Som en sol

Full av energi och som en sol nästan hela tiden. Det är den här lilla damen i ett nötskal. Just nu är hon väldigt förtjust i att fixa olika frisyrer på sej själv. Hon kan ägna en lång stund åt att sätta upp hårklämmor så det blir precis som hon tänkt. Den ena uppsättningen mer avancerad än den andra. Måhända en blivande hårfrissa? Eller bara egen fåfänga...

Vad säger du kroppen?

När jag kände mej bättre under gårdagen väcktes naturligtvis tanken på att jag kanske skulle kunna komma ut och springa som idag. Jag vill ju inget hellre än att snöra på mej skorna och bara ta en lätt runda i snigelfart. Det kan väl inte vara så farligt.

Nja. Det tror jag kanske inte heller men den här gången ska jag faktiskt ta en eller ett par dagar extra innan jag ger mej på favoritsysslan igen.

Som inläggets rubrik hintar om kämpar jag med att lyssna på kroppen. Jag bläddrade igenom min träningsdagbok och fann att jag faktiskt inte varit krasslig sedan slutet på mars. Till en början trodde jag nämligen att detta var årets första förkylning, men då hade jag glömt den där omgången i våras, veckan innan vi skulle till Björnrike. Då vilade jag fyra dagar... Det är ju för fan ingenting.

Så nu tar jag till med minst FEM och tänker på ett av mina "budord". Bättre välja att vila än tvingas att vila.

Ha ha ha...

Söndag

En söndag som innehöll sovmorgon till strax före nio.

Frukost i lugn och ro. Perfekt kokta men sådär irriterande svårskalade ägg.

Förmiddag i nationaldräkt. Hann stämma av jobbtider, jobbresor och ''vemsomhämtarpådagisnär'' med maken.

Vi blev av med vinterdäcken från min Saab 9-3. Guld.

Sytt gardin till Ellas rum (rosa med glittriga älvor...) och även till lilla köksfönstret.

Monterat ned studsmattan och plockat ihop i trädgården. Nu är det bara husvagnen som ska in på vinterförvaring innan vi kan säga välkommen vinter och verkligen mena det.

Sorterat och röjt i garaget.

Kvällen avslutades med scones och te. Kändes hur lyxigt som helst.

Värt att notera. Jag har inte tränat.

Finaste

I väntan på lunchen idag. Barnen åt först nämligen.

Nu har hon både varit här och åkt vidare. Min alldeles egna lilla mamma.

Och nu är det så tomt och tyst. Trots två busungar, en Björn och en misse i huset.

Aldrig har det varit så jobbigt att säga hej-då. Och ändå så vet jag att vi ses igen om bara ett par veckor. Men just nu vill jag bara ha henne i min närhet och kunna pyssla om henne så mycket jag hinner och orkar.

Sånt är livet. Lite upp och lite ned. Och ganska orättvist ibland.

Men hur man än gör.

Så går det vidare.

Vilken tur!

Det känns allt lite bättre...

Halsen är mindre ond och jag har inga direkta förkylningskänningar i kroppen för övrigt. Det bådar gott. Men hur det än känns imorgon så ska jag vila från löpningen. Jag tror faktiskt att jag fick den här förkylningen av träningsguden själv för att det var det enda sättet att få mej att vila. Vila i mer än två dar. Faktiskt.

Så jag ser det som att jag slagit ihjäl två flugor i en smäll. Betat av en förkylning och vilat ben och pannben på samma gång. Sen kör vi!

Kolla vad härligt det ser ut på bilden här nedan! Jag bara älskar att springa!

Baltzarloppet 2011 omgiven av Björn i svart och Anders i rött!

Frustration

En del saker löser sej av sej självt.

Detta är i de allra flesta fall nåt jag gillar skarpt.

Förutom i den här situationen.

Jag har så satans ont i halsen.

Grrrrrr... Fram till ikväll trodde jag att den ömhet jag känt varje gång jag sväljt med lite tur skulle kunna försvinna tills mitt planerade löppass ihop med lillebror imorgon.

Men nej. Det är kört med den saken.

Lite skönt ändå att jag redan i onsdags beslutade mej för att stå över Billingehusloppet. Brorsan kunde inte komma loss och det var väl största anledningen till att jag bestämde mej för att skippa detta lopp 2011.

Jag behöver alltså inte fundera på om jag ska låta kroppen få helvila mer än ett par dagar nu. Jag har inget val liksom. Det är vila och tillfrisknande som gäller nu.

Jag säger bara en sak. Fy fan.

God natt.

Favorit i repris

Att träffas i Smögen är på väg att bli tradition för oss och kusinerna Kleveland. Det är en ynnest att ha förmånen att kunna hyra ett helt hus på denna underbara plats som ligger ungefär halvvägs mellan oss.
Det finns gott om plats för lek och bus men också för att kunna gå undan och bara vara.

Vi gör egentligen just inget mer än att bara umgås helt kravlöst och det är väldigt avkopplande. Smögen är liksom lugnet självt och det räcker nära på att komma upp på bron och se ön så blir man lugn i själen.

I helgen har kusinerna som vanligt haft jättekul tillsammans. Erik är stora idolen för Nils men även Nora är förtjust i honom och är blixtsnabb med att sticka sin hand i hans när vi är ute. I andra handen har Erik Nils, som i sin tur håller i Ella. Ja, det är väldigt charmigt att se dem. Tack hela familjen Kleveland! När ska vi göra om det?

Jag klämde in en löprunda igår (8 km i tät dimma) för självklart hade jag träningskläderna med mej. Benen var sugna på lite spring och huvudet likaså. Jag är fortfarande beredd på uppförsbacken som borde komma efter Lidingö men det finns inget som tyder på att den är i närheten. Jag tror kanske jag ska passa mej lite. Nånstans i kroppen finns nog spår av både uppladdning men ffa urladdningen som det innebar i terrängspåret förra lördagen. En elitlöpare varnade just för att fortsätta mala på med träningen i samma utsträckning efter ett långlopp. Det är tydligen inte säkert att man känner behovet av återhämtning. Likväl är det precis lika stort. Hmmmm... Jag fick mej faktiskt en tankeställare när jag läste det.

Till helgen är det ett jätteroligt terränglopp i Skövde. Nämligen Billingehusloppet på drygt 10 km. Jag är helt inställd på att springa. Denna veckan har jag försökt att bara mysspringa. Det har blivit tre pass (men kroppen vill ha meeeeeer). Totalt 22 km vilket är knappt hälften av den veckodistans jag legat på inför Lidingö.

Om det blir som jag vill så springer jag ett par pass veckan som kommer och avslutar sedan med Billingehusloppet på lördag.

Men efter det lutar det åt en tids vila från löpningen. En eller ett par veckor. Jag får se. Har inte funderat klart på detta ännu... Det är nämligen ett visst motstånd mot att verkligen genomföra det hela.

Veckan som kommer ser vi fram emot torsdag. Då kommer nämligen mamma ner på snabbvisit. Ella har redan reserverat en plats till henne i sin säng. Välkommen!