Tre paltar senare sitter jag här med ögonen i kors. Erik klämde två. Ella som är under inlärning åt en halv. Bra jobbat mina barn! Det märks att det finns rejält norrbottniskt blod i er båda. Jag är så stolt.
Lite dåligt samvete över att Björn missar kalaset, men det får väl bli favorit i repris ganska snart bara han kommer hem från Tyskland.
Jag blev lite sentimental under tiden jag fixade med palten. Min fina paltslev som Bertil gjort till min födelsedag 950502. Så sorgligt att han inte är med oss längre.
Och mormor...som väl är den som lärt mej koka palt. Inte så att jag direkt gjort det under hennes handledning, men åtskilliga gånger äro de då jag sett henne förbereda och så småningom färdigställa en paltmiddag. Mormor har egentligen aldrig kunnat dela med sej av sina recept eftersom alla ingredienser varit "på en höft". Sötaste lilla mormor. Ändå har jag genom att iaktta henne lyckats få knas på hur en paltsmet ska vara i konsistensen för att paltarna varken ska bli för lösa eller för hårda. Hur jag gör?? Tja, det är såklart "på en höft"! Om jag bara bodde lite närmre dej mormor, så skulle du få smaka!
Nej det blev ingen resa till Motala. Jag vet inte riktigt vad exakt som fällde avgörandet. Men jag tror det var trötthet. Trötthet hos både mej och barnen. Så efter lite överläggningar med mej själv beslöt jag att så får det bli. En hemmahelg. Punkt slut. Och jätteskönt. Ett löppass blir det imorgon iaf, tack vare familjen Olin. Så då blir jag inte helt sinnessjuk nu heller. Ha ha ha...
Saknar maken men njuter så gott det går av två ljuvliga barn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar