Jag tror aldrig tidigare jag upplevt att hösten har passerat så fort som i år. Idag är det andra advent och bara två helger till jul. Både härligt och skrämmande på samma gång. Härligt för att jag (tror att jag) tycker mycket om julen och för att i år är första gången som vi firar julafton bara med oss fyra i familjen. Skrämmande för att tiden går alldeles åt skogen för fort.
Om inte vädergudarna får nåt ryck nu så ser det iaf ut som att vi får en vit jul. På altanen hemma har snön legat orörd sedan den började falla för en och en halv vecka sedan. Jag gissar att det är närmare 40 cm snö på altanräcket. Tack vare snötillgången har vi skoterkörda skidspår ute på Ryfors golfbana och idag gav jag mej ut för att testa dem. En slinga på 8,5 km och en på 4,5 km finns att tillgå och det blev ett varv på varje. -5 grader och vacker vintersol är helt optimala förutsättningar och det gick väl ändå ganska hyfsat för att vara premiär på längdskidorna. Förra året åkte jag inte en enda gång ens. Året innan det blev det nog ett par vändor och ungefär så har väl min skidkarriär sett ut. Ett pass på skidor är ett missat pass i löparskor. Det var min inställning.
Jag tänker annorlunda nu. Efter vårens strul med vänster knä blev alternativ träning en möjlighet till att överhuvudtaget kunna träna. Och ganska snabbt märkte jag att faktiskt blev en bättre löpare när jag blandade in andra träningsformer i mitt schema.
Så att dagen pass på längdskidorna skulle innebära ett missat löppass har inte ens funnits i min tankevärld. Skönt att ha funnit så många sätt att träna på bara.
Dock så är och förblir löpningen nummer ETT på listan. Det blev jag varse så sent som på min runda igår kväll. Jag log hela tiden och njöt av varje steg. Att ta sej fram i löparskor är speciellt. Det är starka känslor och kloka tankar som väller fram när jag är ute och kutar. Igår var det det stundande Tomtetåget som upptog mina tankar. Det är lätt att tvivla på sin förmåga när man har en distans på 45 km framför sej. Speciellt den här tiden på året, när det är lite allmänt kärvt att löpträna. Dessutom vet man aldrig riktigt från gång till gång hur 45 km påverkar kroppen. Jag vet att jag är tillräckligt väl förberedd rent fysiskt för att klara sträckan så jag håller tummarna för och visualiserar också att jag dessutom har en jävligt bra dag!
Men som sagt var. Jag är ödmjuk inför kroppen. Ödmjuk inför distansen.
En träningsform som till viss del konkurrerar med löpningen om första platsen är dock simningen. I fredags besökte jag simhallen igen och slog till på 1000 meter fritt. Det är en vidunderligt mäktig känsla att bara lägga sej i vattnet och simma iväg. Att hitta rätta rytmen och bara lägga längd efter längd bakom sej. Ja, jag ska nog banne mej försöka mej på 1500 meter nästa gång...
En hel del träning denna helg alltså. Städningen har jag sparat. Det är bara tvätten som helst inte får komma på efterkälken. För då har jag ju inga rena träningskläder!
Laddad för en ny vecka? Det är jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar