Published with Blogger-droid v1.6.8
fredag 29 april 2011
torsdag 28 april 2011
Stolt
Jag känner mej jävligt nöjd just nu. Är precis hemkommen från ett träningspass och ler när jag tittar på pulsklockan med varvtider. Konstaterar att jag faktiskt förbättrats.
Intervaller i form av 4 x 2000 meter med två minuters gångvila. Enligt träningsprogrammet skulle man köra i 6.30-fart. Först uppvärmning såklart. Jag lyckades prestera bättre än väntat!
1: 5.17/km
2: 5.15/km
3: 5.07/km
4: 5.01/km
Ser ganska bra ut för att vara en glad amatör som jag!
Hoppas jag lyckas förbättra min tid på Varvet om tre veckor!
Intervaller i form av 4 x 2000 meter med två minuters gångvila. Enligt träningsprogrammet skulle man köra i 6.30-fart. Först uppvärmning såklart. Jag lyckades prestera bättre än väntat!
1: 5.17/km
2: 5.15/km
3: 5.07/km
4: 5.01/km
Ser ganska bra ut för att vara en glad amatör som jag!
Hoppas jag lyckas förbättra min tid på Varvet om tre veckor!
Published with Blogger-droid v1.6.8
onsdag 27 april 2011
Ekorrhjulet
Det märks att vi är tillbaks i vardagen och att ekorrhjulet snurrar på som aldrig förr. Jag hinner nämligen inte blogga som jag annars gjort sista tiden.
Jag är dock inte alls ledsen över att det nu är "som vanligt" därhemma. Tvärtom. Jag uppskattar verkligen vardagen med allt vad den innebär! Kanske är det ett visst mått av tant-varning att jag faktiskt njuter av ett ganska inrutat liv. Rutiner. Smaka på ordet. Visst är det vackert?
Beträffande förberedelserna inför Göteborgsvarvet följer jag så smått ett träningsprogram från Runner´s world. Löparporrtidningen nummer ett. I måndags stod distans på schemat och jag, iförd vätskebälte, drog iväg med Beata ut mot Ryfors. Sprang genom gammelskogen och kom så småningom ut på golfbanan. Fick lite rysningar när jag tänkte tillbaks på hur ilsken jag varit när jag spelade där. Ja, när jag spelade golf överhuvudtaget. Det, i motsats till löpning, är en sport som plockar fram de absolut sämsta sidorna ur mej. En anledning så god som någon att lägga den karriären på hyllan.
Nåväl. Beata och jag tuffade vidare. Mina ben stumma och tunga efter ganska tuffa pass senaste veckan. Sprang ganska fel i Margreteholm och tvingades följa järnvägsrälsen för att till sist hitta Stråkensbro och det gula spåret som vi sedan följde hemåt. Ja, sista biten gick längs med sjön förstås. Nästan 16 km mätte rundan som snarare kändes som 26, om man låter mina ben avgöra. Mycket kringelikrokar, upp och ned, genom bättre och sämre terräng. Men sketans kul och ett äventyr i sej!
Härnäst väntar intervaller (4 x 2000 m) imorgon och backträning på fredag. Söndag är det antingen ett distanspass på 20 km på agendan eller så sticker vi till Kaxholmen och springer Landsjön runt, en årligen återkommande tävling på 12,5 km. Jag som gillar tävlingar och är sugen på att förbättra förra årets tid på samma tävling (1.08.30 eller nåt i den stilen) känner dock att det lutar åt 20 km hemma i skogarna. Det finns nämligen INGET som går upp mot att kuta i naturen hemikring!
Jag är dock inte alls ledsen över att det nu är "som vanligt" därhemma. Tvärtom. Jag uppskattar verkligen vardagen med allt vad den innebär! Kanske är det ett visst mått av tant-varning att jag faktiskt njuter av ett ganska inrutat liv. Rutiner. Smaka på ordet. Visst är det vackert?
Beträffande förberedelserna inför Göteborgsvarvet följer jag så smått ett träningsprogram från Runner´s world. Löparporrtidningen nummer ett. I måndags stod distans på schemat och jag, iförd vätskebälte, drog iväg med Beata ut mot Ryfors. Sprang genom gammelskogen och kom så småningom ut på golfbanan. Fick lite rysningar när jag tänkte tillbaks på hur ilsken jag varit när jag spelade där. Ja, när jag spelade golf överhuvudtaget. Det, i motsats till löpning, är en sport som plockar fram de absolut sämsta sidorna ur mej. En anledning så god som någon att lägga den karriären på hyllan.
Nåväl. Beata och jag tuffade vidare. Mina ben stumma och tunga efter ganska tuffa pass senaste veckan. Sprang ganska fel i Margreteholm och tvingades följa järnvägsrälsen för att till sist hitta Stråkensbro och det gula spåret som vi sedan följde hemåt. Ja, sista biten gick längs med sjön förstås. Nästan 16 km mätte rundan som snarare kändes som 26, om man låter mina ben avgöra. Mycket kringelikrokar, upp och ned, genom bättre och sämre terräng. Men sketans kul och ett äventyr i sej!
