Sjukstuga

Halv sex imorse tjoade en skållhet prinsessa från sitt rum.

Redan igår kväll tyckte jag mej höra att den hosta hon dragits med i typ en vecka liksom lät lite rossligare. Men hon var pigg och glad för övrigt så jag tänkte inte mer på det.

38,5 visade termometern och hon klagar på ont i hals och mage.

Vad göra när man har en dag framför sej som är ganska fullspäckad med diverse (mer eller mindre) måsten???

Detta är vad jag har på programmet:

@ Skjutsa Erik till skolan

@ Bädda, ta reda på tvätt, dammsuga

@ Klippa och färga håret och då var det tänkt att även Ella skulle passa på att få håret klippt

@ Lämna in bilen på in- och utvändig tvätt

@ Inhandla färdkost inför morgondagens löparäventyr plus försöka få tag på ett par Newline kompressionsstrumpor

@ Handla mat

Ingen vidare tajming att barnen är sjuka en sån dag. Hur hemskt det än låter så kommer jag att dopa prinsessan med Alvedon och försöka effektivisera mitt besök i stan så mycket det går.

Jag håller tummarna för att det går skapligt.

Själv mår jag bra iaf...

Nya tag

En hel helg med strålande höstväder till ända. Det har varit surt att inte kunnat utnyttja dagsljuset och ge sej ut på en löparrunda.

Men min hälsa har inte tillåtit någon träning och jag har varit den till viljes.

Törs inte ropa hej riktigt ännu, men visst känns det som att det vänt. Inget halsont. Kroppen pigg. Lite nästäppa bara.

Det är dags att ta nya tag och hitta tillbaks till formen och det känns faktiskt både okej och kul.

Tjoho! Här kommer jag!

På promenix med mej själv

Tokhärligt att komma ut.

Men ändå. Jag deppar för att jag inte är iklädd full löparmundering. Ja det är klart.

Samtidigt gläds jag åt att jag iaf är ute och rör på mej lite lätt.

Nu måste det väl ändå ha vänt?

Losing my mind

Ja, det känns som att jag håller på att bli tokig.

Igår hade jag och Beata planerat att sticka ut en lätt runda efter att små prinsessorna gympat klart. Vad tror ni händer? Jo, medan jag sitter och väntar på att Ella ska bli klar inne i gympahallen börjar jag må skrutt. Vill inte riktigt erkänna det för mej själv utan tänker att det nog bara är mitt lata jag som känner motstånd mot att ge sej ut i mörkret. Men så när jag kommit hem känns huvudet riktigt tungt och nåt säger mej att jag borde kolla så det inte är feber på gång. Halsen känns ju fortfarande så jag ska kanske vara lite försiktigt. Termometern visar 37,9 och jag får lov att ringa bästa Beata och ställa in... FAN!

Ja vi har förmodligen haft oturen att drabbas av ytterligare nån liten bacill eftersom även Erik börjat känna sej dålig med halsont och huvudvärk. Hämtade honom i skolan tidigare på dagen.

Idag har dagis stängt och jag hade planerat att vara ledig med Ella. Så blev det förstås men det var mest fokus på sjuklingen Erik som inte alls mått bra. Han har legat stora delar av dagen, men ändå efter lite doping med Alvedon orkat leka lite med Ella och det har funkat över förväntan.

Själv känner jag mej på gränsen till nervsammanbrott. Jag mådde inte helt bra imorse, med lätt förhöjd kroppstemperatur och tungt huvud. Preppade med Ipren och sedan dess har jag varit i stort sett som vanligt. Ffa efter att vi ätit lunch. Det första som händer i mitt huvud då är att jag börjar fantisera om att ge mej ut och springa. Nej, det är nog inte särskilt smart med tanke på att jag trots allt inte var okej när jag vaknade. Men det är bedrövligt när kroppen känns som vanligt... Vila? Varför? Kroppen är inte med på tänket om att avvakta åtminstone en dag till innan jag snörar på mej skorna igen. Den vill bara uuuuuuuut! Abstinens abstinens abstinens... Jag VET. På ett litet kick känns toppformen så oerhört avlägsen och det medför förstås att jag får lite smått panik.

