är hon på G igen, kompisen min, utan några direkta känningar i benet, så då handlar det om att mjukstarta. Jag är lika glad som hon när hon är "hel" och lika deppig när hon har ont! Ha ha ha... Snart snart är det dags för distanspass (6/2) och blir det så bra som jag hoppas så är vi åtta-tio tokstollar som ska ge oss ut tillsammans. Filar nu lite på tänkbara rundor och hur vi ska göra med vätska och energi bl a. More is yet to come! ÖNSKAR att jag inte avskräcker någon utan att så många som möjligt vill hänga på.

Min knasiga puls är fortfarande lika knasig. Känner inte av det alls. Bara att klockan registrerade max på 193 i lördags och idag på 234. Vad i helvete säger jag bara??? Ruskar på huvudet och kör vidare med motiveringen att jag aldrig vetat om detta om jag inte använt pulsklocka. Go girl!

Nu...sängen! Natti!