Härnäst väntar intervaller (4 x 2000 m) imorgon och backträning på fredag. Söndag är det antingen ett distanspass på 20 km på agendan eller så sticker vi till Kaxholmen och springer Landsjön runt, en årligen återkommande tävling på 12,5 km. Jag som gillar tävlingar och är sugen på att förbättra förra årets tid på samma tävling (1.08.30 eller nåt i den stilen) känner dock att det lutar åt 20 km hemma i skogarna. Det finns nämligen INGET som går upp mot att kuta i naturen hemikring!
söndag 24 april 2011
Resan fortsätter
Published with Blogger-droid v1.6.8
lördag 23 april 2011
Härliga Norrbotten
Ligger min säng på hotellet i Ö-vik och tänker tillbaks på fina Norrbotten. Det är där jag vuxit upp och där jag har en stor del av mitt hjärta. Klart att det betyder mycket. I morse stack jag ut och sprang redan klockan nio. Klarblå himmel dagen till ära och när jag sprang över hängbron låg älven nästan helt stilla och spegelblank där under. En vy jag önskar att jag kunde dela med av till vännerna i Jönköping. Andas in luften och bara njuta av helheten. Laxfiskare vid strandkanten. Enstaka strömvirvlar ute i älven. Barrskog. Mycket sand. Inga vitsippor men väl lingonris. Riktigt hederlig norrbottnisk mark som jag tar farväl av på mitt vis. Genom att låta benen springa en sista runda, på nästan nio kilometer.
Hur skulle det vara att flytta upp hit igen? Av och till har planerna varit mer eller mindre framskridna. Just nu är de mindre framskridna. Av många skäl. Men längtan finns. Jag är och förblir norrbottning djupt in i min själ. Det är jag förbannat stolt över.
På återseende Norrbotten, Boden och mina fina släktingar. Inte minst mamma och pappa. Det ska inte dröja länge tills vi ses igen.
Hur skulle det vara att flytta upp hit igen? Av och till har planerna varit mer eller mindre framskridna. Just nu är de mindre framskridna. Av många skäl. Men längtan finns. Jag är och förblir norrbottning djupt in i min själ. Det är jag förbannat stolt över.
På återseende Norrbotten, Boden och mina fina släktingar. Inte minst mamma och pappa. Det ska inte dröja länge tills vi ses igen.
Published with Blogger-droid v1.6.8
fredag 22 april 2011
En månad kvar
Ja, till och med lite mindre än så. Den 21 maj ska jag och 58 000 andra kuta 21 095 meter runt Göteborg. För tredje gången ska jag ta mej i mål i Göteborgsvarvet. Ett lopp jag aldrig trott var nåt för mej men som jag bokstavligen älskar att springa.
Så här fyra veckor innan är väl egentligen det mesta vad gäller formen fixat. Inte mycket tid att ta igen förlorade pass utan mest inriktning på att bibehålla det jag hittills byggt upp och kanske möjlighet att vässa udden lite. Jag ligger på en träningsdos motsvarande ca 35 kilometer i veckan och kommer inte förändra det förrän samma vecka som loppet går av stapeln. Så det är ingen orimlig sträcka. Jag menar att ALLA KAN.
I måndags blev det 7 km hyfsat lätt. Igår 13,5 km distans, idag 10 x 200 m backe, totalt 8,2 km med upp- och nedjogg. Träningsvveckan avslutas imorgon med ett pass motsvarande måndagens där jag hoppas kunna lura med mej moster Anita och kusin Malin. Få se hur det går med den saken.
Har sett massor med folk som är ute och springer här hemma. Det är unga och gamla, damer och herrar, smala och mindre smala, snabba och långsamma och alla är de lika mycket hjältar sett ur mina ögon. Har man bara kommit dithän i sin löpning att man verkligen känner att man gör detta för sin egen skull. Det är ingen tävling. Det måste inte gå fort eller var vackert att se på. Det är min grej och det får mej att må bra. Då är chansen att du fastnar för löpning överhängande. Och då är det bara att gratulera. Löpning gör nämligen livet så mycket roligare att leva!
Så här fyra veckor innan är väl egentligen det mesta vad gäller formen fixat. Inte mycket tid att ta igen förlorade pass utan mest inriktning på att bibehålla det jag hittills byggt upp och kanske möjlighet att vässa udden lite. Jag ligger på en träningsdos motsvarande ca 35 kilometer i veckan och kommer inte förändra det förrän samma vecka som loppet går av stapeln. Så det är ingen orimlig sträcka. Jag menar att ALLA KAN.
I måndags blev det 7 km hyfsat lätt. Igår 13,5 km distans, idag 10 x 200 m backe, totalt 8,2 km med upp- och nedjogg. Träningsvveckan avslutas imorgon med ett pass motsvarande måndagens där jag hoppas kunna lura med mej moster Anita och kusin Malin. Få se hur det går med den saken.
Har sett massor med folk som är ute och springer här hemma. Det är unga och gamla, damer och herrar, smala och mindre smala, snabba och långsamma och alla är de lika mycket hjältar sett ur mina ögon. Har man bara kommit dithän i sin löpning att man verkligen känner att man gör detta för sin egen skull. Det är ingen tävling. Det måste inte gå fort eller var vackert att se på. Det är min grej och det får mej att må bra. Då är chansen att du fastnar för löpning överhängande. Och då är det bara att gratulera. Löpning gör nämligen livet så mycket roligare att leva!
Published with Blogger-droid v1.6.8
Björn myser med musen
Published with Blogger-droid v1.6.8
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)