Från 30 till 3 men det går framåt!

En sak är säker. Jag är inte utrustad med nåt vidare tålamod. 

Det kändes så bra i foten imorse! Ja faktiskt redan igår. Och tankarna på att testa en mycket mycket lätt löprunda var helt omöjliga att slå bort. Kanske var det just därför jag till och med vaknade före Björns väckarklocka imorse. Eller så är jag ganska utvilad nu och mitt morgonpigga jag börjar visa sej igen.

Gröt med både äppelmos, russin, kanel och lite honung till frukost. Två koppar kaffe samtidigt som jag löste korsordet i dagens tidning. Bra start!

När båda barnen vaknat satte jag mej för att tejpa foten enligt beskrivning på den YouTube-film jag bestämt mej för verkar enklast. Det finns en uppsjö av filmer om hur man avlastar plantarfascian med tejp och förutom att jag sett alla (jag lovar) har jag oxå läst typ allt som finns skrivet på internet om just plantarfasciit. När jag googlar "hälsporre" och gör relaterade sökningar på min iPad, står det under varje träff att "du har besökt den här sidan många gånger". Ja ni vet att då har man varit (och är) rätt desperat...

Jag knatade bort mot Torvmossen och hade bestämt mej för att inte springa en meter på asfalten. Men efter 500 meter började jag småjogga... Jag ömmade lite i ffa frånskjutet i steget men tog det verkligen lugnt. Koncentration på ett naturligt löpsteg. Strax framme vid Torvmossen och här möttes jag av STIGAR!!! Dessutom med lite rötter! Max 3 kilometer var planen och om smärtan tilltog hade jag lovat mej själv att avbryta. 

Men även om foten inte var i sitt gamla slag gick det hyfsat att springa och smärtan blev inte värre. Gissa om jag njöt? Fåglar som kvittrar, solsken och jag i löparkläder på en stig!! För en månad sen hade 30 km suttit som en smäck, men idag var jag sketanöjd med 3 km. Se vad saker kan förändras!!

Lydig och full av förhoppning promenerade jag HELA vägen tillbaka till Korsörvägen. 

Ett bra styrkepass i trädgården där jag inledde med att persa i plankan (3 min och 30 sek lyder mitt nya rekord) och självförtroendet fick en välbehövlig boost.

 

Noggrann stretch och till sist en lång stund där jag rullade högerfoten över min iskalla PET-flaska. 

Tänk om jag är på väg tillbaks? Tänk!

En filtallrik till lunch och nu har jag och barnen dragit till Motalabadet. Foten vilar skönt i sitt tejppaket.

Men det låter onekligen som om det börjar bli dags för en glass!