Att inte kunna springa

Sitter i skuggan i svärmor och svärfars trädgård. Nyduschad och nyäten efter en runda på racern. Mannen som sällskap, fast han körde MTB. Så fick han lite extra träning...

Det är SURT att jag inte kan springa. Vissa dagar känns det helt okej med att jag trots allt kan cykla (både i skog och på landsväg) och simma. Men för det mesta får jag jobba hårt för att inte deppa ned mej... Så är det ju förstås. Argumenten att jag är frisk och som sagt var kan träna alternativt kommer enbart ur förnuftet. Tyvärr är det inget jag verkligen kan KÄNNA. 

Så det äter mej verkligen inifrån att den här skadan dök upp. Värst är nog ovissheten. När kan jag börja springa igen och hur mycket av formen har då gått upp i rök? Är det kanske lika bra att glömma den här säsongens tre mål Ångaloppet, Bergslagsleden ultra trail (BLU) och Lidingöloppet, där Ångaloppet helt klart är överst på önskelistan? 

Mmmm... De där frågorna snurrar runt i skallen typ hela tiden. 

Och ni får tycka vad ni vill som t ex att jag tar träningen på för stort allvar. Det är ändå så här det känns. Otroligt otroligt tungt faktiskt. 

Igår cyklade jag och Björn MTB i skogarna kring Ödeby. Delvis var det mycket tekniskt och jag som är en sån chicken på MTB var arg som ett bi... Hade sånt behov av att bara få köra så benen sved av mjölksyra men fick hoppa av och på cykeln x antal gånger och spänna mej och trixa mej fram över rötter och stenar. Visst är det oxå jobbigt men det ger ju inte så mycket puls. Efter fikastoppet i Övralid blev det dock lite mer av Lisa-cykling och humöret vände både pga detta och energipåfyllningen. 

Jag flaggade dock redan under gårdagen om att jag idag ville rulla några mil landsväg på racern. Trodde verkligen inte att jag skulle få sällskap men Björn bestämde sej för att åka med på sin MTB och det var jag så glad för! 

En helt annan feeling idag alltså. Susade fram över östgötaslätten i rätt skön fart och benen fick sej precis en sån genomkörare de behövde. Väl hemma lurade jag med Björn på mitt styrkepass i trädgården så vi får väl se om han kommer få några ömma muskler av det. Själv får jag ju typ alltid träningsvärk när jag gjort exempelvis utfallssteg framåt så det vore konstigt om han lämnas helt oberörd... He he he. 

Gjorde ett tappert försök att utjämna nyansskillnaden på armarna idag oxå eftersom jag cyklade i trisuiten. Inget kul att gå i ärmlös klänning med kritvita överarmar. #fåfäng

Vet ni förresten hur länge vi sov idag? Till kl 10!! Hemma sent igår efter 40-årskalas i Eksjö (tack Lollo och Henka❤️) iofs men så länge har jag inte trynat på skitlänge. Tror nog det här avbrottet från vardagen var välbehövligt efter en väldigt intensiv period på hemmaplan. Det har tärt på både barn och vuxna men faktum är att det redan känns som om det vänt uppåt igen. 

Tänk om jag bara kunde springa lite oxå. 

Förlåt...