Inte rätta magkänslan

Besöket på MoA i förmiddags var trevligt. Verkligen! Jag gruvade mej såklart lite för att berätta att jag tackar nej till att komma in och köra en dag med lektioner kring symtomlindring inom palliativ vård. Men efter att ha sett materialet som ligger till grund för lektionerna infann sej en otäck klump i magen. Det här kan jag bara inte gå in och föreläsa om utan omfattande förberedelser. Och när ska jag klämma in dem? Missförstå mej rätt nu, men är det värt att lägga den tiden på att läsa in sej på ett material jag ska köra EN gång? Vad blir det för kvalité av det egentligen??? Till sist mynnade mina funderingar iaf ut i ett klart och tydligt "nej". Om jag bränt mina chanser på MoA i och med detta återstår att se men just nu är det inget som tynger mej. Jag är stolt över mitt beslut! 

Seriöst och helhjärtat ska det vara. Och förutsättningarna för att göra jobbet på det viset fanns av olika skäl inte. That's it!

Blicka framåt!!

Hade sedan en låååång och mysig lunch med en god vän. Skönt att få prata av sej lite (eller mycket!) och bara vara! Jag kände mej fulltankad med energi efteråt! Så pass att eftermiddagens APT inte ens lyckades ge mej huvudvärk. Och det är annars mer regel än undantag att jag får ont i skallen efter de mötena. Fattar inte riktigt varför, men så är det. 

Kvällens intervallpass med klubben ska jag sent glömma! Erik och jag åkte upp tillsammans och det visade sej att vi var hela 19 stycken som tänkte köra intervaller. Sån jäkla känsla alltså! Ändå fattades typ fem stycken klubbkompisar som annars brukar vara med. 

Det blev uppvärmning 3.5 km och därefter intervaller i stege. 3, 2, 1, 1, 2, 3, 3, 2, 1, 1, 2, 3 minuters löpning och en minuts vila mellan varje. Jag trodde ärligt talat inte att jag skulle palla hela serien, men det gjorde jag! I ett tempo på mellan 4.10-4.30 slet jag ikapp med de andra klubbkompisarna. Härlig känsla (och möra ben!) när vi var klara förstås! Massa beröm till bästa Erik som körde halva stegen i ett betydligt högre tempo än jag. Han är bara 12 år men hänger utan vidare med flera av de äldre! Hans löpsteg är bland det vackraste jag vet! Han flyger liksom fram! Och det har han inte ärvt efter mej... Haha.

Orkar jag verkligen träna imorgon igen?