Nåja. Nu är det som det är med den saken. Nån skit har jag (haft?) i kroppen så det är väl bara att intala sej att den måste få bli kvitt snyltgästande virus innan löpningen kan återupptas. Funderar på om jag gav mej ut för tidigt när jag sprang min lilla runda i tisdags. Men va tusan, jag kände mej ju helt bra!! Nej, jag tror tyvärr att detta är en andra omgång med förkylningsskräp som bråkar med oss. Ber till träningsguden att vi får vara förskonade ett bra tag sedan detta släppt taget!

Tjing!

Vad säger du kroppen?

När jag kände mej bättre under gårdagen väcktes naturligtvis tanken på att jag kanske skulle kunna komma ut och springa som idag. Jag vill ju inget hellre än att snöra på mej skorna och bara ta en lätt runda i snigelfart. Det kan väl inte vara så farligt.

Nja. Det tror jag kanske inte heller men den här gången ska jag faktiskt ta en eller ett par dagar extra innan jag ger mej på favoritsysslan igen.

Som inläggets rubrik hintar om kämpar jag med att lyssna på kroppen. Jag bläddrade igenom min träningsdagbok och fann att jag faktiskt inte varit krasslig sedan slutet på mars. Till en början trodde jag nämligen att detta var årets första förkylning, men då hade jag glömt den där omgången i våras, veckan innan vi skulle till Björnrike. Då vilade jag fyra dagar... Det är ju för fan ingenting.

Så nu tar jag till med minst FEM och tänker på ett av mina "budord". Bättre välja att vila än tvingas att vila.

Ha ha ha...

Det känns allt lite bättre...

Halsen är mindre ond och jag har inga direkta förkylningskänningar i kroppen för övrigt. Det bådar gott. Men hur det än känns imorgon så ska jag vila från löpningen. Jag tror faktiskt att jag fick den här förkylningen av träningsguden själv för att det var det enda sättet att få mej att vila. Vila i mer än två dar. Faktiskt.

Så jag ser det som att jag slagit ihjäl två flugor i en smäll. Betat av en förkylning och vilat ben och pannben på samma gång. Sen kör vi!

Kolla vad härligt det ser ut på bilden här nedan! Jag bara älskar att springa!

Baltzarloppet 2011 omgiven av Björn i svart och Anders i rött!

Frustration

En del saker löser sej av sej självt.

Detta är i de allra flesta fall nåt jag gillar skarpt.

Förutom i den här situationen.

Jag har så satans ont i halsen.

Grrrrrr... Fram till ikväll trodde jag att den ömhet jag känt varje gång jag sväljt med lite tur skulle kunna försvinna tills mitt planerade löppass ihop med lillebror imorgon.

Men nej. Det är kört med den saken.

Lite skönt ändå att jag redan i onsdags beslutade mej för att stå över Billingehusloppet. Brorsan kunde inte komma loss och det var väl största anledningen till att jag bestämde mej för att skippa detta lopp 2011.

Jag behöver alltså inte fundera på om jag ska låta kroppen få helvila mer än ett par dagar nu. Jag har inget val liksom. Det är vila och tillfrisknande som gäller nu.

Jag säger bara en sak. Fy fan.

God natt.

Lazy days

Rubriken kanske inte riktigt stämmer med den gångna helgen. Avkopplande ledighet är nog mer med sanningen överensstämmande. Själsligt fridfull.

Vi har ju åkt lite fram och tillbaks de här dagarna, även om merparten av ledigheten tillbringats i Motala. Närheten till farmor har känts viktig och vi har träffat henne varje dag och på så sätt följt framstegen. För hon fortsätter sin resa mot en vad vi hoppas på friskare vardag. För varje dag blir hon starkare och starkare. Jag får nypa mej i armen för att förstå att det på onsdag är två veckor sedan vi fick besked om att hon fått en ny hjärtinfarkt och nu är hon i princip klar för hemgång efter en bypass. Farmor farmor farmor!! Vi är så innerligt glada och tacksamma att det gått bra hittills. Orden räcker helt enkelt inte.

Senaste dagarna har även Ingela varit hemma i Motala och hon satte ord på det jag tror vi alla både tänkt och känt under den hör dryga veckan av vacuum. Nämligen att såna här händelser verkligen för alla inblandade närmre varann. Det känns hjärtligt, varmt och tryggt och bara så jättehärligt att få vara en del av den här familjen. Jag är både tacksam och STOLT över hur alla dragit sitt strå till stacken så här långt.

Nu ska vi lyfta blicken och styra båten vidare! Mot nya utmaningar ihop.

Det är väldigt mycket här och nu, för hela familjen, och det är jätteskönt. Att vi ska jobba på tisdag känns t ex ganska oviktigt (förlåt chefen) just nu. Det enda som betyder nåt är familjen. Ja, så är det faktiskt. Men nej, nu är jag väldigt nära att somna och därför avbryter jag mej själv här, mitt i alla mina funderingar och tacksamhet.

Enough.

Published with Blogger-droid v1.6.8

Annorlunda födelsedag

Eriks födelsedag blev inte riktigt som jag tänkt mej. Något som också är signifikant för livet som sådant. Det blir aldrig som man tänkt sej.

Sedan igår är vår fina farmor åter på sjukhus pga hjärtbesvär och det var så illa att hon nu opereras akut.

Självklart är det tankar på henne som har mest fokus just nu. Så är det för hela familjen. Det är uppenbart. Barnen känner att vi är på helspänn. Erik frågar och jag försöker svara. Så ärligt och enkelt jag kan. Han har ju precis samma oro och undringar som vi vuxna. Bara det att han är lite mer rakt på sak. Ganska skönt faktiskt.

Medan Björn åkte express till Linköping grillade jag iaf hamburgare enligt önskemål från födelsedagsbarnet. Ella lekte snällt med en av sina "gummor" ute på altanen och Erik var uppslukad av ett nytt dataspel. Jag uppskattar verkligen de gånger jag kan fixa maten utan att barnen konkurrerar med kastrullerna på spisen om min uppmärksamhet.

Tårtan för dagen var ett verk av Landhs. En blåbärsprinsesstårta som inte lämpade sej för laktoskänsliga dagar. Slutsats, jag tryckte i mej lite av marsipanen och avstod resten. Erik åt desto mer. Han gillar tårta han...

Nu väntar jag att Björn ska komma hem igen. Hoppas på några timmars sömn och sedan positiva nyheter imorgonbitti.

Ingen har sagt att livet är enkelt men det är väl värt mödan.

Så om det finns en Gud ber jag till honom att han håller ett vakande öga på allt som sker med farmor just nu.

Amen.

Published with Blogger-droid v1.6.8

Jag ser ljuset

Vaknade före klockan fem i morse av att det killade så överjordiskt jävligt i halsen. Sedan ett par dagar har jag ju halstabletter på nattygsbordet, som en riktig TANT, och jag snabbade mej att stoppa in en sådan i munnen i ett desperat försök att hejda hostattacken. Det misslyckades.

Bestämde mej för att det var lika bra att gå upp och utföra min sedan i lördags förkylningsrelaterade session (låter inte lika äckligt att skriva så) när killandet i halsen inte gav sej.

Brukar vara rätt bra på att smyga, men idag var det bara fötterna som tassade tyst samtidigt som jag hostande styrde stegen mot badrummet... Efter sessionen konstaterar jag att den inte varit lika omfattande som de senaste tre mornarna och det måste betyda att...jag är på bättringsvägen! Ytterligare ett tecken på att jag är på väg däråt är att jag inte behövde någon Ipren. Se där!

Nu är barn på dagis och skola. Jag väntade på en bokning för idag, men den har ännu så länge uteblivit och jag börjar istället inrikta mej på eftermiddagen då jag ska på möte.

Har passat på att steka upp lammfärsen som ska med till fjälls och det var den sista matförberedelsen inför kommande vecka. Nu blir det fokus på vilka kläder som ska med och det tänkte jag ta tag i NU!

En förkylning från helvetet

Helt klart. Jag börjar dagen med att låsa in mej på toan där jag hostar, harklar och snyter mej en bra stund. Funderar på att ljudisolera toan eftersom ljuden jag åstadkommer i samband med ovanstående får vem som helst att må illa. Men det kanske är lite väl drastiskt, att ljudisolera. Jag skulle förmodligen hinna bli frisk innan ljudisoleringen var klar dessutom. Jag skiter i det.

Konstaterar snabbt att nån träning inte kan komma på tal idag heller. Deppigt är det. Jag känner hur konditionen liksom rinner ur mej, kroppen blir slapp och mitt huvud mår absolut inte bra av att den annars regelbundna "rensningen" som en löprunda innebär uteblir ytterligare en dag.

Jag skriver (och tänker) EN dag, för jag klarar liksom inte att tänka att jag kanske inte kommer att kunna kuta på FLERA dagar till. Jag vet inte vad som händer om jag funderar i de banorna, för jag vidrör helt enkelt inte såna tankar. Jag fokuserar på en dag i taget, dricker te med honung och tar mina Zyx regelbundet och tänker snarare att imorgon. Då. Kanske. Och när snön yrde igår eftermiddag lyckades jag faktiskt till och med se nåt bra med den här förkylningen från helvetet. Jag tänkte faktiskt att "vad skönt att jag är förkyld precis just nu, när det ändå är så extremt otrevligt väder och jag slipper ha beslutsångest över skoval, icebugs eller inte"... Stort i min värld! Gigantiskt till och med!

Idag är jag ledig efter att, som sagt var, ha jobbat i helgen. Det är jag och prinsessan Ella hemma och vi tar det så lugnt vi kan. Ja, det är klart. Tvättmaskinen går ju och snabeldraken ska matas och i eftermiddag ska lilla gumman Ella till frissan och klippa sej. Men annars...lugnt!

Jag ringde chefen på morgonen förresten, för att uppdatera henne efter mötet med teaterkvinnan i fredags. Jag känner verkligen att hon stöttar och pushar på ett bra sätt. Det är kombinationen av en grundläggande positiv inställning och ett äkta engagemang som är DET tror jag. När tillfälle ges måste jag tala om det för henne.

Nu har jag suttit framför datorn tillräckligt länge. Men innan jag stänger ned för nu måste jag ju avslöja att farfar till sist bestämt sej för att följa med oss till Björnrike! Hurra hurra HURRRAAAAA!

Ha en bra dag allihopa och deppa inte ihop över snön som kommit. I dessa tider får vi vara glada att det bara var lite snö som föll och inte becquerel!! Eller hur!

På benen igen

Vi har haft några dagar av sjukstuga här hemma. Det började med torsdag förra veckan då de ringde från skolan eftersom Erik hade ont i magen och mådde illa. (Då är det jobbigt att ha fyra mil hem från jobbet...) Möttes av en kille som var grön i ansiktet men som piggade på sig ganska snabbt efter några besök på toaletten. Under fredagen blev Ella plötsligt hes. Mer än så var det dock inte förrän vi vaknade natten mot måndagen av att hon kräktes och i samband med det bröt även förkylningen hon bar på ut med full kraft. Måndag var det en riktigt skruttig dam som var hemma med mamma men sedan har hon blivit relativt snabbt bättre och i morgon, torsdag, är det dagisdags igen. Erik har varit kurant och i skolan hela veckan.

Här tar Ella tempen på Findus.

"39!" utbrister hon efter en liten stund. Men nu verkar det som att Findus också hämtat sig från sin krämpa!

Jag har tappat räkningen...

... på hur många gånger Ella varit sjuk sedan hon börjat på dagis. I morse var det dags igen. 39 graders feber och bara för en av oss föräldrar att stanna hemma från jobbet.

Björn stannade hemma idag och imorgon är det min tur. Även om det är jättetrist med sjuka barn och jag känner att vi mer än väl fyllt vår kvot avseende detta måste jag erkänna att det var rätt gosigt att, när jag kommit hem från jobbet och ätit min middag, få slänga mig på soffan med Ella (och Findus och Tom-Tom...) på magen. På två röda så hade prinsessan somnat.

Vi är sjuka...

Usch vilken vecka det varit... I måndags var Ella magsjuk. Torsdag var det Eriks tur och nu är det mammas tur. Om man nu kan använda ordet "tur" i detta sammanhang? På toppen av detta är pappa förkyld! Han har dessutom känt sig orolig i magen av och till sedan i torsdags, men som väl är verkar det inte bli mer än så.

Ja och som ni ser på bilden så rinner dessutom Ellas näsa ganska ordentligt. Det känns som om vi förtjänar att få bli riktigt friska efter detta. En lång period tack!