Jag noterar en markant förbättring i flytet här hemma ikväll. Samtidigt ser jag likheterna med hur det funkade förra hösten när Björn var borta i två veckor. Knorr, protester, tårar av saknad och oroliga nätter (vilket vi är annars är förskonade från) nästan hela första veckan. Sedan släppte det liksom.
Mornarna har hittills varit kanon och jag har berömt båda barnen för hur de bitit ihop och skyndat sej utan bråk.
Kvällarna däremot har kunnat urarta rätt stort. Högljudda protester över minsta sak och till sist har jag helt enkelt inte orkat mer...
Men nu ikväll har det varit helt annorlunda. Lugna och harmoniska barn som ätit ordentligt, fått glass med chokladsås som belöning och när bolibompa var slut snällt kröp ner i sin säng alternativt ställde sej i duschen.
Vad skönt.
Jag är typ tusen procent medveten om att deras protester till stor del beror på hur vi vant dem att det brukar fungera här hemma. Och nu är det ganska mycket krock i sammanhanget samt en trött mamma som ändå tycker att vi kirrar det här rätt bra.
I alla fall när vi gör det tillsammans.
Jag kommer fortsätta att beundra alla er som lever ensamma med ett eller flera barn till jag dör.
God natt älskade!
1 kommentar:
Jag håller med dig, det kan inte vara lätt att vara ensamstående. De är värda all peppning de kan få, men det är du nu också när du är solo med barnen. Ha det gott kära Lisa. Kram
Skicka en kommentar