En enda stor fest! Igen!!

Att vakna och mötas av ymnigt snöfall och kastvindar gjorde till och med mej orolig för hur äventyret till Visingsö skulle te sej. Att inte tänka tankar som att "det här blir ett helvete" var omöjligt. Dessutom kände jag viss oro för Björns uppdrag som fotograf av detta spektakel. Hur fasen blir bilderna om det konstant vräker ned snö liksom?

På väg till Jönkan och mötesplatsen fick jag ett sms med texten "detta väder bygger pannben" och ärligt talat. Jag började undra om jag verkligen skulle lyckas ta mej ända fram till Öa i löparskor.

Men turligt nog avtog snöandet och alla kära återseenden på station gjorde mej varm ända in i märgen. Luften dallrade än en gång fest från allra första stund!

Först 18 kilometers kamp mot snömodd. Inte för att det upplevdes så där och då, men ljumskarna skulle vittna om detta längre fram på resan. I Kaxholmen väntade kaffe och macka på oss och jag passade på att byta underställströja. Med en torr tröja närmast kroppen blir det något lite mindre kallt att så att säga starta om.

Fast jag höll på frysa arslet av mej iaf när det väl var dags att börja kuta igen. Otäcka vindar och runt nollan gör inte precis underverk för ben som avverkat 18 km och pannben som vet att det är 27 km kvar. Det betydde extremt mycket att jag hade min kära Kajsa bredvid mej!

Längs med Landsjön och i stort sett ända fram till vänstersvängen mot Skärstad var det riktigt hal vinterväg. Sedan blev det successivt bättre och bättre även om det var blött. En och annan blästring inträffade dock när förbipasserande bilar höll ut och träffade slasksträngen ute på vägen...

Med 28 km på klockan nådde vi Ölmstad och här riggade jag upp en glöggdepå i bagaget på vår bil. Oslagbart och uppskattat initiativ Thomas! Även om jag fick vänta på lussebulle till hamnen i Gränna. Men då satt verkligen den bullen där den skulle! Om du bara haft med en bit av den där julkladdkakan oxå...

Stoppet i Ölmstad blev betydligt kortare än vanligt. Lite tråkigt att inte vänta in alla men eftersom det var blåsigt och kallt var det självklart viktigare att få upp värmen igen så fort som möjligt!

Partiet fram till Gränna gick över förväntan. Med Krister vid min sida blev det tillfälle för lite simsnack och vips närmade vi oss Gyllene Uttern.

Drygt en timme före färjans planerade avgångstid satte vi oss i vänthallen. Bytte underställströja än en gång innan jag bjöd på de sista dropparna ur glöggtermosen. Pepparkakor och choklad delades ut till de som ville ha. Glufsade som sagt var i mej världens godaste lussekatt och stapplade så småningom på färjan. Åh fy så galet kallt alltså!

På Visingsö blev vi mottagna och hälsade välkomna av två öbor varav den ena lotsade oss de sista fem kilometrarna fram till hotellet.

Nu var hela jag bara så fruktansvärt osugen på att springa. Till en början knorrade ljumskar och knän men efter en sisådär en kilometer släppte det och vi matade på. Meter efter meter.

Tre kilometer kvar, jag är jätteless.

Två kilometer kvar, mentalt väldigt väldigt färdig.

En kilometer kvar (som visade sej vara 1.5 km) och plötsligt går det lättare igen. Antagligen bara för att jag visste att jag i stort sett var framme. Sista kilometern räknas nämligen aldrig. Den kan man krypa fram om man måste...

Bastu, dusch, julbord och skaka rumpa. Många goda skratt och härligt sällskap!

Tusen tack alla godingar som var med och förgyllde årets Tomtetåg!

Just nu är det lite av en "been there, done that" känsla inför ett eventuellt Sommartåg. Det kanske är dags att lämna plats för nya löpare som vill vara med om ett härligt äventyr? De som jag lärt känna i samband med tågen och som har en speciell plats i mitt hjärta, ni vet vilka ni är, hoppas jag få träffa på ett eller annat sätt ändå!

Fast det är klart. Man ska aldrig säga aldrig...

Stor varm kram!

Och tack än en gång, Suss och Mirre! Ni är verkligen arrangörer av världsklass!