Jag vill bli i fas med mej själv igen

Jag måste börja med nåt positivt! Det gick nämligen bättre med Ella idag. Bara lite obehagliga kläder. Mest Bamse-sången om och om igen. Jag är så tacksam över varje morgon utan vredesutbrott. Denna vecka har det varit lite varannan-dags-jobbigt liksom. Tänk om det kan minskas ned till var-tredje-dags-jobbigt inom en snar framtid? Jag lovar att jubla!

Idag är jag ledig. Från jobbet alltså. Det är dock en hel del som jag ska ta tag i hemmavid, men det är så skönt att få vara ensam med mina tankar att jag tycker det känns helt okej. Ingen som stjäl min uppmärksamhet eller suger kraft från mej på ett dåligt vis. Mmmmmm... Det är mycket välbehövligt. Jag har varit och är fortfarande så att säga ur fas med mej själv. Nåt jag tror är en följd av att jag är rätt dränerad på energi. 

Jag känner mej lönnfet, ful, gammal och sliten. På riktigt. Och det är verkligen så tråkigt! Men jag fattar att det är insidan som är tilltufsad och jag funderar mycket på vad som krävs för att jag ska hitta tillbaka till den där känslan jag hade så sent som i somras. 

Vilka människor jag omger mej med och hur de får mej att må är till exempel en sak jag ägnat tid åt att tänka till kring. Det finns någon eller eventuellt några som jag nu backar lite från eftersom de har en förmåga att mest göra mej låg när vi ses. Jag är som jag säkert skrivit om tidigare, en person som går all in med mycket i livet. Däribland relationer. Om jag trivs med någon så gör jag det och då vill jag kunna umgås avslappnat och liksom fullt ut, om ni fattar. Enligt min åsikt är det inte meningen att man ska behöva "bygga upp nåt slags skydd" eller "vara beredd" eller ännu mindre känna att man måste vara på ett visst humör för att prata med eller umgås med en viss person. Men jag har för närvarande relationer där det är lite på det viset och jag har helt enkelt inte lust att slösa energi (som behövs till Ella!! Bland annat!) där. Det är så värdelöst. 

Ja det finns fler områden som jag tänker om kring. Såklart. Små detaljer som behöver styras upp eller bara justeras lite grann. Så hoppas jag att det totalt ska landa i att jag så småningom blir helt i fas med mej själv igen! Många bäckar små... Eller hur är det nu man säger?

Sist ut en bild på en situation när jag är som lyckligast. Där har iaf inget förändrats och det känns tryggt!

Lidingöloppet 2013. Med 500 m kvar till mål får man lov att kosta på sej ett leende, eller hur?