All respekt till alla ensamstående med barn. Wow vilka hjältar. Jag undrar hur ni får ihop era liv...
Nästan en vecka har nu gått och jag har haft minst ett sammanbrott om dagen. Jag konstaterar (skyller på) att vår familj inte är anpassad efter de förutsättningar som ensamstående har, utan vår situation bygger på att vi är två vuxna som hjälps åt. Det känns lite skönt att tänka så.
Jag hade planerat att fly till farmor och farfar i Motala i helgen. Dels för att få ett litet avbrott och kanske gå på badis på lördag men också till stor del för att få möjlighet att ge mej ut och träna. Jag märker att jag blir lite smått tokig av att inte få träna som jag brukar och paniken inför hur jag ska klara 45 kilometer den 10 december växer i takt med att jag inte kan "springa fritt". Fy vad bortskämd jag är. Jämfört med hur jag har det dessa ynka två veckor känns det verkligen som att jag kan "springa fritt" bara maken är hemma. Verkligen.
Tyvärr har farfar åkt på en förkylning så vi får väl se imorgonbitti hur det utvecklats. Lite onödigt att utsätta oss för smitta om han är genomförkyld. Sånt är livet. Man måste gilla läget, gilla gillalala läget...
3 kommentarer:
Tänk om vi var liiite närmare varandra. Livet skulle kunna vara lättare då. Hoppas farfar piggar på sig så ni kan åka och hälsa på. Kram
Kommer ni inte iväg till Motala så finns vi lite längre ner i backen. Fam Olins planering för söndag har två alternativ och det ena är ju att våra små ljuveler, kanske de stora med, kunde vara med herr Olin och så fick vi mammor springa fritt. Alt två är att jag eller hela familjen åker och shoppar men då kan vi inte ut i skogen i dagsljus.
Vi hörs, Kram
Tack kompis. Om inte annat kanske vi får till det nästa vecka!
Skicka en kommentar