Om livet är en meter långt har jag förmånen att få vara med de sista två-tre centimetrarna. Det mina vänner, är mycket mer än ett arbete. Det är en ära.
Idag när jag var på väg genom en korridor till en patient noterade jag att en kofta hängde på en galge. Mitt på väggen liksom. Jag kunde inte låta bli att stanna upp. Varför hängde den koftan DÄR??
Precis ovanför koftan satt en lapp. Och på lappen stod med knarriga bokstäver:
"Tiden skiljer ungdomsvänner och tillslut du ingen känner.
Men när du denna koftan har, minns du säkert vem jag var."
Så stod ett namn längst ned på lappen. Och ett år, 2007.
Jag log lite för mej själv. Vad fint! Utan att känna personen drog mina funderingar iväg, kring vem hon varit och hur hon sett ut.
Visst var det härligt gjort av henne? Att lämna ett spår, ett minne efter sej på det sättet?
Än en gång, det är en ära att få jobba med människor på det sätt jag gör. Aldrig skulle jag vilja byta. Aldrig.
Published with Blogger-droid v1.7.1
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar