...att det här är livet!
Killen snett mitt emot ställde sej frågan högt mitt under middagen. Varför gör man en sån här grej? Ja, varför?
Därför att man älskar det!
Gemenskapen är mycket speciell.
Jag är så lycklig ända in i märgen.
Alla dessa härliga människor som jag aldrig skulle träffat om det inte vore för löpningen.
Tack alla.
You made my day. Kärlek.
1 kommentar:
Du är helt otrolig, imponerad är bara förnamnet. Hoppas du inte har allt för ont i dina tår, jag vet hur det kan kännas. Vad har vi för skrottår i den här släkten. Kramar till dig.
Skicka en kommentar